Vart kommer allt ifrån?

Samhällets avskum.

Jag vet att ni känner er stolta över att ni reflekterar och leker intellektuella på alla möjliga sätt och vis. Jag är likadan, jag kan känna mig riktigt begåvad när jag sitter och formulerar tankar som jag vet att ingen annan skulle förstå; som att jag är ovanför allas huvuden. Faktum är dock att det snarare är min oförmåga att beskriva det beskrivliga än min icke existerande förmåga att beskriva det obeskrivliga som visar sig då jag uttrycker sådant som enbart jag själv förstår. Innerst inne vill jag så klart inte tro på det, att jag bara är en misslyckad pedagog, men det är sanningen.

Och ni är precis likadana.

Ni som försöker vara svåra genom att referera till obskyra filmer, läsa böcker i mängder och vara halvt olyckliga. Ni som för en sekund när er hjärna gör sitt bästa för att utvärdera ert liv ser på er olycka som något åtråvärt, något att vara lite malliga för eftersom ni inte är som alla andra; knaprar ni några gram SSRI måste ni ju ha nått en högre grad av insikt än alla andra bekymmerslösa idioter, alltså är ni värda vördnad.

Nej. Kort och gott; nej.

Om ni ställdes inför Valet, det slutgiltiga; vad skulle ni då välja? Att fortsätta leva ert liv precis som det ser ut nu eller bli en lycklig och vad ni skulle kalla ytlig människa som skiter fullkomligt i oförståeliga svartvita filmer?

Anledningen till att vissa inte väljer det lyckliga livet är inte någon övertro på er jävla pissluffarkultur utan för att de inte kan. För att de har suttit tillsammans med vänner och umgåtts på det mest harmoniska av vis men ändå inte varit nöjda utan snarare uttråkade eller för att de är själsligt misshandlade.

Om en av dessa personer ställdes inför valet att antingen fortsätta i samma gamla spår eller givas det enkla livet samt förmågan att uppskatta det, skulle han eller hon välja utan att tveka. Det finns inget vackert i att må dåligt och vara negativ; absolut ingenting alls. Ni klagar på blondinbella för att hon enligt er är så ytlig och självupptagen men (beroende på vilka av er jag tilltalar) gör ni det antingen för att ni vill visa att ni skiljer er ifrån normen eller för att ni är avundsjuka. Om ni kunde vara nöjda med livets simpelt ljusa sidor skulle ni utan tvekan vältra er i den lyckan, men nu sitter ni hemma på era jävla rum och runkar istället.

*

Jag har inte en enda normal relation i mitt liv. Ingen som jag träffar någon eller några gånger i månaden och bara umgås med. Jag har folk jag målar med, jag har folk jag umgås i skolan med, det finns folk som jag SMS:ar med och lånar ut pengar till. Men någon riktig vän eller flickvän som jag faktiskt träffar ofta sedan länge och ömsesidigt diskuterar livet med har jag inte. Calle är den vännen ibland, men han försvinner i perioder; långa perioder. Det är bara jag.

*

Bråka med vilka som helst: MC-gäng, muskelknuttar och arga föräldrar. Utom människor som inte har någon Gud. Du har en Gud, och jag har en Gud; en dömande makt. Min dömande makt är mitt samvete och min tro på kärleken, att jag tror att jag faktiskt en gång kommer att uppleva kärlek. Din Gud kanske är dina vänner som du på någon nivå står till svars inför. Vissa har dock ingen Gud alls, antingen för att de har förlorat absolut allt, har psykiska besvär eller är för dumma för att bry sig om världen utanför deras behov. Lämna de människorna ifred; du kan inte vinna mot någon som kan mäta vinst och förlust.

*

Jag skriver den här bloggen för att jag kan.

Min halsduk

Jag stör mig på min halsduk. Den är väldigt snygg, åtminstone i min värld där kläder som inte är fula är snygga, är gjord av lagom tjock fleece och är strimlad i kanterna. Dessutom är den svart och det är alltid bra.

Det jag stör mig på är att den är så intetsägande, så oansenlig. Den är ganska fräsch men inte tillräckligt fräsch för att se nytvättad ut. Delar av den luktar svagt av något obestämbart (en ganska trevlig doft faktiskt), andra delar andas svett ifrån springturer till tunnelbanan och dess mittpunkt luktar halvsunkigt efter att jag har utsatt den för min andedräkt timme efter timme...

Vissa dagar luktar den underbart. Då luktar den lagom starkt av min parfym (mina kläder må vara trasiga, tråkiga och i fel storlek men min parfym är fan perfekt).

Kan den inte vara skitäcklig, full av gamla matrester, snorkråkor och saliv, istället för att vara så in i helvete jävla försiktig och tyst? Eller dofta av Boss' doftessens varje dag...

Känslor är alltid bättre än likgiltighet.

Kärlek > Hat

Jag vill kunna förklara det mesta. Det behöver inte vara några bra förklaringar men jag vill kunna peka på logiska tankekedjor till varför jag anser vissa saker; varför jag tycker om en viss person medan jag ogillar en annan, varför jag uppskattar bombade vagnar men inte sönderslagna och så vidare. Det är rätt ologiskt att jag konstant söker logiken eftersom jag avskyr allt vad den står för: Vad spelar det för roll om något är ologiskt så länge det känns rätt? Känslor är absoluta, även om de ljuger är de sanna, medan logiken är en del av den yttre världen som lika gärna kan vara en illusion. Å andra sidan är min förklaringar ofta så pass ologiska att det logiska systemet skriker av smärta när jag försöker få dem att passa samman...

Jag hatar när jag hittar saker som jag logiskt kan förklara på ett sätt som inte överensstämmer med min känslomässiga övertygelse.

Jag tror att hat är en starkare känsla än kärlek. Kärlek är ett passivt tillstånd, en önskan att livet ska stanna upp och att man alltid ska älska; det finns ingen strävan utom lusten att sluta sträva. Hat är dock en vilja att handla; antingen vill man förändra sinnestillståndet självt (få bort hatet ur kroppen) eller hämnas på upphovet till helvetet. Sökandet är alltså kraftfullare än målet. Att vilja älska och bli älskad, är starkare än älskandet.

Jag vägrar acceptera det. Jag vill bli motbevisad. Älska mig och låt mig älska, för hatat har jag redan gjort, och låt mig jämföra. Om älskandet väger tyngre än allt annat jag har upplevt spelar det ingen roll att jag inte kan förklara det; att jag inte tillräckligt intellektuell för att förklara allt kan jag stå ut med, men tanken att hatet verkligen övermannar kärleken står jag inte ut med.