Jag undrar om allt prat om kärlek och en viss person förgyller eller förstör den här bloggen, i era ögon alltså. Arab-H. säger att allt tjat om henne blir för mycket ibland, men han läser för att han är intresserad av vad jag har att säga, för att han känner igen sig i vad jag skriver... Jag tror att många läser för att de är nyfikna på vem jag skriver om. För att de känner mig och tror att de kanske känner den där flickan... För er som läser av den anledningen är nog det jag skriver om henne det främsta skälet till att ni orkar läsa vidare.
Frågan är om relationen mellan henne och mig är konstruktiv eller destruktiv. Mina vänner säger att jag matar henne med välord (även om jag inte ger henne komplimanger konstant så skriver jag ju nästan varje dag någonting om att jag tycker om henne, att jag tänker på henne och så vidare...) och de tycker att jag ska sluta med det för att jag annars aldrig kommer att få henne; hon kommer att ta mig och mina språkliga pussar för givet. Jo, det kanske hon gör... Och det kanske är dåligt för mig just nu, men det kanske kan verka till min fördel i framtiden! Och jag struntar i om det ökar eller minskar mina chanser med henne... Eller nja, struntar är väl att ta i men jag orkar inte bry mig alltför mycket. Det är så himla skönt att säga till dig hur fin jag tycker att du är och känna att jag verkligen menar det. Jag kanske uttrycker det till dig utan mellanhänder någon gång per vecka, vad vet jag, jag räknar inte... När man skriver så pass mycket som jag faktiskt gör blir det dock svårt att inte låta det smyga in saker som är sköna att säga då och då, även om det är långtifrån lika skönt att nämna att jag tycker om dig här på bloggen som det är i andra sammanhang... Precis som det troligtvis är tusen gånger skönare att få visa dig hur mycket jag faktiskt tycker om dig med kroppen istället för att bara låta orden bära med sig budskapet.
(Det är dessutom nästintill omöjligt att under en längre tidsperiod skriva om något annat än kärlek eller åtminstone liknande känslor, i alla fall för dem flesta av oss. Jag tror inte att så mycket kultur behandlar ämnet kärlek för att det är enklast att sälja, jag tror att de flesta inte kan kreera något och trivas med skapandeprocessen om skapandet inte bygger på en positiv känsla... Och röda hjärtan står sig starkare än det mesta.)
Men frågan var om relationen är konstruktiv eller destruktiv; återgå till ämnet Simon! Det är kanske inte så bra att konstant få höra hur underbar man är... Till slut kanske man inte kan leva utan någon som hela tiden betygar hur fin man är. Som tur är skriver jag rätt taskiga saker till dig ibland... Saker som inte ens har postats här på bloggen. Jag tror inte att vår udda relation är så nedbrytande för dig, du kan nog handskas med det rätt bra.
Och vår relation är udda. Du kan kalla oss vänner men vi är vad du än säger inte några vanliga vänner, den här jävla bloggen och allt annat omöjliggör det.
För min del är det nog bloggskrivandet snarare än skrivandet om dig som är negativt... Jag märker som sagt att jag ibland tänker i blogginlägg. Som den där historien om den blonda tjejen jag arbetade med den där natten; redan när något sker kan jag tänka att det kommer att bli en jättebra historia att skriva om och börja känna efter vilka analyser som uppstår inom mig. Det är inte bra. Man måste fan skilja på verklighet och skrift... Annars kan jag inte leva mitt liv fullt ut och det vill jag verkligen göra.
Vi får se om jag tar det lugnt med bloggskrivandet under kommande veckan (eller möjligtvis veckorna), jag har skrivit det tusen gånger förr och det går aldrig bra (jag skriver ändå), men jag tänker hur som helst inte nämna henne i samma utsträckning under de närmaste tiotalet dagar, jag kan skriva om annat istället. Bara för att se hur det känns liksom... Det är ingen idé för mig att påstå att jag inte tänker på henne, det är ingen idé för mig att försöka spela några spel där jag låtsas som att jag har glömt henne, inte bryr mig om henne, att det egentligen är hon som vill ha mig och så vidare... Vad jag än säger, skriver och försöker ge sken av kommer hon att veta att det inte är sant. Det är därför den här bloggen lite halvt förstör för mig vad det gäller min vilja att få vara med henne: Jag har skrivit så pass mycket att hon vet nästan allt.
Jag är inte så spännande med andra ord. Men det är jag faktiskt! Det är inte många som vet vem jag är bortom bokstäver och ord... Människan som döljer sig bakom allt jag skriver. Inte du heller! Hur jag faktiskt är på riktigt. Det borde du fan börja bli lite småintresserad av snart...
När jag var full skrev jag att jag är trött på att bara skriva saker om dig. Att jag vill att jag ska få något för det; att vår relation ska gå framåt! Det är väl sant, ibland; det känns väl träligt att veta att jag kanske inte kommer komma längre än så här, att jag skriver och du läser och det är inte mer än så med oss. Vad intimt. Oj, vad intimt... Inte... Alls. Bajs.
Å andra sidan tycker jag det är trevligt att bara få prata med dig och även om jag egentligen inte är nöjd med det så är det ju bättre än inget liksom... Vet inte hur jag ska förklara det. Man behöver ju inte värdera allting, eller hur? Och dessutom är det ganska roligt att underhålla dig... Du kanske inte skrattar åt vad du läser men du tycker ju att det är tillräckligt roligt för att läsa vidare så vad fan!
Min enda poäng är att jag vet att det känns så himla bra att berätta för dig hur mycket jag vill ha hela dig. Jag vet att det känns bra för jag har sagt det. Jag tror att det skulle kännas ännu bättre att verkligen ha hela dig...
Även när det känns dåligt med dig känns det rätt. Även när jag har skrivit något dumt, betet mig idiotiskt, är sur på dig av konstiga skäl... Även när det känns fel så känns det rätt.
Jag vägrar tro att dessa saker, vetandet, tron och känslan, kan existera utan att det finns minsta lilla gensvar. Världen kan inte vara gjord så, det vägrar jag... Det vore som att fiskarna inte skulle kunna ta upp syre under vatten men att Gud ändå hade dumpat dem där bara för att se dem lida; jag vägrar tro det. Tänk på att varje gång jag tittar på dig tänker jag hur skönt det vore att ligga i en säng och smeka din kind. Antingen känns det äcklande, bra eller bara skrattretande att veta det... Men att skratta är en bra känsla; kan du le åt mig när du tittar på mig med vetskapen om vad jag tänker finns det inget skäl för mig att vara ledsen.
