SMS fram och tillbaka, mamma ringer, jag ringer M.; ses imorgon. Stökigt rum, kläder över hela golvet, viktiga så väl som oviktiga nedbläckade papper på skrivbordet, på sängen, i bokhyllorna, i fönsterkarmen.
Gamnacke, leende mungipor, snabba fingrar.
Nedragna persienner för att omvärlden inte ska se spektaklet.
I hörnet bredvid dörren ligger en avlång vit pälsklump. Då och då öppnar hon ögonen... Oftast långsamt och trött. Kanske flyttar hon lite på sig... Om något faller i golvet, jag skrattar eller skriker till (för mig själv eller åt någon) eller någonting smäller utomhus, då kanske hon aktiverar sina muskler och fäller upp öronen, sträcker på ryggen- och mankpartiet och är beredd. Beredd på något oklart, men beredd. Oftast är det falskt alarm... Hon kanske är lite stressad ett tag. Springer fram till mig och nosar lite. Hon blir sur efterhand; hon har vaknat i onödan... Hon går och försöker somna igen, liggande i någon konstig ställning. Sedan rullar hon åter över och ligger sådär avlångt på mage igen... Tittar lite på mig och undrar vad fan jag håller på med.
Förstår jag inte att det är jag som skapar kaoset? Om jag vill kan jag stänga av musiken, tona ner ljusstyrkan på skärmen, strunta i att rummet är lite stökigt (det behöver ju inte vara städat hela tiden) och bara lyssna på tystnaden. Sitta tyst och inte ens inte fundera på något utan bara vara glad över att jag faktiskt har en så pass bra tillvaro att jag om jag vill kan luta mig tillbaka utan att bry mig om någonting alls i flera timmar...
Så.
Det är bara jag här. Var man än är så är det egentligen bara man själv som är där. Det finns inte många situationer som förstörs av ett djupt andetag och slutna ögon... Världen berör inte mig mer än jag tillåter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar