Jag är det krångliga försöket till svar på en enkel fråga. Jag ger sällan några svar men ställer (i mina tankar) ofta underliga frågor om moral, kärlek, personer och så vidare... Frågor om världen helt enkelt. Försöken till förklaringar generar ofta någon teori som kanske kan liknas vid ett svar men dessa teorier värderar jag inte som något annat än vad de är; ord.
Någon filosof sa att filosofi bara är ett nöje och inget mer, och det är ungefär så jag känner (eller åtminstone vill känna) inför mina tankar. Jag förväntar mig inte att jag faktiskt ska komma fram till något, jag tycker bara det är roligt att man kan konstruera tankegångar och se att de på vissa plan överensstämmer med verkligheten.
Jag ser mig själv som min filosofibok. Jag hade nyligen prov på etiska synsätt och metaetik, ett prov som omfattade cirka 30 sidor. I 29 sidor babblade boken på om hedonism, stoicism, Kants kategoriska imperativ och allt möjligt mer eller mindre krånligt. Vissa teorier var fördelaktiga på ett sätt men alla fallerade på någon punkt; ingen var god nog för att utgöra grunden för mänskligt handlade.
På den trettionde sidan kom ett litet stycke där det kort och gott stod att vissa anser att alla situationer behöver bedömas enskilt och att det är omöjligt att formulera en generell lag för moral.
*
Något nästan alla jag känner har sagt till mig är att jag tänker för mycket. Jag har nog skrivit det förr men jag hatar när folk säger det; det är som att påstå att om man bara analyserar världen tillräckligt noggrant så ser man att världen är skit och börjar må dåligt. Man kan tänka hur mycket man vill men det är förmågan att se sina tankar som just tankar och skilja sina tankar från sina känslor som är det svåra; att inte bli frustrerad över att man aldrig finner några svar utan acceptera att det faktiskt är omöjligt att finna några svar och istället känna sig tillfreds med att man i alla fall kan bygga jävligt snygga tankemodeller.
Jag tänker nog i mindre abstrakta banor just nu än vad jag har gjort tidigare, jag är lite mer närvarande i verkligheten än vad jag brukar vara. Jag mår dessutom som sagt väldigt mycket bättre än vad jag har gjort tidigare men jag skulle inte vilja påstå att det är så enkelt som att man när man lämnar sitt inre och blickar utåt automatiskt mår bättre... Jag vill tvärtom blicka in riktigt djupt i mig själv igen förr eller senare och samtidigt lyckas må bra. Då krävs troligtvis just den där distansen... Jag vill inte känna mig fängslad i mig själv, inte känna mig nedtryckt av mina tankar (och känslor).
Å andra sidan vet jag att man ser väldigt mycket intressantare saker om man tittar in i sig själv när livet är lite jävligt jämfört med när det är bra. Det är som att betrakta en bakteriekoloni; det kanske är roligt att se hur organismerna växer till och beskriva den processen men det blir nästan roligare att utsätta dem för ultraviolett strålning och se vad som då händer...
Läskigt.
Jag fläker utan tvekan ut rätt mycket av mitt liv här... Jag är ganska kåt på uppmärksamhet och dessutom har jag inte mycket till liv att visa; jag har främst mina tankar och vad ska jag göra med dem om inte skriva ner dem för omvärlden? Jag börjar väl bygga upp något man kan likna vid ett acceptabelt liv men det bygget har precis börjat, jag kan inte visa er så mycket mer än lite material och en ensam byggkran...
Det finns dock vissa saker jag inte skriver här, bland annat för att jag inte vill nedvärdera dem. För i och med att jag skriver något här bedömer jag det som tillräckligt opersonligt för att alla ska få se det. Bedömningen är väl inte riktigt så grov men jag bedömer det jag skriver åtminstone inte som så pass personligt att jag inte står ut med att hela världen kan se det... Det kan dock vara jobbigt att stå öga mot öga mot en klasskompis och veta att han eller hon kanske har läst vad jag skrev kvällen innan, så jag försöker definitivt ställa mig så nära gränsen mellan vad jag vågar och inte vågar skriva som möjligt.
*
Jag gör mitt bästa för att vara stabilare, inte konstant svänga upp och ner mellan sorg och eufori. Jag gör mitt bästa för att inte ta mig själv på så jävla stort allvar... Jag slås dock av en fråga, en troligtvis ganska klyschig sådan, nämligen vad som gör en människa unik. Människor som mår bra blir på någon nivå ganska lika varandra för även om varje persons lycka är individuell så eftersträvar vi i stort detsamma... Trygghet, lite spänning och gärna kärlek eller åtminstone sex (livslång kärlek när man blir äldre och kanske ett ligg om man är arton). Vad skiljer oss då åt? Vad skiljer mig ifrån mängden, den lyckliga varianten av mig? Det enda svaret jag kommer på är just att jag är det krångliga svaret... Jag är frånvaron av svar och närvaron av spekulerande.
Jag försöker vara positiv. Istället för att klaga på saker kan jag väl försöka se på dem ur ett annat perspektiv... Vi tar ett enkelt konkret exempel; min fula och äckliga finnar. Jag kan väl se mitt ansikte som en utflippad skulptur, som en Skil-piece, istället för något enbart vidrigt; prickar, varierande färger, ojämnheter (bilden är stulen från Skils flogg)...
Perfect with all of my imperfect perfections.
