Istället orkar jag inte skriva något om mina känslor, för den här bloggen kan oturligt nog inte ersätta en annan människa närhet. Imorgon kommer känslorna vara försvunna, minnet av dem kommer att finnas kvar men jag kommer nog småskratta lite åt dem. Även fast det inte är roligt, inte när de kirurgiskt torterar mitt hjärta.
Jag såg att en gammal vän loggade in på MSN. Vän är egentligen det enda jag kan kalla henne, för det kan betyda exakt vad som helst. Hon var kanske ett ragg men vi nuddade aldrig varandra (och jag hatar dessutom ordet ragg), en kompis var hon inte, inte för mig åtminstone, och hon var närmare än en bekant, även fast jag bara träffade henne två gånger. Att jag ens lyckades träffa henne två gånger imponerar mig; jag vågade ju uppenbarligen låta verkligheten avgöra mitt öde istället för att leva genom min fantasivärld.
Det här handlar dock inte om andra gången jag träffade henne utan första.
När jag var yngre, fjorton gissningsvis, och just hade börjat klottra gjorde jag och några vänner diverse andra satyg. Vi satt hemma och lyssnade på Svenska Akademien, funderade på politik och tittade på klotterfilmer, och den mest drivande av oss började snabbt fundera ut egna vänstervridna idéer som han ville genomföra; med sin armé bestående av mig och en tjej (samt ett fåtal eftersläntrare) sattes tankarna i handling. Ett av dessa uppdrag gick ut på att dra ner så mycket tunnelbanereklam som möjligt (pappreklamen). När jag tänker på vad vi gjorde förstår jag inte att vi inte torskade när vi höll på som värst; det här utspelade sig i slutet av åttan, det vill säga strax innan sommaren tog fart på riktigt, och det var ganska mycket folk ute när vi anti-bombade. Vi gick in i vagn efter vagn vid åttasnåret på kvällen och ryckte ner varenda jävla reklamplakat. Om jag hade åkt fast då hade nog mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag.
Hur som helst, ovanstående är bara sammanhänget, rummet, och egentligen helt jävla irrelevant. Det som spelar roll, och det jag kom att tänka på ikväll, är vad som hände samtidigt som denna terrorkupp genomfördes.
Minnet är svagt. Tåget hade nog precis lämnat Skärmarbrink och jag satt ner, det gjorde jag definitivt. Om mina två vänner, Frida och Calle, verkligen satt ner eller om de stod upp och rev ner reklam vet jag inte. Nej föresten, jag satt inte ner, jag stod också upp och rev ner reklam. Någon frågade vad vi höll på med, inte i en arg ton utan av ren nyfikenhet, och jag har absolut ingen aning om vad jag svarade. Hon, som visade sig vara en blond tjej i samma ålder som jag, sa åt mig att sätta mig ner bredvid henne. Hon var full. Hur full har jag ingen aning om, men tillräckligt full för att sitta och vingla på stolen i takt med tunnelbanan och ha problem med att hålla ögonen öppna. Jag har absolut ingen aning om vad vi pratade om, jag misstänker att jag försökte förklara vad vi höll på med samtidigt som jag kände mig tusen gånger mindre än henne; hon hade uppenbarligen vågat ta kontakt med mig samt sitta ner och vänligt förhöra mig samtidigt som hon troligtvis smuttade på en öl. Jag vågar ännu knappt prata med nya människor och vågar knappt nudda alkohol med rädsla för vad som händer när mitt logiska sinne släpper efter och låter känslorna handla fritt.
Jag fick nog hennes MSN på tunnelbanan, och genom MSN fick jag sedan hennes nummer vilket slutligen ledde till att vi träffades. Hur jävla skicklig var jag inte?! Helt jävla otroligt.
Ikväll loggade hon in på MSN, i namnet hade hon en länk till sin blogg. Min blogg är bättre än hennes, den är mycket längre. I övrigt verkar hennes liv vara bättre än mitt. Jag tror åtminstone det, och jag hatar hennes ögon för i dem ser man att hon är mycket smartare än vad jag är. Det enda jag är bra på är handlingar, konkreta saker man kan mäta i antal. Det enda som spelar roll, våra känslor, behärskar jag inte alls, men jag försöker verkligen, jag gör verkligen mitt allra, allra bästa för att förändra mitt liv. Jag har varit tyst och haft ont under så lång tid men det här är ett försök att åstadkomma förändring, att handskas med den här delen av mig själv på ett vettigt sätt. För jag vågar inte låta den försvinna helt.
