Vad vet jag

Jag tror inte på ärlighet. Tror inte ens att den finns. Man gör sitt bästa för att vara så uppriktig som möjligt men man når aldrig kärnan i vad man vill ha sagt, det känns alltid som att en liten pusselbit saknas för att beskriva det man vill förmedla. Det kanske är språket som inte är tillräckligt välutvecklat, men om man tänker i tankar; begränsar då språket en att tänka vissa tankar? Säkerligen en klassisk fråga inom filosofin som hur många som helst har funderat på innan mig... Och ingen har kommit fram till ett skit.

Jag undrar varför jag lever mitt liv som jag gör. Varför fortsätter jag ens klottra? Det är ett ljus men samtidigt ett gift; det ersätter allt men förhindrar också allt. Om man kan uppnå varje möjlig känsla igenom klotter, varför då fokusera på något utanför graffvärlden? Men, det kanske är så att man enbart upplever illusionen av vissa känslor, medan man begränsar sig själv ifrån att känna dem verkliga intrycken... Jag vill inte leva som jag gör idag. Jag vet det. Jag vill måla mer, bomba mer men jag vill även leva, och jag vill få upp mina verk med en helt annan inställning än den jag har idag. Min inställning till livet utanför mig själv är verkligen helt urbota dum: Varför fokuserar jag på att glömma henne istället för att fånga henne? Det är ju helt bakfram för in i helvete, innan hon skriker i ditt ansikte att hon hatar dig inför hela världen har du inte misslyckats. Det är inställningen man ska ha. Just nu är min inställning snarare att jag misslyckades innan jag ens försökte. Idiot. Men okej; jag tänker inte låta henne passera. Inte förrän det är kört. Jag har min givna tid på mig...

Men jag har ju inte ens någon aning om vad jag känner och inte känner... Johan verkar tänka och känna precis som jag i vissa avseenden, han vet inte om han är förtjust i en viss person eller är rädd för ensamheten, skillnaden är dock att han inte bryr sig. Varför skulle anledningen vara så viktig? Acceptera känslan och låt den styra dig... Den är det slutgiltiga måttet på rätt och fel. Förhoppningsvis har du en så pass välutvecklad moral att ingen skadar sig på vägen.

Varför gör jag ens så här emot mig... Leker man med eld bränner man sig, svårare än så är det inte. Men elden är ju så varm och skön, de som sitter runt den säger åtminstone det... Med sina filtar, två och två i nattens mörker. Men jag står ute i skogen runt eldplatsen och tittar tyst in innan jag med en blinkning vänder mig om och ger mig ut i skogen; osynlig och ensam som alltid, på en vandring som alltid slutar i samma skogsbryn blickande in över dem...