Hej då!

Jag lämnar ordet till andra än mig själv på obestämd tid. Ett antal av er som läser denna blogg kommer att tillfrågas att skriva, även ni som inte tillfrågas bör dock känna er välkomna att uttrycka er. Släng iväg ett mail till mig (ettanstandigtliv@hotmail.com), prata med mig på MSN eller dra tag i mig i skolan och säg att ni vill bidra till bloggen så ordnar jag det...

Lev väl!

Schtek(t)

Nu är det lite mer än en månad kvar till studenten. Många i min klass verkar vara oändligt trötta på skolan och skolkar, skiter i att lämna in grejor i tid och suckar åt allt lärarna vill att vi ska göra... Jag sköter mig, jag har så nära 0% ogiltig frånvaro man kan ha.

Egentligen skolkar jag mest i klassen.

Jag dagdrömmer, tänker på annat än lektionens ämne, skissar, pratar med klasskompisar, skickar SMS, skriver blogginlägg... Jag gör allt utom att vara mentalt närvarande på lektionerna. Hör att läraren pratar om något där framme... Exakt vad har jag fan ingen aning om. Det är väl egentligen hela min gymnasietid jag beskriver. Jag har dock övat upp en ganska grym förmåga att vara på en helt annan plats i mitt inre och ändå höra tillräckligt mycket för att förstå essensen av lektionen.

När jag satt och åt med några av mina klasskompisar råkade jag komma med en teori om vad studentfirandet egentligen betyder, vad det egentligen är man firar. Precis som med många av mina teorier har jag ingen aning om hur denna uppstod... När jag pratar händer det ofta att min mun är snabbare än min hjärna, på gott och ont. Jag skäms för det mesta jag säger, tycker aldrig att jag uttrycker något vettigt när jag pratar... Världen går så snabbt, man hinner inte prata ordentligt. Man behöver så lång tid om man vill säga det man egentligen menar... Ingen har tid, istället snabbar man bara upp sig själv och allt blir fel. Här på bloggen har jag i alla fall så mycket tid jag vill...

Studentfirandet är inte bara ett stort pekfinger till skolan (äntligen slipper vi skiten!) utan även ett glatt adjö till barndomen. Det här är de sista månaderna man kan leva på sina föräldrar med gott samvete och dessutom påminna dem om begreppet "försörjningsplikt" om de mot förmodan skulle bråka. Det här är de sista månaderna under vilka allt som krävs av en är att man går på tre av fyra lektioner, snart blir livet jobbigare! I skolan bryr sig ingen om man skolkar en lektion och det är knappt så att någon höjer på ögonbrynen om man skiter i en hel skoldag... Det blir annorlunda när man börjar jobba.

Firandet är ett adjö till den barnsliga ansvarsfrihet som hänger kvar om man efter högstadiet väljer att börja på gymnasiet istället för att börja jobba. Adjöet förkroppsligar sig dessutom i just ansvarsfrihet; festande flera dagar i veckan, alkohol i mängder och så vidare... Men det är ett glatt adjö! Det är inget sorgligt adjö... De flesta vill gå vidare med sina liv; börja studera på en seriösare nivå, se världen, börja jobba... Vad som helst utom att gå till skolan och för femtioelfte gången i ordningen hålla ett fem minuter långt föredrag inför klassen.

Idag när jag var ute på en promenad med Cilla kände jag den där "vad fan händer nu?"-känslan som jag nog kommer att känna ordentligt när jag nyktrar till efter det absolut sista studentfirandet i juni. Vad vill jag göra? Jag vet inte. Jag vill plugga men jag vet inte vad jag vill plugga... Jag vill jobba men inte särskilt mycket och har just nu dessutom inte ork att söka jobb. Glida på mina föräldrar tycker jag är oacceptabelt... Möjligtvis någon månad eller två under sommaren men mer än så; nej. Resa för resandets skull är jag inte så intresserad av... Jag har så mycket att upptäcka i Stockholm.

Jag vet knappt vad jag vill göra i nuet. Dansa kanske... Jag är för feg för att dansa men efter studentskivorna har jag förstått att det är rätt roligt. Jag försökte till och med dansa nykter på en skiva... Jag kanske inte är för feg, det gick dock åt helvete hur som helst. Med andra ord vill jag vara full och dansa... Den skönaste framtidsscenariot kanske vore att möta Ilsken i en av Europas trevligare städer för att måla tåg, dricka, röka, knulla och sova.

Jag är rolig. Det ena förslaget innebär att vara full och låta livet passera i en dimma av alkohol... Det andra är att göra saker jag antingen har gjort väldigt lite eller aldrig (och samtidigt vara full och låta livet passera).

Jag vet inte om jag skrev det men för några månader sedan såg jag en gammal väns syster, hon gick med en pojke och en barnvagn... Tänk om det var hennes barn. Det är läskigt att se pojkar och flickor i tunnelbanan och förstå att man kunde vara deras far, man är gammal nog... Herregud. Det är tur att jag inte har sex för jag skulle ha dubbla kondomer, kräva att se när flickan tog dagen-efter-piller och troligtvis i något av mina mer psykotiska tillstånd mörda bruden för att försäkra mig om att slippa ett barn.

Tänk att binda sig till en person till den graden att man aldrig kan undvika den. Så till den graden att man binds samman i ett släktträd... Och tänk att veta att man har ansvar att göra det bästa för att en liten själ ska få ett så bra liv som möjligt. Tänk att inte längre kan skrika ut att man blev född till den här världen och inte har några som helst plikter utan istället tvingas inse att man har gett den här världen till en annan person... Om tio år kanske de här tankarna kommer att kännas underbara. I nuet vill jag tillfälligt kastrera mig själv för att undvika att några misstag sker...

Skulle man mäta mina testosteronnivåer skulle jag nog bli anklagad för att dopa mig. För några dagar sedan runkade jag tre gånger inom loppet av strax över tolv timmar...

Jag vet inte ens vem jag är eller vem jag vill vara. Allas beskrivningar av mig känns tafatta... Jag anklagas ofta för att inte vara nöjd med mig själv, för att lägga hela min uppfattning av mig själv i händerna på mina handlingar; dålig handling, dålig Simon. Bra handling, bra Simon... När jag diskuterar med andra om vad som egentligen utmärker en person brukar ett paradoxalt konstaterade uppstå; de flesta verkar tycka att ens handlingar (tankar och känslor borde innefattas däri) definierar en person medan jag anser att så inte är fallet. Jag tycker att en persons jag ligger bortom tankar, känslor och verb... Och ändå värderar jag mig själv efter handlingar samtidigt som andra kan värdera sig själv bortom sakerna de gör.

Vem jag vill vara... Vissa dagar vill jag vara pojken i blå pyjamas som blickar ner när de stora människorna äter, dricker och har trevligt. Ett litet barn... Inget ansvar, inga svåra val, inga förväntningar, inga krångliga relationer, inga bryderier om pengar och allt... Ingenting. Bara låtas leva. Andra dagar vill jag vara den som håller i glaset och medvetet och vuxet styr hela tillställningen; håller talet, pratar med folk... Andra dagar vill jag inte ens vara på middagen. Jag vill vara för mig själv... Ibland ute i skogen, ibland på andra ställen...

Just nu är jag bara ett jävla kukhuvud, det visade jag för precis en vecka sedan. Min klass hade sin studentskiva och jag blev så klart skitfull, jag hade väldigt roligt men vissa tyckte inte det var så roligt när jag snodde deras öl och sedan hotade att slå dem när de påpekade att de hade betalat för den. Det sorgliga är att även fast jag känner ågren när jag gör sådana saker skrattar jag jävligt mycket åt det också... Jag förklarar närmare någon annan dag.