Hur hon sträcker på sig, lyfter en arm...
Hon kan se så lurig ut ibland. Man behöver ju inte alltid prata för att visa att man förstår, man måste inte alltid skylta med sin begåvning. Man kan sitta och bara vara tyst också, luta sig tillbaka och förstå och istället låta den förvirrade omvärlden sköta snacket... För att då och då avbryta med en fråga; bemästra hela konversationen.
Jag jag kommer ju aldrig att helt kunna förklara för dig vad det är hos henne som är så underbart... Du kan titta på mig istället Hosen. Prata med henne och se om du känner värmen, det kommer du nog att göra, men den kommer inte att beröra dig mer än en vänlig själs närvaro... Men du som har gått i samma klass som mig i tio år kommer nog att se hur jag smälter av den där värmen. Hur all attityd, all olycka och allt utom annat utom mitt absolut innersta bara rinner av mig, likt is som har smälts till vatten...
Jag kommer ihåg en händelse för ett bra tag sedan... Så här i efterhand är det rätt uppenbart för mig att jag redan då var förtrollad av henne. Jag kan berätta mer utförligt för dig när det bara är du och jag pratar som lyssnar...
När fåglar flyger är det vissa som fångar ens blick. De kanske flyger snabbare, det kanske är att de flyger friare. Eller mer harmoniskt. De skiljer sig ifrån mängden, på något vis. Och i vissa flockar av fåglar är det inte längre ett litet antal fåglar som fångar ens uppmärksamhet utan en enda ensam som fågel som fångar hela ens medvetande... Den skiljer sig ifrån mängden så till den grad att man till slut bara tittar på den, utan att ens slås av tanken att man borde slå bort blicken. Man har annat att tänka på än vad omvärlden tänker om att man enbart följer en enda fågels rörelser när blicken egentligen borde vandra över hela himmelen...
