Jag vill bara gråta och bli tröstad.
H. kommer hem på onsdag. Jag hoppas att hon örfilar mig och säger åt mig att skärpa mig när hon väl träffar mig.
*
Om jag hade en dotter och hon rådfrågade mig om vad hon skulle ta sig till med en efterhängsen beundrare som klottrade, stal och umgicks med likasinnade människor skulle jag svara henne; hitta något bättre. Inte någon bättre, för oavsett vilka handlingar man begår kan man vara en god människa, men något bättre. Brottslighet kan kanske rättfärdigas men det är ett faktum att den nästintill oundvikligen leder till begränsningar i livet; man blir orolig så fort man hör raska fotsteg bakom en, undrar om en husrannsakan stundar och frågar sig om man någon gång kommer att hamna i fängelse.
Det är inte värt det, oavsett hur bra han är. En relation med honom kan aldrig bli lika bra som hans inre så länge som han försätter sig själv i jobbiga situationer; försätter er i jobbiga situationer.
*
Jag tänker nog inte på så mycket annat än kärlek och relationer för tillfället, åtminstone finns det spår av av dessa element i de flesta av mina tankar. Förhoppningsvis är tankarna överlag på en djupare nivå än kuken ska in i fittan men det är nog tveksamt om de verkligen är det... Jag har nog inte gjort så mycket annat idag än att glo på Gina Tricots bikinireklam. Jag tar studenten om några dagar och är inte äldre än arton år; jag får väl vara lite hjärndöd om jag vill.
Jag längtar tills studentdagen, inte för att skolan slutar utan för att något annat måste ta vid, livet måste väl förändras på något vis. Kanske utvecklas relationen mellan mig och en annan person, kanske inte; kanske träffar jag någon annan! Jag kanske fortsätter att måla, jag kanske till och med ökar tempot; kanske lägger jag av? Bor jag kvar hemma? Med största sannolikhet, men kanske inte.
Men vad vill jag då? Jag vill utvecklas, och i mina ögon vore utveckling en relation. I höstas sa en person till mig att mitt största problem är att jag tänker på tok för mycket på mig själv och att jag skulle må väldigt bra av att ha en annan människa att bry mig om, vilket troligtvis är väldigt sant. Det är bara jag, jag, jag hela tiden. Även när jag pratar med folk är det bara jag, jag, jag och ibland mig. Den enda gången det är någon annan än jag på riktigt är när jag lyssnar på musik, tittar på filmer eller tar del av annan kultur, då får skaparen stå på scen och jag är för en gångs skull publik.
Jag vill bo med en annan människa. Inte nu, men om ett halvt eller helt år kanske. Först flytta hemma ifrån och lära mig att ta hand om mig själv ordentligt; som sagt, jag varken lagar min mat eller tvättar min kläder för tillfället. Det är knappt så jag städar mitt rum; jag gör inte ett skit. Och bo ensam för att komma till ro med sig själv... För att sedan, när man har mognat både inombords och kommit in i vettiga rutiner, flytta ihop med en människa och känna hur tillvaron blir meningsfull genom något så enkelt som samvaro. Men det är ju så skört, så läskigt... Samvaron är bara meningsfull så länge den betyder något för båda parter, har man otur raseras hela förhållandet och där står man med... Inget? Sitt liv så klart! Vilket jävla liv?
*
Hiphop i olika former har länge varit en stor del av mitt liv, de senaste åren har speciellt graff betytt mycket... Man kan tycka vad man vill om klotter och hur mycket det kostar samhället men när jag började gymnasiet och av olika skäl kände att jag socialt sett inte kom in i den nya klassen, att jag gled ifrån mina vänner på fritiden och att det mesta kändes meningslöst och kallt så erbjöd målandet åtminstone lite värme. Jag pratar inte om någon gruppmentalitet i form av ett gäng missanpassade tonåringar som hänger ihop och gör sattyg, utan jag pratar om hur meningsfullt det faktiskt känns att göra något som är spännande, ger konkreta resultat och förser en med något att prata om.
Var klottret ett sätt för mig att fly från övriga livet? Utan tvekan. Samhället i stort pekar ofta på detta faktum, att det bara är ett sätt att fly från sina problem och att man därmed måste ge ungdomarna något vettigt att göra så att de inte behöver fly. Jag frågar mig dock om det inte är något vettigt man flyr till, man kanske värderar klotter som vettigt? Allt som annars anses så vettigt kändes inte vettigt för mig förut, för mig var klotter vettigt och är fortfarande det på sätt och vis.
Har målandet någon framtid i mitt liv då? Jag vet inte. Jag vill ju utvecklas, åt något håll, och faktum är att om en viss person sa åt mig att verkligen sluta så skulle jag nog sluta (att måla), förutsatt att hon faktiskt erbjöd något i gengäld. Jag vet dock att det inte fungerar så, jag vet att jag inte kan ge upp mitt liv för att en annan människa tvingar fram ett sådant beslut, det är jag själv måste bestämma mig för hur mitt liv ska se ut.
Jag är dock stolt över mig själv för tillfället. Jag har nått ganska högt i den målardivisionen jag befinner mig i, crews som MIS, BST, PMS och så vidare lever i en annan graffvärld än min men i min lilla graffbubbla som består av linjemålningar och Söderort är jag någorlunda känd. Jag har under våren vågat skriva en blogg om alla möjliga konstiga känslor och pratar dagligen med en tjej som vet att jag tycker om henne; det är väl värt något. I höstas, när livet visserligen var acceptabelt men långtifrån lika bra som nu, blev jag erbjuden utskrivet tradolan i samband med en skada och visste att jag kunde välja att bygga upp ett litet knarkförråd att läkemedelsknarka på... Men det gjorde jag inte: Fuck droger, åtminstone om det gäller opiatknaprande i höstmörkrets ensamhet. Jag kommer inte att gå ut med högst betyg i min klass, jag är snarare medelmåttig, men landar nog ändå på någonstans runt arton i snitt... Samtidigt som jag har jobbat, målat, bloggat och tränat under våren. Tränat sunt dessutom; disciplinerat men ändå lustfyllt.
Jag må ha växt upp med bra förutsättningar men jag har gått igenom mitt eget lilla helvete under de senaste åren och jag inte bara står upp för tillfället, jag ler också. Som bevis på mitt kämpande sitter jag dessutom en massa skriven text, en massa bilder och en kropp som har potential att bli något. Då och då viskar en elak röst att jag hur som helst inte är lika bra som alla andra, att jag är så mycket omognare, mindre och rent allmänt sämre men jag börjar åtminstone lära mig att ignorera det skitsnacket.
