Jag, vilsen? Nej, nej, jag vet allting, jag är inget barn. Jag är så vuxen man bara kan vara! Jag kände mig helt tillfreds med att behöva ansvara för två små liv under den oändliga perioden av tjugo minuter... Ute i skogen där man kan ramla och slå ihjäl sig på hala stenar, ute på gatorna där man kan bli överkörd av så väl bilar som cyklister.
Om jag hade barn skulle jag av omtanke adoptera bort dem, jag kan ju nätt och jämt hålla min egen näsa ovanför livets havsyta och då har jag ändå föräldrar och vänner som hjälper mig att se till att jag inte drunknar, och i tankarna drömmar om kärlek.
Men jag försökte hålla god min idag. Jag stannade vid övergångsställen och sa åt syskonen att vara försiktiga, tittade åt båda hållen innan jag började gå över, gjorde mitt bästa för att lyssna på vad flickan och pojken samtidigt pratade om, försökte ställa vettiga frågor. Sa än en gång åt dem att vara försiktiga, denna gång i branta hala backar; man kan slå sig! Gick på trottoaren istället för mitt i vägen på smågatorna inne i ett av söderorts villaområden... Jag var föredömlig på alla sätt och vis! Jag såg till att systern kastade skräp i papperskorgen istället för på marken! Det var nästan så att jag ville att du skulle vara där bara för att se vilken underbart bra pappa jag skulle kunna vara om jag bara ville.
Efteråt var jag barnsligt stolt över hur duktigt jag hade betett mig. Vilket jävla barn jag är, förhoppningsvis dolde jag det väl. Min fråga är hur som helst hur du hade betett dig... Jag ställer så konstiga frågor om dig (och jag ställer dem till mig själv).
Vad hade du tänkt om du såg Arab-H. i torsdags och hörde hans historier? Om du var med när jag träffade de där grabbarna igår... Vad skulle du tycka om personerna jag troligtvis kommer att träffa senare ikväll? Jag får dock inte veta något... Det känns som att jag inte träffar en jävel för tillfället, som att jag går runt i min ensamhet dagarna i ända, och ändå träffar jag mer folk än på länge... Den känslan är ditt jävla fel. Mycket är ditt jävla fel. Att jag bara skriver om dig är ditt fel. Jag skulle skriva och tänka på så mycket mer saker om jag bara slapp fundera på dig och istället kunde veta att du såg mig, tyckte om mig, ville ha mig och allt annat sådant där...
Men nej; Simon är läskig! Bort med honom!
Det är klart att det inte går att träffa mig, jag är livsfarlig. Tänk om jag skulle göra något så farligt som att... Som att... Ge dig en puss på kinden. Och sedan strunta i om du bara skrattade åt lilla tragiska mig och ge dig en till! Herregud! Så kan vi ju inte ha det... Nej, det går inte, det är bäst att vi håller avståndet, annars har man ju ingen aning om vad som händer. Och ännu värre; tänk om du faktiskt skulle komma på att den där pussen inte var så illa..? Nej men herregud, nu kan jag inte skriva något mer, vem vet var det här slutar!!!
Så vi har; e-mail och MSN
ring mig på mobilen leen, så kan vi snacka lite skit:
Det var länge sen!
Men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och mäktigt, det känns viktigt att träna på tricket, att
Med mycket snack få lite lite sagt om det stora mörka håååålet...
