Through the Wire

Beslut växer oftast fram i det fördolda. Utåt sett ter sig livet ha en oåterkallelig kurs, även ens eget inre tror på denna riktning, men förr eller senare uppstår nästan alltid ett tvivel. Tvivlet tillåts att växa i tystnad och en dag är det så pass stort att man måste ta itu med det. Man kan vara några få millimeter från att rasera allt vad man hittills har byggt men ändå säger alla att de inte är oroliga; det kommer att gå bra för dig Simon. Samtidigt faller man isär inombords av valets våndor, för att sedan komma ut tillsynes oskadd eller med ett helt nytt liv, i så fall till allas stora förvånad.

Valet tar ingen tid, helt plötsligt har man valt, har man otur tar däremot tvivlet all tid så väl före som efter beslutet.

Till slut går det oftast bra, i bemärkelsen att man följer den vägen man förväntas följa. Världsordningen står för förväntan...

Fånigt episkt

För två år sedan ville jag klättra upp på ett brovalv och måla. Det visade sig att det inte gick att komma upp på valvet, dörrarna var låsta och det verkade inte gå att ta sig upp på något annat vis... Så jag målade på brofästet istället.

Ett år senare var jag där igen och frågade mig själv om det kanske inte gick att klättra upp ändå... Jag försökte och misslyckades, det slutade med att jag fick måla precis nere vid strandkanten.

För några veckor sedan var jag där ytterligare en gång. Jag tittade på hindret jag hade försökt övervinna tidigare år och undrade hur jag kunde ha misslyckats med att klättra förbi något så enkelt. Några sekunder senare var jag uppe på brovalvet, på väg upp mot väggen jag hade velat måla under flera år.

Du äcklar mig Simon men jag älskar dig ändå

Det är inte livets alla omständigheter jag har något emot... Jag kan stå ut med att livet saknar mening, att det är orättvist och att det försiggår en hel del hemskheter på vår jord. Det är inte det som är problemet, den felande länken är livet självt; upplevelsen av att vara vid liv.

Hur tiden flödar i sitt eget tempo utan att man kan tygla den, den kan gå så snabbt att man blir åksjuk för att sedan tvärnita helt utan förvarning. Vi mäter visserligen tiden i sekunder men dess verkliga enhet är det oändligt korta ögonblicket: Världens klocka tickar egentligen inte, det finns ingen betänketid tills nästa tidsenhet, den ger enbart ifrån sig ett konstant tjut som hela tiden gör oss påminda om att livet rusar iväg.

I minnen finns dessutom inte tiden, åtminstone inte i mina. Jag försökte förklara det för en vän för många, många år sedan man han förstod inte vad jag menade... Jämför att blunda i ett fåtal sekunder med att blunda i flera minuter. Under den längre händelsens skeende kan man uppfatta en skillnad, men i efterhand finns det bara två lika stora mörker.

Jag kan inte bestämma mig för om vi alltid lever i nuet eller i framtiden. Är inte nuets handling ett resultat av dåtidens vilja? Vår kropp lever alltså i förflutna och vårt sinne i framtiden... Någonstans däremellan finns nuet.

Vilka meningsfulla tankar.

Tiden försvinner alltså... Jag är för mig själv och även om jag inte känner mig tillfreds med hur verkligheten och tiden samverkar så känner jag mig ofta nöjd med mina tankars tempo; de kan röra sig i ultra-rapid men eftersom de alltid upprepas får man många chanser att betrakta dem. Men, så kommer någon... Det är väldigt sällan något, det skulle i så fall vara ett stort stenklot som rullar mot en i hiskelig fart... Det är oftast någon man vill berätta något för (eller som man åtminstone känner sig tvungen att berätta något för) och så skruvas tempot upp, varenda liten motsägelse jag består av visar sig och ett oförståeligt virrvarr av ord på ord på ord på ord, på ord, svärmar.

Jag blir så jävla sur på mig själv när jag håller på så... Säg åt mig att förmedla kärnan, att det är lugnt om det jag säger i vissas ögon (kanske till och med rent objektivt) kan klassas som en lögn så länge det är sant för mig. Inget skitsnack, inte ens en beskrivning, utan förmedla så rakt som möjligt poängen och förklara dig efteråt om det behövs... Det brukar faktiskt inte behövas om man rör sig på samma våglängd.