Inte för att oroa er...

Men om jag någon gång blir invalid tänker jag kommunicera via morse. Morse med stortån, ögonen, fingrarna; morse med hjälp av någon kroppsdel. Och jag tänker kolla på filmer, lyssna på ljudböcker, musik och tänka en massa... Det kanske är en bra tillvaro, vad vet jag. Men allt man påtvingas är hemskt, oavsett hur bra det egentligen är...

Auwhhh...

As we move forward towards the new millennium

We will no longer communicate with vocal inflections

It will be necessary to communicate through telekinesis

We will open your mind and concentrate hard enough...

Focus, focus, focus, focus...

See this is not American Idol

This is me tryin' to eat human survival

Spit at your favorite rapper, take his title

Stick needles in his eyeballs 'til his signs are no longer vital

This ain't that

I'm not them

These ain't those rhymes, I'm not him!

This is more like cocaine all night

Shine like the new five halogen fog-lights

No?!?

More like sunshine

And one line to mind to remind you of when you were nine

Before you were bustin' cherries it wasn't necessary the grind then

When they see me they say "That's that nigga"

My last name should be "That's that nigga"

Sounds kinda nice, "Pharoahe that's that...", Waaauh...

Never catch me with them plastic half-ass niggas

Little Miss Sunshine

Jag vill bara stänga in mig i ett bergrum. Borra ett djupt hål, spränga lite dynamit vid 30% av hålets djup och låta stenarna falla ner, utan att jag dör. Ingen kommer åt mig i bergrummet, inga mobiltelefoner kan ringa, inga krav och förväntningar tränger igenom berget och jag får vara i fred, allt som spelar roll är mitt inre. Jag vet inte ens om jag skulle orka med en enda person, även om jag älskade denne, där nere med mig. Omvärlden stör och förstör, varken mer eller mindre.

I Need A Girl Pt. II

Var låten så dålig?! Hata inte för valet att rubrik. Texten nedan fick mig att tänka på låten och det var väldigt många år sedan jag lyssnade på den senast... Och att den var så dålig kunde jag faktiskt inte föreställa mig. Beatet är den enda lilla ljuspunkten och då menar jag verkligen lilla, man vickar på huvudet lite men det är bara för att jag är så lättmanipulerad; jävlar vad tråkigt och intetsägande det egentligen är.

Det finns många klyschor och talesätt som man anser sig ha förstått fullt ut utan att tänka särskilt mycket på dem. Ofta finner man dem dessutom rätt ointressanta eftersom de är just klyschor, gamla tankar som redan är ingraverade i samhället.

Exempelvis vill man vara säker på att något blir gjort får man göra det själv, eller vad man säger... Det är ju helt självklart, orden behöver inte ens förklaras för de är så självklara. Men de är inte självklara, kanske på en logisk nivå men inte på en känslomässig. Tidigare förstod jag ovanstående citat på samma vis som jag förstår att ett plus ett är två, det bara är så enligt alla våra definitioner om hur världen fungerar (du styr enbart över dina handlingar och det enda sättet vi har att påverka världen är genom handlingar, således stämmer citatet). När jag började måla ordentligt var det ganska dött längs tunnelbane- och pendellinjerna (främst tunnelbanevarianten) och man såg mestadels tomma ytor när man tittade ut genom tågfönstrena. Efter ett tag, när jag hade varit igång ett par månader, såg man mina verk när man tittade ut. Det var en så överväldigande skillnad; passivitet hos mig, en tom vägg; aktivitet hos mig, en full vägg. I plural tusen gånger om.

Dessutom ser det där citatet ganska harmlöst ut vid första anblicken, eller hur? Ändå rymmer det en hel mörk världsåskådning som går ut på att man när något av värde ska genomföras aldrig bör lita på någon annan än sig själv. Är kärlek möjlig med den inställningen? Det kanske den är, om man accepterar att man inte kan vara säker på att kärleken fungerar som den ska oavsett hur mycket man själv, ensam, försöker; det måste vara minst två som arbetar tillsammans och då är definitivt ingenting säkert längre (enligt citatet självt). Är det något jag stör mig på är det just faktumet att kärleken inte kan tvingas till någonting, man kan inte brute force:a kärleken. I nästan alla andra tänkbara situationer kan man lyckas om man bara anstränger sig tillräckligt, är du bara tillräckligt ambitiös så ordnar det sig till slut; du kan vara dum i huvudet och räkna matte dygnet runt för att klara ett prov och oftast fungerar det, för att ta ett konkret exempel. Kan man verkligen tvinga någon annan att älska en, eller tvinga sig själv att älska någon annan; på riktigt?

Jag började läsa Gregorius under jullovet och någonstans under de första hundra sidorna (ungefär så långt jag hann läsa medan jag var bortrest; när jag är hemma lockar datorn mer än böcker) tänker Gregorius på vad synd egentligen är. Han konstaterar att de flesta påstår att de inte lever i synd (i vår sekulariserade tid kanske vi skulle använda något mindre religiöst begrepp men jag tycker om uttrycket att leva i synd) för att de inte stjäl, våldtar och så vidare. Gregorius tycker dock att det är en grov förvanskning av begreppet synd, bara för att man inte begår ondskefulla handlingar lever man inte ett rättfärdigt liv. Gregorius påstår istället att det som gör att de flesta lever i synd är att de inte älskar innerligt, att de har funnit en livspartner som livet så att säga fungerar med: Man kan tvätta varandras kläder, laga varandras mat utan att slå ihjäl varandra men älskar man verkligen varandra hopplöst mycket? Lever man verkligen tillsammans på grund av kärlek eller för att underlätta för sig själv, för att det är så jävla jobbigt att ta hand om alla hushållssysslor själv?

Att det jag gör kostar väldigt mycket pengar för samhället berör mig inte alltför mycket. Jag kan ju genom en slutledning konstatera att jag urholkar vår välfärd genom mitt beteende, att 79-åriga Elsa blir lidande på grund av vad jag gör (att sanera klotter kostar skattepengar som skulle kunna ha lagts på bättre verksamhet, ett klassiskt argument) men det leder bara till en logisk förståelse, ingen känslomässig sådan (att jag dessutom har en helt annan uppfattning om klottersaneringens kostnad och faktiska betydelse är en annan diskussion jag inte tänker föra just nu). Jag har dessutom begått andra handlingar som inte följer traditionell moral, stulit exempelvis. Jag känner inte att jag lever i synd för att jag snor något. Men Gregorius resonemang förstår jag även i mina känslor, utan tvekan.

Det känns som att alla konstant tjatar om kärleken och hur viktig den är. Alla säger att allt handlar om kärlek och sex, allt, och att kärleken dessutom är viktigare än allt; allt. Det är en sådan där klyscha man slår ifrån sig.

Tills för ungefär ett år sedan såg jag kärlek som en del av livet. Man har kunskap man bryr sig om (vissa saker vill man lära sig för att man finner dem intressanta!), man har saker man tycker om att göra, vänner man gillar att umgås med och slutligen har man kärlek. Man har helt enkelt en mängd olika pelare, alla stående bredvid varandra utan någon koppling sinsemellan, för att maximera meningen med ens liv (vilken oftast mäts i graden av lycka).

Efterhand började jag dock förstå (förstå är egentligen fel ord eftersom det låter som att jag har funnit det slutgiltiga svaret, jag menar helt enkelt att mitt tankesätt utvecklades från en punkt till en annan (det blir på för övrigt på tok för mycket paranteser idag)) att kärleken är huvudpelaren som står över alla andra. Kärleken är inte bara ytterligare en aspekt av livet som kan jämföras med att spela innebandy utan kärleken är livet, åtminstone för en hel del personer. Det förändrade även min samhällssyn; tidigare tänkte jag att samhället var uppbyggt för att maximera sannolikheten för vår överlevnad, nu tror jag, hoppas faktiskt till och med, att samhället i förlängningen är byggt för att maximera våra chanser att leva ett kärleksfullt liv (genom att maximera vår frihet att styra över våra egna relationer, vår gemensamma överlevnadschans och så vidare). För om du bara ser till att få kärleken att fungera, då spelar resten inte så stor roll eftersom det är underordnat kärleken. Om du ger en människa chansen att älska, bli älskad, veta att hon kommer kunna fortsätta leva i kärlek resten av sitt liv och att även hennes barn kommer kunna uppleva älskande; då är hon nästan utan undantag nöjd.

Min samhällssyn får mig att tänka på min livssyn, den är väldigt primitiv. Varje dag jag vaknar är en framgång, att överleva är att lyckas. Det är en väldigt konstig syn eftersom man då är dömd att misslyckas.

När jag för ett år sedan ändrade min uppfattning om kärlekens betydelse i livet förstod jag varför nästan alla som någon gång har skrivit en dikt har skrivit en kärleksdikt, varför all musik anspelar på sex och kärlek och varför konst överlag nästan alltid har någon kärleksaktig underton. Det finns ju inget viktigare helt enkelt, det gör verkligen inte det.

Jag undrar hur mycket jag egentligen skulle vara redo att ge upp om jag fick chansen att älska någon fullt ut. Jag går snart ut gymnasiet, för bara några decennium sedan skulle det för vissa innebära att man skaffade familj. Det är inte aktuellt alls för mig men om jag fick chansen att ta ett halvvälbetalt jobb, strunta i utbildning, graff och alla möjliga framtidsplaner samtidigt som jag levde tillsammans med någon jag verkligen älskade; skulle jag kunna motstå frestelsen? Om jag motstod, skulle jag då vara tillfreds med mitt beslut? Jag tror att jag skulle vara redo att ge upp allt, oavsett vad jag har sagt tidigare. Det är sjukligt läskigt, det är en så oerhörd styrka i alla tankar som rör kärleken...

Tänk att få tillfredställa sin rent djuriska behov utan att känna sig patetisk. Herrejösses vilken fånigt undvikande formuerling... Tänk att istället för att sitta och runka och känna sig som en äcklig kvinnoförnedrande kåt vit man, ha sex med den man älskar och bara känna njutning: Innan, under, efter.

Att språkbruket kring sex och kärlek är rörigt är känt. Det är charmigt, lite som när två personer intellektuellt dansar runt varandra för att till slut nå vad de båda vill... Det krävs något extra för att fånga känslan med ord, det är inget man gör bara hur som helst. Det kanske är därför folk så sällan vågar prata om kärlek och allt runtikring öppet, för att de vet att de ändå inte kan beskriva det och inte vill bidra till ett vokabulär som förstör mystiken kring fenomenet... Men vissa är tillräckligt duktiga för att beskriva kärlek.

Let go,

And let me live inside you

What your mouth don’t say, baby your thighs do

I want us to, arrive to-gether

I love it when the weather,

Is wet and sticky, some depict me,

As being conscious,

Yeah, I use my head

It was you that fed,

My appetite for seduction

Biting and cussing, making love and uh...

Touch you where no one's ever touched before,

The heat got you open like an oven door

Because of your innocence,

Even more you’ll remember this,

Hardcore gentleness

Before you wasn’t into this,

On the ride your freak became limitless

Holding on to the night and me tight,

As we write on the walls;

A story called "go"

[...]

I love it when we do it,

You do it like you believe it

Able to give and receive it with openness

Emotions just spill

I’m giving you something that you can feel

It’s hard to stay still

Rubbing your desires up against mine,

I feel you shaking, I’m thinking that it's time

My fingers on the hook of your neck,

Deep in your eyes is a look of respect

Soft wet brown sugar, mixed with cinnamon,

Said you're learning to trust men again

If this is love, made unselfish; made for you to feel empowered

At the same time helpless

You dealt with a lot, and you screams and moans

Something about how you go off, and I see I’m home

For we don’t have to think no more,

It’s synchronicity and raw,

And this is what I came here for, uh

För första gången på över ett år kommer jag att tänka på...

My book is a ovary

The pages I lust to turn

My pen's the penis

When I write, the ink's the sperm

Desire, the fire that ignites the torch to burn

Ja, hela albumet egentligen.

Här hade jag velat ha hela texten från Bar Trap - Pharoahe Monch men den verkar inte finnas på nätet... Inte ens låten i sin helhet verkar finnas på någon smidig sida.

Jag tittade på Vicky Christina Barcelona tidigare ikväll... Om jag skriver Scarlett + Penelope antar jag att det räcker. Och Rebecca Hall dessutom, hon var nog det bästa med hela filmen; att se hur hon förändrades helt och i slutet av filmen inte kunde hålla sig från att gny medan hon i början var tråkigt logisk och kall... Kärlek förvrider sinnet.

God,

Why is my wife bleeding?

Sheets cover her face, paramedics are leaving
Behind her clothes it's apparent she's not breathing
I'm a little confused about what it is I'm seeing
Plus there's a naked man on my lawn
Police in the living room with all of their guns drawn

[...]

Why did you fuck my wife, man?
You should've took my life man
I switched the gun into my right hand 
The sweat accumulated on his forehead
I saw red, he said... Mm, mm!
Now was it worth it man?
Was it everything you imagined: Was it perfect?

[...]

Took you to be my lawfully wedded wife
To have, to hold, to love, to cherish but,
Death tore us apart
What a coincidence
Now perhaps the police will be convinced that it was an accident
If I'm accurate and careful with the evidence
This motherfucker says passing up my residence
And to believe those vile to the precedence 
From the start it should've been obvious it never did
Prevalent, the wicked debauchery and decadence
Was carried out with such masterful excellence
And this is just where you rip my heart 
It was natural to transform murder into art
And the weight of my conscience would knowingly carry
Three-sixty-five days to the date that we was married
Thoughts of how I would achieve the murder would vary
But we're closer than ever 
Together we'll be buried, 'cause...