Knarkare

Jag är verkligen en jävla knarkare. En känslonarkoman, lika sorglig som dem som tyr sig till rena och skära ämnen för att stilla sitt begär.

Det läskigaste är om jag bara utnyttjar henne för att kunna skriva. För det är väldigt roligt att skriva vissa av inläggen. Jag rodnar, ler och känner mig liten och stor samtidigt.

Knarkare.

Lila & Brun

Jag kommer inte kunna skriva vettiga inlägg på ett tag... När får ursäkta mig men jag kan bara inte... För mycket naturliga glädjeämnen i blodomloppet.

Jag känner mig sjukligt sprallig. För även om hon inte leker med mig ännu verkar hon inte tycka att det är jobbigt att jag sneglar på henne ifrån andra sidan rummet... Och hon skulle nog inte tycka det att det vore särskilt jobbigt om jag en dag frågade om hon vill komma hem till mig och leka. Pretty pink, baby blue... Why don't you teach me something new!

Jag skriver mest inlägg om mina känslor till henne, inte särskilt mycket om henne. Jag har redan skrivit tusen gånger om att jag är så förvirrad, att jag inte vet vilka känslor som är sanna och vilka som lurar mig... Jag visste ju att jag skulle falla för henne redan i höstas, har jag fallit för henne enbart på grund av den övertygelsen? Eller hade jag kanske redan fallit för henne då, utan att jag vågade erkänna det ens för mig själv? Jag vet inte... Jag vet inte. Om jag inte kan skriva ett inlägg om henne, är det då verkligen henne jag tycker om eller är det bara sammanblandning mellan hon och hon? Men jag kan ju skriva om henne... Jag har skrivit om henne. Jag har skrivit väldigt, väldigt bra om henne, bättre än något på den här bloggen men det får ni inte se... Att jag ens nämner det här känns fel. Det är mellan henne och mig...

Hon får på tok för mycket komplimanger. Bortskämda jävel. Och jag är för snäll mot henne, jag är snäll mot alla men jag kan vara lite taskigare mot henne bara för att retas... Det vore bra.

Den stora frågan är egentligen vad det innebär att känna någon. Jag förstår mig inte på folk som träffar varandra på krogen, på någon fest eller liknande... Hur vet du vem du drar med dig hem?! Drar folk med sig någon enbart för sex och ibland visar det sig att man hade tur, att personen duger för mer än bara sex? Och så kör man på med den personen, man lär känna varandra under tiden som ens pojkvän-flickvän-relation pågår... Jag förstår inte. Jag är värdelös på att lära känna folk rent allmänt, åtminstone när man tvingas lära känna ett antal okända människor samtidigt som man ska umgås med folk man redan känner. Jag behöver lite lugn och ro, jag umgås helst i par rent allmänt...

Är att känna någon att känna till någons åsikter, inre tankar och allmänna liv? Då känner jag en hel del personer. Är det att veta vad någon gör när ingen annan kollar? Hur någon äter sin frukost, vad någon sysselsätter sig med när denne är ensam... Är det att vara uppriktig mot varandra och lita på varandra? Det är ju inte att känna varandra, det är bara ett tecken på att man känner varandra... Men kännandet kanske inte går att definiera på något annat vis än genom just dess enkla konsekvens. Och vi känner inte varandra så bra egentligen men vi litar ju på varandra, jag litar på dig och du litar på mig... Det tror jag att vi gör. Och om vi inte känner varandra, hur kan vi då ens vara vänner?

Jag förstår inte hur det fungerar när det där bandet bryts. Två människor umgås med varandra dagligen och sedan, som en blixt från klar himmel ibland, bestämmer sig den ena av dem två att det får vara nog... Packar sina saker och drar. Pratar inte på några veckor. Vad in i helvete? Hur kan något så starkt vara så skört? Hur fattar man beslutet att helt plötsligt ge upp? Ger man upp när man ens behöver anstränga sig? Är kärlek att inte behöva anstränga sig alls för att tycka om någon eller en vilja att anstränga sig för att bevara relationen... Jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting. Men jag vill verkligen lära mig...

Pretty pink... Baby blue... Why don't, you teach me... Something new?

Åhhh, kom igen Lena!

När jag var ute på en promenad häromdagen hittade jag denna sköna sign... Ingen piece utan bara denna lilla text. Jag började skratta lite för mig själv.

Så jag hör att du förklarat krig mot kärleken...

Jag vägrar fälla en tår. Vare sig tåren är en riktig tår eller en dålig känsla; jag vägrar. Jag vet att jag är så mycket bättre än vad jag visar utåt, jag vet att mitt illamående har förlamat vissa av mina ljusaste sidor...

Det är dags att steppa upp sitt game. I plural egentligen, för det är många delar av mitt liv jag kan förbättra om jag bara ser till att ta fram mina bästa sidor. Jag kan göra mycket bättre ifrån mig i skolan om jag ser till att faktiskt bry mig och verkligen kämpa, jag kan lyfta väldigt mycket tyngre skrot om jag bara tar i, jag kan måla enormt mycket mer om jag verkligen vill och jag kan fånga henne; det kan jag verkligen. Och jag kan kan må bra, det femte elementet.

Det är skönt att ligga i sängen och låta den spontana känslan av sorg överväldiga en... Känsloresultanten pekar ditåt och själen förväntar sig att den känslan ska tillåtas accelerera. Men jag vägrar, för jag vet att det inte kommer att leda någonstans alls. Det kan vara kallt, blött och snö ute; jag skiter fullkomligt i hur vädret egentligen är för det är vår och sol nu. Det är vår, inget annat. Och på våren låter man känslorna och hoppet flöda inför sommaren då ens innersta önskningar förverkligas.

Och du din jävel! Man går och lägger sig efter två, somnar troligtvis närmare tre efter att ha pratat med dig många timmar och förväntar sig att få sova en lång natt... Jag vaknade innan sju och har knappt lyckats somna om ordentligt sedan dess. Vad ska vi göra åt att du håller på att dissekera mitt huvud? Mitt hjärta snarare, du vet som när man undersökte kohjärtan på högstadiet... Ni kanske inte gjorde det på din skola men på min skola gjorde vi det. Ett snitt, titta; där sitter artären! Vi kan snitta lite mer, se kamrarna... Aj, aj, aj! Försiktigt! Jag lever fortfarande!

Men det ordnar sig. Jag ska försöka få dig att snällt operera ihop köttbitarna som tidigare var ett hjärta, och om inte du gör det kommer jag att göra det själv för att sedan peka på hur vacker denna min absoluta kroppsdel är.

Känn peppen!!!

Nej, men inget jävla depp nu. Sluta nu genast: STOPP OCH BELÄGG!!!

Nu kan det bara gå uppåt! Ja, uppåt ska det gå! Så jävla uppåååååååt det ska gå!

Nu skulle jag kunna tänka mig att förföra henne, sova med henne en natt och sedan låtsas som ingenting. Bara för att visa att jag fan kan och är tillräckligt bra för henne! Flickor har fallit för mig förr! Det har dem faktiskt! Inget jävla faktiskt nu; flickor har fallit för mig! Inga brasklappar. Och våren, när vårsolen tittar fram och värmer; då tänker jag slå till med full jävla kraft.

Det som skiljer tidigare flickor ifrån denna är att jag verkligen inte vill se denna gå förlorad... De andra har jag kunnat acceptera. Visst, jag får göra mitt bästa för att gå vidare har jag tänkt. Men jag vill verkligen inte denna gång, inte med dig! Tro vad du vill om hur lite eller mycket du betyder för mig men det finns en obeskrivlig känsla inom mig som tvingar mig att fortsätta känna för dig... Jag är redo att skämma ut mig inför dig, det har jag redan gjort. Mitt mål är enkelt, det är att en dag när du tittar in här för att läsa ska du mötas av ord ifrån en person som är något mer än en vän...

Semlor är goda!!!

Vad vet jag

Jag tror inte på ärlighet. Tror inte ens att den finns. Man gör sitt bästa för att vara så uppriktig som möjligt men man når aldrig kärnan i vad man vill ha sagt, det känns alltid som att en liten pusselbit saknas för att beskriva det man vill förmedla. Det kanske är språket som inte är tillräckligt välutvecklat, men om man tänker i tankar; begränsar då språket en att tänka vissa tankar? Säkerligen en klassisk fråga inom filosofin som hur många som helst har funderat på innan mig... Och ingen har kommit fram till ett skit.

Jag undrar varför jag lever mitt liv som jag gör. Varför fortsätter jag ens klottra? Det är ett ljus men samtidigt ett gift; det ersätter allt men förhindrar också allt. Om man kan uppnå varje möjlig känsla igenom klotter, varför då fokusera på något utanför graffvärlden? Men, det kanske är så att man enbart upplever illusionen av vissa känslor, medan man begränsar sig själv ifrån att känna dem verkliga intrycken... Jag vill inte leva som jag gör idag. Jag vet det. Jag vill måla mer, bomba mer men jag vill även leva, och jag vill få upp mina verk med en helt annan inställning än den jag har idag. Min inställning till livet utanför mig själv är verkligen helt urbota dum: Varför fokuserar jag på att glömma henne istället för att fånga henne? Det är ju helt bakfram för in i helvete, innan hon skriker i ditt ansikte att hon hatar dig inför hela världen har du inte misslyckats. Det är inställningen man ska ha. Just nu är min inställning snarare att jag misslyckades innan jag ens försökte. Idiot. Men okej; jag tänker inte låta henne passera. Inte förrän det är kört. Jag har min givna tid på mig...

Men jag har ju inte ens någon aning om vad jag känner och inte känner... Johan verkar tänka och känna precis som jag i vissa avseenden, han vet inte om han är förtjust i en viss person eller är rädd för ensamheten, skillnaden är dock att han inte bryr sig. Varför skulle anledningen vara så viktig? Acceptera känslan och låt den styra dig... Den är det slutgiltiga måttet på rätt och fel. Förhoppningsvis har du en så pass välutvecklad moral att ingen skadar sig på vägen.

Varför gör jag ens så här emot mig... Leker man med eld bränner man sig, svårare än så är det inte. Men elden är ju så varm och skön, de som sitter runt den säger åtminstone det... Med sina filtar, två och två i nattens mörker. Men jag står ute i skogen runt eldplatsen och tittar tyst in innan jag med en blinkning vänder mig om och ger mig ut i skogen; osynlig och ensam som alltid, på en vandring som alltid slutar i samma skogsbryn blickande in över dem...