The Art of Racking

Det bästa med graff är alla minnen. Precis som den här underliga kärlekshistorien genererar minnen i mängder skapar graff minnen... Vad jag kommer att kunna skratta åt det här när jag blir äldre.

Det var en gång en stackars förvirrad liten 14-åring som hade fått för sig att det här med klotter var häftigt. Kanske inte något att satsa på fullt ut men det var roligt och man fick respekt av polarna om man kunde skryta om att man minsann målade... Och syntes på parkbänkarna i Enskede!

Men då och då måste man som sagt steppa upp sitt game, men kan inte vara nöjd med det som är utan man måste vidareutvecklas. Det är den mest grundläggande principen för hela vårt universum: atomers positioner förändras, evolutionen tvingar djuren att förändra sig och tiden går framåt... Förändring. Man måste gå ifrån parkbänkarna till stationsbänkarna, man måste gå ifrån att vara en toy som köper sina kannor till att racka kannor.

Varför man måste racka kannor kan nog ingen riktigt svara på. Hur kan det vara mer äkta att sno sina kannor istället för att betala för dem, att lägga ner alla sina pengar på att få måla? Det har kanske något med graffens ursprung att göra, att man genom att racka kannor visar att man respekterar vad grabbarna i NYC gjorde för att kunna måla på 70- och 80-talet. Det har nog egentligen mest att göra med att man kan göra det; man kan skaffa sig sina grejor gratis och man får inget dåligt samvete av det så man kör på.

Den här fjortonåringen var dock inte en erfaren rackare, han skulle som sagt precis steppa upp sitt game. Allt han tidigare hade tagit var en Ballerina-rulle på Konsum, då i samarbete med en av sina partners in crime... Nu var han helt ensam. Biltema sades ha kannor. Och Biltema låg (och ligger fortfarande) ute i Alby vilket är en bra bit att åka om man bor längs södra gröna men vad gör man inte för att vara äkta... Och från tunnelbanestationen Alby till det där jävla Biltema ingår dessutom korsandet av en stor motorväg, en massa pulsande i januarimånadens snöslask och slutligen ett undrande över var in i helvete Biltema egentligen ligger...

Men till slut hittade fjortisen fram. Han förberedde sig genom att känna efter så att rackfacket hans ryggsäck var preparerat med faktiskt fungerade och genom att övertyga sig själv att allt skulle gå bra... Och så gick han in. Sanningens ögonblick närmar sig... Av någon anledning plockar han på sig en varukorg i vilken han lägger ner kannorna, sex till antalet troligtvis. Det fanns visserligen en anledning för detta agerande vid närmare eftertanke: Kannorna var nämligen placerade precis vid in- och utgången (och därmed kassorna) vilket innebar att kassörskorna skulle se om någon stack ner varorna i sidan av ryggsäcken... Och det vore ju knas! Så istället stoppade vår hjältefjortis kannorna ner i varukorgen, gick längre in i butiken och fumlade i skydd av några hyllor ner sprayburkarna i ryggsäckshålet. Och tågade därefter mot utgången.

Fy fan vad lugnt det här är. Det är ju bara att gå rakt ut. Jag kan luta på mig så att man inte hör klirrandet, och jag kan låtsas prata i mobilen så ser det naturligt ut... "Ja, jag är hemma snart...". Hahahahaha, fan vad bra det gick.

Och så hann vår hjälte gå några meter utanför Biltema innan han hörde en ganska tyst röst säga "ursäkta", ursäkta som när man frågar någon efter vägen. Han, vår fjortishjälte, tyckte det vore så misstänksamt att springa att han istället bara softade... Eller så slogs han inte ens av tanken att springa för att han var så jävla färsk. Sedan fick han ett väktarleg och en upplysning om att personen framför honom var civilväktare och som grädde på moset var han gripen för stöld (eller snatteri kanske det var). Nu tändes lampan i huvudet! Vem var färskast; fjortishjälten eller civvaren som inte ens kan gripa någon ordentligt?! Fuck att stanna! SPRING! SPRING! SPRING! Rakt över parkeringen medan bilarna åkte hit och dit, SPRING! Med en väktare flåsande i ryggen; stanna, stanna, STANNA! SPRING BARA! SPRING! Och han sprang... De båda sprang. Ända till en brant liten sluttning fylld av snö sprang våra tappra pseudoidrottare men väl vid branten ramlade 14-åringen när snön nådde för högt över hans korta ben... Och så låg väktare på honom.

- Varför stannar du inte när jag säger att du är gripen?!?

- Jag hörde inte...

Och så fördes han tillbaka till Biltema medan väktare höll honom i något underligt grepp. Han försökte ramla en gång för att få de två att ramla och därmed kunna fly men det ledde bara till att han halkade ner på sina knän och väktaren stod kvar. Orubbad.

Förhör. "Förhör". Erkänner du? FAN HELLER. Neka allt. Neka alltid allt. Fuck alla kameror!

Fjortisen hade en förklaring till allt. En alldeles otvivelaktig förklaring. Det var nämligen som så att kannorna som låg i ryggsäcken var inköpta på Biltema i Haninge (japp!) några veckor tidigare och han skulle använda dem för att lacka om bilar. I januari. I Stockholm. Väktaren upplyste honom i förhöret om att det krävs flera års utbildning för att lacka om bilar men det hade inte fjortisen tid att lyssna på, han satt och övervägde om det inte skulle gå att springa ut ifrån det där lilla rummet, längst in i en massa krångliga korridorer som väktaren hade fört honom... Han satt ju faktiskt närmare dörren än väktaren.

Men när ID-uppgifterna väl var tagna så var det ändå kört. Polisen kom, konstaterade att fjortisens utsaga var rent och skärt "skitsnack". Sedan blev det skjuts hem till de inte särskilt glada föräldrarna. Och väktaren lyckades dessutom ljuga ihop någon historia om att vår hjälte hade varit våldsam och förstört hans jeans vilka var värda cirka 1 000 kronor... Är man under 15 slipper man nämligen allt vad åtal och ersättning heter (kannorna var ju intakta när Biltema återfick dem, således hade de inga skadeståndsanspråk alls) så det enda straffet blev dessa tusen kronor som hjälten fick återbetala till sina föräldrar (vilka i sin tur hade betalat väktaren) i form av de få kontanter han hade och en massa underliga presentkort.

Men det var värt det. Varenda sekund av skam man behövde känna inför sina föräldrar och hur mycket bråk det än förorsakade: FY FAN VAD VÄRT DET VAR!!! Minnet för mig att le, att jag kan skriva en sådan här historia är helt underbart... Och veta att det inte är påhittat utan att det faktiskt har hänt, att jag inte var någon i publiken utan att jag var huvudpersonen. Och veta att det bara är en av många historier. All in the game.

Avslutningsvis kan vi konstatera att jag fortfarande är lika färsk när det gäller rackande. Jag köper mina kannor. Det finns dock de som tar rackandet seriöst, http://www.nsd.se/video/DisplayVideo.aspx?id=4233428&autoplay=true&keepThis=true&TB_iframe=true&height=360&width=480 (yo yardfeelings @ flogg).

Men jag är bara en liten tönt som gillar att stå och pilla på mina målningar ute i ingenstans med min köpta Haglöfs-rygga och mina second hand-jeans som jag har betalat för =) .

Hata mig... Och en serenad.

I'm like a head trip to listen to, 'cause I'm only giving you things you joke about with your friends inside your living room

The only difference is I got the balls to say it in front of y'all and I don't got to be false or sugar coated at all

I just get on the mic and spit and whether you like to admit it,

I just shit it better than ninety percent of you rappers out can

Folk tycker tydligen att jag är cool som skriver den här bloggen... Jag vill inte bli uppskattad. Inte av allt och alla åtminstone. Lika lite som 90-talets målare ville att deras graff skulle vara fin och tillfredställa vuxenvärldens idéer om ungdomens ideal och politiska medvetenhet vill jag att alla ska uppskatta vad jag skriver. Om alla tycker om vad jag skriver, då tillför jag absolut inget nytt, då är jag på tok för snäll. Man måste uppröra, tvinga folk att ställa sina liv upp och ner och få dem att förstå att de likt mig inte vet ett skit om någonting. Alls. Om alla kan uppskatta vad jag skriver tar jag inte upp tillräckligt mörka sidor av våra medvetanden...

Nä, jag ska sluta med cynismen. Jag blir bara rädd när jag förstår att folk gillar vad jag gör, skriver... Men det har jag redan skrivit om så det vet ni. Egentligen vill jag att alla ska tycka om mig, sorgligt nog...

Att uppröra inom graffvärlden är enkelt. Det gäller att bara trycka på rätt knappar och helt plötsligt är man utkastad ur crewet man precis blev medtagen i: Det är bara att vara sig själv. I andra världar, exempelvis i den sociala kretsen en av Stockholms finare innerstadsskolor utgör, är det svårare att uppröra för de flesta ser antingen igenom försöken att uppröra som rena rebelliska aktioner enbart för sakens skull eller ignorerar sådant de inte gillar... Eller är toleranta. Enda sättet att uppröra är att vara rent ut taskig och det är meningslöst... Leder ju ingenstans. Allra minst om allt man önskar är att bli omtyckt och få leva ett liv i lugn och ro.

Men cool... Vad in i helvete är det för jävla klassificering av den här bloggen? För att jag erkänner att jag är en en jävla klottrare men ändå liten tioåring känslomässigt? För att jag inte ens försöker vara häftig och inte säger saker bara för att få uppmärksamhet utan försöker nämna sådant som faktiskt är relevant för vad jag skriver? Om jag gör tvärtom då, blir bloggen töntig helt plötsligt då; om jag ser till att vara helt omotiverat uppmärksamhetssökande...

Det är faktiskt lite ironiskt att jag aldrig har pussat en tjej men har sugit kuk. Det håller jag med om. Och så har jag mage att kalla mig hetero! Oj, oj, oj!

Jag är lite småsur. Det är som vanligt ditt fel utan att du egentligen har gjort ett skit, men det är typ vad hela vår relation bygger på så det är väl inte så konstigt; att vi nästan aldrig har träffat varandra men att jag ändå har gått och kärat ner mig... Känslor byggda på ingenting. Hur lyckas jag? Jag har en osund relationer till tjejer, det märkte jag när jag skulle bjuda in folk till studentskivan; de flesta av dem få tjejer jag har försökte bjuda är sådana jag antingen har inbillat mig ha tyckt om eller faktiskt tyckte om för länge sedan... Att se skillnaden mellan vänskap och något mer är enormt svårt för mig. Killar rent allmänt sägs inte kunna ha kvinnliga vänner så jag är väl inte ensam om mitt problem, vi är tydligen för primitiva för vänskap...

Jag är sur för att jag i fredags var på en fest och satt bredvid en ganska söt flicka (nästan för söt; hon såg nästintill barnslig ut) som jag nog hade kunnat ragga på... Om jag bara hade lust. Istället tittade jag på henne och funderade på skillnaden mellan er två; henne och dig. Först försökte jag säkerligen slå bort tanken och säga åt mig själv att sluta fåna mig men till slut kom jag väl på att det var roligare att fundera på dig än att försöka stöta på någon annan härlig tjej... Vad ska jag göra åt saken? Du får lov att säga något till mig. Du fick ju tre alternativ, kom igen; ska jag dra åt helvete, fortsätta i mina tafatta försök eller kan du inte bara gå med mig på bio?Kan du inte bara säga ja till det? Det betyder inte ett jävla skit! Jag kommer inte ens nudda dig, jag kommer inte ge dig något så futtigt som en kram, jag kommer bara vara glad över att du har valt att ägna några timmar av ditt liv åt mig. Du har absolut ingenting att förlora! Var inte så jävla tråkig nu!

Och jag ser förjävlig ut i ansiktet just nu så vi går så klart inte på bio inom de närmaste dagarna. Ge mig några dagar. Bra, då bestämmer vi det! Och apropå finnar hade du en finne på näsan för några veckor sedan, jag ser läskigt nog allt =) . Jag tyckte dock mest det var sött med något som bröt det annars så regelbundna mönstret...

Ibland känner jag som sagt att allt jag skriver är en jävla lögn, ett jävla påhitt. Men jag påstår bara att det här är en historia, inget annat. Och jag säger inte det här till dig i lugn tystnad, jag skriker det till dig förtvivlat... Nu när jag ändå har kommit igång kan jag lika gärna skriva vad jag tänkte skriva för några dagar sedan. Vad som får mig att tro att jag faktiskt tycker om dig på riktigt...

Jag skäms inte inför dig. Jag gör verkligen inte det... När jag hade ringt dig tusen gånger på fyllan och skrivit en massa förvirrade SMS på fyllan var jag rädd för att du skulle vara riktigt sur på mig (med all rätt) men jag skämdes inte direkt... Jag kände att du kanske skulle vara sur på mig men du skulle förstå mig på någon nivå. Du vet att jag är knäpp. Vi är alla knäppa men du vet på vilket sätt jag är knäpp...

Du gör mig glad, ibland när du är fånig och nästan lite smått dum så blir man ändå glad och imponerad av att du vågar vara så fånig och dum. Som att du struntar i om andra skulle skratta utan bara kör på... Vet att du ändå är smartare än de flesta. Och ändå inte.

You've got that thang and you know it... But yet you don't and that's what's so cool!

Man ser att vissa är ett par så tydligt... Som med Jonas och hans flickvän. Jag tror att om vi bara lät det flyta skulle man kunna se det lika tydligt på oss. Det tror jag.

Och jag orkar inte vara din vän. Om inget har hänt till sommaren kommer jag att försvinna, blocka dig på MSN, ta bort ditt telefonnummer och bara försvinna ur ditt liv. För att få dig att försvinna ur mitt. För jag orkar inte leva med dig som en vän, jag måste gå vidare i så fall... Precis som jag inte pratar med Natalie regelbundet längre. Det känns lite sorligt om det skulle bli så men man kan inte stå kvar och stampa på samma ställe hela livet. Du får förlåta mig för det om det blir så...

Ååååh, jag vet inte... Herrejösses vad läskigt det vore om det hände något. Jag skulle nog springa och gömma mig direkt. "Näää, jag måste ut och måla alltså... Måste ha grejor uppe längs linjen annars slår Ilsk mig du vet." Jag skulle nog dissa dig hårdare än du dissar mig. Börja undvika dig, inte som nu av respekt utan av rädsla... För något obestämbart. Det där stora monstret som står och skriker att det kommer gå åt helvete, att ingen ändå kan tycka om alla mina konstiga sidor och att jag bara kommer att göra bort mig.

Ibland vill jag bara att allt mellan oss ska försvinna. Det tar så mycket energi.

Summasumarum. Jag tänker på tok för mycket på dig för att inte göra något åt det. Jag behöver bara skämmas i ett tiotal dagar oavsett hur åt helvete det går. Du gör mitt liv lite ljusare. Det är så mycket jag skriver där du är objektet och jag subjektet; jag tycker om dig, jag tänker på dig, jag vill ha dig. Jag är jag och du är dig. Det är ju inte så det är, det är ju jag som är offret för dig. Du har fångat mig och du förföljer mig i tankarna.