Jag skriver aldrig något konkret. Det är nästan alltid någon tanke eller känsla inombords som jag försöker beskriva, därför tänkte jag i natt göra det motsatta, nämligen beskriva en helt vanlig dag i mitt liv.
Igår funderade jag på att starta en tråd på BS och fråga ifall folk ansåg sig vara roliga och intressanta människor. Om man skulle hänga med dig en helt vanlig dag, skulle det kännas givande, roligt eller bara segt? Gissningsvis är de flesta människors liv ganska gråa och tråkiga större delen av tiden...
Jag vaknade några gånger idag. Det brukar vara så, vakna klockan 08.34 och konstatera att morgonen är i ett på tok för tidigt skede för att man ska orka gå upp, det är ju ändå lördag... Eller, är det? Är det inte vardag... Nej, det är lördag, bra. Och jag har inga läxor? Nej, jag kan sova vidare... 10.46, min far ruskar om mig och säger något om att de ska sticka iväg, okej; somna om. Någonstans vid 13 - 14-snåret börjar jag vakna till lite smått på riktigt, jag sover inte men jag ligger i sängen med slutna ögon och tänker på något obestämbart i ungefär en timme.
Slutligen lyckas jag släpa upp mig ur sängen även om jag funderade på att ligga i sängen och bara ligga där till på söndag, sova bort ett helt dygn. Men slösar man bort ett helt dygn i sängen kanske man kommer på att man kan slösa bort ytterligare ett, och ytterligare ett... Nej, så negativ var jag faktiskt inte idag även om jag ibland hamnar i sådana tankebanor. När jag hade dragit mig upp ur sängen fixade jag lite mat, pasta med rivna morötter och riven ost. Kolhydrater, vitaminer, fett och mineraler (från mjölken), allt man behöver (proteinerna kan vänta...). Jag satt väl och åt, och surfade... Och surfade vidare till runt 18.00 när jag tränade lite. Fick något SMS från en vän, svarade på det. Här någonstans nådde nog dagen sin höjdpunkt: Jag har varken duschat eller bytt kläder sedan i torsdags men jag har ändå varit ute och gått en del i snösörjan och, som ovan nämnt, tränat; jag luktar, stinker lite halvt till och med.
Innan jag började träna kände jag en oförklarligt äcklig dov lukt med okänd härkomst. Jag funderade på om det var de skitiga jeansen som kanske var fulla av hundskit eller något liknande men efter några minuters inandning av mina kläders ångor konstaterade jag att det var mina strumpor, min tidigare vita strumpor som nu var gulbruna. Så brukar strumpor se ut om man går i genomblöta skor och sedan hänger strumporna på elementet, inget konstigt med det. Men nu stank strumporna ordentligt, det brukar de inte göra.
När jag hade tränat klart kom nästa luktupplevelse. Jag satt och vilade på golvet med benen särade och för en sekund kände jag mig som Jean-Baptiste Grenouille; min näsa kunde destillera och sedan identifiera varenda litet ämne som gled in i mig genom näsan. Det var inte särskilt svårt egentligen, eftersom lukterna var för sig var så pass starka. Svett (alla sorters; kropps, fot och pung), sperma och smuts, jordbaserad smuts, utmärkte sig.
Jag tänker inte så mycket på dofter annars, förutom när något verkligen luktar underbart eller förjävligt. Idag när de hemska strumporna var borta och lukten enbart var kvavt äcklig satt jag dock och kände dessa ångor, det var en ny upplevelse.
Sedan åt jag middag. Gick ut och promenerade lite. Träffade två vänner ute... Råkade avslöja för den ena av dessa vänner (bekanta är egentligen en bättre beteckning) att jag inte ens kände till hans namn. Efter några minuter skiljdes vi åt och fortsatte åt var sitt håll. Hem, åter till surfandet och slutligen en film med föräldrarna innan nuet infann sig, skrivandet att detta inlägg.
Så ser större delen av mitt liv ut. Det består mestadels av mig och mina tankar, känslor och projekt. Varför jag har fått för mig att börja träna tänker jag skriva om i något annat inlägg, inte detta, apropå projekt. Det är rätt ensamt, förutom inslagen av SMS som brukar komma i perioder... Då och då flera om dagen från flera olika personer, vissa veckor inga alls. Ensamheten brukar även brytas av Calle, han brukar behöva hjälp med något uppdrag som ska utföras, resväskor som ska bäras exempelvis...
Min inställning till mitt liv är aldrig densamma mer än två dagar i rad. Jag kan känna att mitt liv är harmoniskt, att jag är lite som en ö på något vis; att folk har sina umgängeskretsar där det råder totalt kaos, hyperaktivitet, och inget är att räkna med. Då känner jag mig som den lugna punkten, harmonin. Vid dessa tillfällen inbillar jag mig till och med att jag har lyckats med livet, att jag kan vara för mig själv och ändå vara nöjd. Andra dagar ser jag mig själv som en sorglig människa som så gärna önskar att han skulle kunna vara en del av någon gemenskap men varken orkar eller kan.
När jag vaknade idag och konstaterade att jag inte hade några läxor, att Cilla var ute på äventyr på annan ort och att jag inte hade några andra förpliktelser undrade jag varför jag ens skulle bry mig om att gå upp. Som när jullovet kom; jag hade slitit i flera veckor och sedan kom lovet, nu då? Vad ska jag göra nu. Då grät jag en del, det var skönt.
Jag tror att min ensamhet kommer vända inom kort. Det har jag trott i ett halvår nu, men nu tror jag faktiskt den är på väg att försvinna på riktigt. Jag kan inte längre undvika att träffa folk, jag har inget svepskäl att inte tacka ja när jag blir erbjuden umgänge. Jag är arton, jag behöver inte vara hemma tolv och jag har inte fullt upp i skolan. Men jag kanske kommer hitta på någon underlig anledning till att dissa folk, vad vet jag... Jo, det kommer jag nog göra. Men att jag ens överväger att inte göra det tyder på att förändring är på väg...
Är det detta som gör att man överlever? Att man sätter upp idéer om vad framtiden ska ge vid en viss tidpunkt, att jag nu inbillar mig att mitt liv inom kort kommer förändras på grund av att jag kommer bryta min ensamhet exempelvis. Då vill man överleva för att se om något händer eller om livet förblir oförändrat... När inget händer undrar man om livet den senaste tiden ens har haft något värde eftersom anledningen till ens överlevnad, ens mål, visade sig vara falskt, ett tomrum; inget. Jag längtar till sommaren. Idag såg jag två bilder som gav mig ytterligare ett nytt mål, att uppleva sommaren på riktigt. Så ungdomligt.
Titta på gräset. Det är gjort för att ligga i, springa i. Helst tillsammans. Titta på färgerna, färgerna på Nugen, på gräset som lyser i solen och senare på kvällen antar en mörkare färg. Titta på berget som ser så där härligt svalt, lite kallt, ut. Växtligheten, hur naturen invaderar den lilla delen av staden som har letat sig ut i skogen. Titta på panelen, window down till och med kanske (nej, egentligen inte), helt underbar. Lekfull, som sommaren. Och så slutligen killen. Vad kan han vara, strax över tjugo kanske, det borde han vara. Digitalkamera i handen och försöker kanske maskera sig eftersom ju även han själv är med på bild, men det är inte det man ska titta på. För han ler väl, gör han inte det? Avslappnade kläder och en härlig hållning. Hela han skriker frihet, lycka och närvaro i ögonblicket, jag kan tänka mig att han faktiskt skriker lite rent fysiskt också, hoar lite åt att han är glad över att uppdraget blev så lyckat.
Där vill jag också vara.
