Dra åt helvete

Äckliga jävla horungar. Kom då. KOM DÅ. Jag skulle skära sönder hela er mage med en gaffel om jag bara hade lust, sedan skulle jag äta upp era råa inälvor bara för att känna hur äckliga ni verkligen är. Därefter skulle jag stoppa fingrarna i halsen, spy ut det lilla som vore kvar av er, lägga kvarlevorna i en plastpåse och skicka till er vidriga så kallade mamma.

Jag skulle låta era familjer leva; att se dem lida på grund av er död, med vetskap om hur den genomfördes, skulle göra mig gott dagligen. Äckliga jävla fittor, man vill bara spotta på er.

Nu ska jag lugna ner mig lite. Tänka på saker som ger mig hopp.

Dead Presidents II

Många flickor, om än inte alla, blir tidigt kvinnor. Jag skulle våga anförtro nästan varje tonårsmö mitt barn.

De flesta pojkar blir aldrig män. De har alltid en lerig sko kvar i barndomen, ända tills de helt plötsligt blir gubbar.

Kungen

There's one life, one love, so there can only be one king

Jag hittar ingen jävla bild på min dator för att bevisa denna persons (maskins?) överlägsenhet. Jag har visserligen inget jätteförråd av graffbilder, kanske någonstans mellan femtio och hundra, men det förvånar mig ändå att jag inte har någon vettig bild på ett verk av Fher.

Grejen med Fher är att han kan allt. Han är inte en renodlad stations-, tåg- eller väggmålare, han drar sig inte för att bomba och till skillnad från många andra drar han faktiskt throw-ups. Det enda som saknas i hans graff-CV är nog bruket av pennor, är jag ensam om att sällan se fräscha bläcktags av honom?

Det finns inte så mycket mer att säga egentligen, jag ville bara ha det sagt.

Jag kommer ihåg när jag läste Medan Svensson Åt Plankstek och fick veta att endast tre personer har lagt fler än tusen svenska (eller om det var stockholmska) panels: Nuggen, Aman och Fher. Att två av tre är VIM:are är respekt. Nug och Aman började så vitt jag vet börja måla på åttiotalet, exakt hur sent har jag inte koll på, och Fhers hyperaktivtet började väl runt '96. Boken släpptes i mitten av 2000-talet, '04 eller '05. Ni förstår vart jag vill komma va? På mindre än nio år lyckades Fher med vad andra har haft över tjugo år på sig att åstadkomma; det är respekt.

Och jag kommer ihåg när stan helt plötsligt svämmade över av Knock-throw-ups för några år sedan. Kan det ha varit '06; över-fucking-allt. Nej, nej, du förstår inte:

Överallt.

Hur han sedan började experimentera än mer än tidigare. Jag, precis som nästan alla andra, älskar i och för sig hans enkla stil från tidigt 2000-tal mest men att se folk som faktiskt vågar försöka utvecklas är alltid roligt, speciellt när det sker med gott resultat. Hur dessa throw-ups utvecklade sig från breda, tjocka, enfärgsfyllda verk med exempelvis röda linjer, till små färggranna KN-kvadrater. Någon flogg hade slängt upp en bild på en av dessa vilken en icke-svensk hade kommenterat med typ hehe... a square?. Sammanhanget är allt.

Även målningarna och stilen utvecklades. Fher lyckas nästan alltid använda färger utan att det blir plottrigt, vissa färgmålningar får man huvudvärk av men Fherens lyckas vara färggranna men ändå stilrena. Däremot kan själva färgerna ibland se förjävliga ut; dagens burkar har så jävla plastiga färger, som datoranimerade filmer.

Man kan ju fråga sig hur han mår. Om han har flickvän, sambo eller så... Om han tycker det var värt alla timmar. Han kanske inte ens vet själv... 

Han har hur som helst min fulla respekt.