Koncentrerad Ilska

P-Nut från Pubb sa i en intervju att man genom att studera tags direkt kan se vilka som kommer att betyda något för graffscenen. Jag håller inte riktigt med men jag förstår vad han menar; man kan se även på fula tags huruvida dess skapare verkligen bryr sig om graff eller om tagen bara var en skitsak.

Häromdagen var jag ute och gick med hunden, under jullovet promenerade jag extra mycket med henne eftersom min far (som i vanliga fall har huvudansvaret för henne) var bortrest. När jag var ute och gick såg jag denna tag:

Det spelar ingen roll att den inte är jättevacker. Vid första anblicken ser det helt enkelt inte ut som att det är en tränad hand som har lagt den, därför är den inte fin. Men det finns ett flyt. Ett väldigt klart definierat sådant dessutom, hela tagen förutom E:et är ju lagd i ett drag! Det här är den första Sobre-tagen jag någonsin har sett och ändå har killen (för det är troligtvis en kille) haft en solklar idé om hur han ska verkställa uppdraget, att få upp sitt namn. Den här killen har inte hittat en spraykanna ute i någon snödriva och bestämt sig för att klottra på en skola, han har suttit hemma och tänkt, funderat på hur bokstäverna passar ihop. Han har tittat på andra målare (lite smått åtminstone) och sett hur dem gör och han har genom att sneglat på deras verk hittat en början till en egen stil.

Förutom denna rent tidskrävande och övningsmässiga verksamhet har han det viktigaste; känslan. Titta på B:et, dess tunna linjer verkligen svänger, precis som ringen ovanför tagen. Han tvekade inte när han drog tagen, han kunde har dragit den riktigt långsamt eftersom det ändå var en av hans första men han bestämde sig för att köra så gått det går, håller det så håller det.

Några dag senare såg jag det här:

Den där tagen är inte bara bra, den är snygg på riktigt. Jag hoppas att Sobre fortsätter måla, att han tar det försiktigt i början och efterhand börjar fundera på om det verkligen är värt det. Om graffen verkligen är värd pengarna, tiden och stressen.

Tillägg 090124:

Ahaa... Han är med i ABF, det är därför man aldrig ser Sobre-tags. Såg några liknande Sobre-tags idag och de såg definitivt bättre ut än tagen på den första bilden ovan... Exakt samma stil (vilken jag som sagt verkligen diggar) men utförda på ett säkrare sätt: Det är små nyanser som skiljer en bra tag från en dålig.

Det som finns ett fåtal personer i Stockholm som verkligen lyckas förmedla starka känslor via sina tags. Som lyckas binda all sin sorg, ilska och frustration till ett litet ord på en vägg. Eller så kanske det bara råkar vara deras handleder som beter sig på ett extra underligt sätt, jag vet inte... Jag inbillar mig hur som helst att det är starkt negativa känslor eller möjligtvis upplevelser som dessa tags har sin grund i eftersom personerna som drar denna typ av tags väldigt sällan är kulturmålare utan snarare vandaler.

Xeno är en av dessa. För några månader sedan när jag var i Östberga såg jag en Xeno-tag på en blå container. Det såg ut som att tagen var större än ytan den satt på. Om tagen bestämde sig, skulle den utan tvekan kunna äta upp mig. Det är attityd, känsla. Det räcker med att titta på Subway Stories så förstår man att Xeno kan dra tags men för att verkligen uppleva dess kraft måste man se dem i verkligheten.

Även Veks lyckas ibland få till någon liknande typ av tags, oftast är de dock mer flippade än känslostarka.

Och så slutligen Ilsk. Jag vet inte vad inom honom som tvingar honom att dra sina tags, jag vet inte hur han mår, vad han har upplevt och vad han tänker men jag vet att hans tags är riktigt jävla brutala, de skriker högre än nästan alla andras och vittnar om att man ska hålla sig borta. Om Xenos tags är en stor tyst muskelbyggare som med hjälp av sin blick ber en att hålla käften är Ilsks tags små väsen, en massa små varelser som ränner runt i staden och väser, skrattar obehagligt och när som helst kan gå ihop till ett stort ont monster som ryter.

Mitt mål är att göra sådan graff. Graff som andas känslor. Man kanske kan få graff att förmedla en stark positiv känsla, jag vet inte riktigt. Glad graff är ofta enbart estetiskt vacker och förmedlar den känslor ser den kort sagt tam och snäll ut. Exempelvis Skils och Uzis runda stilar, de ser barnvänliga ut. Deras liv kanske är bra vid det här laget, de kanske är nöjda med den typen av känslor i sin graff, det är dock inte jag. Inte för tillfället. Jag måste få uttrycka min sorg och ångest. Exakt vad jag har att känna mig dålig över orkar jag inte gå in på just nu och jag vet inte ens varför jag känner allt jag känner, men känslan finns ändå där. Och ibland ser jag den faktiskt i mina verk, jag kan se hur mina tags skriker, hotar och slåss. Då har jag lyckats. När mina pieces är så vassa att de skär halsen av åskådaren.

Några timmar senare

Jag skäms för varenda ord jag har skrivit. Exakt vad tänkte jag innan jag somnade igår...

Men jag kan åtminstone skratta åt mig själv.

Tystnad

Jag känner mig stolt. Jag känner mig som Kafka och andra genier; ingen sömn utan bara kreativt uttryck. Jag känner mig gladare än när jag började skriva det första inlägget, skrivandet har fört mig uppåt. Det är farligt, att må bra kan få en att inbilla sig att ens mål är kompromissbara, det är lättare att må dåligt.

Jag känner mig stor och stark, som efter ett träningspass då musklerna har svällt upp. Manlig, beskyddande.

Det var inte meningen att detta skulle bli en analogi.

Nattens sista ord

Jag har en tveksam inställning till den här bloggen. Om mina nuvarande känslor fick bestämma över dess existens skulle dess liv hänga på en mycket skör tråd. Men det är inte mina känslor som bestämmer för tillfället utan min logik; jag har bestämt mig för att låta den här bloggen existera åtminstone en månad.

Jag har tidigare funderat på att skriva en bok. En bok med texter om mina känslor och kapitel med självupplevda händelser. Den boken hade jag tänkt inleda med en historia om en sensommarnatt 2008.

Jag är ingen häftig person. Jag är inte populär i bemärkelsen att alla känner mig, jag är inte eftertraktad bland tjejer och jag går aldrig på några fester. Och allt detta såg hon.

Web ringer mig lite då och då mitt i natten. Han är oftast halvdragen, har precis lämnat någon fest någonstans och vill bomba, kanske till och med måla. Då behöver man kannor. Därför ringer han mig och kollar om jag har några burkar jag är villig att ge bort och ofta har jag det; Webben har målat i ungefär sju år, han har torskat många gånger och fortsätter ändå. Han är väldigt duktig på att rita och har dessutom hjälpt mig i graffdjungeln. Web förtjänar respekt. Han förtjänar sina kannor.

Den här natten, 080808 om jag inte minns fel, hade han för en gångs skull sällskap med sig när han besökte mig; Peylor, Flum och två tjejer. Tidigare på kvällen hade jag varit ute och dragit några, kanske fem, tags inne i stan. Det hade varit fulla människor överallt och jag var en ensam och liten klottrare i deras ögon; bäst att hålla låg profil. Att betrakta alla dessa onyktra människor var intressant, det var faktiskt riktigt roligt, och det var precis vad en av tjejerna som Web hade med sig gjorde; hon betraktade mig.

Web ringde, de stod nedanför mitt fönster och väntade. Jag tog påsen med kannorna, capsen och handskarna och gick ut. Jag hade min äckliga blåa morgonrock på sig, morgonrockar är överlag vidriga. Man går omkring i de innan man har duschat och impregnerar dem med sin kroppssvett, man torkar av flottiga händer på dem när man inte orkar hämta hushållsrullen och man bör inte vara förvånad om man finner spår av intima kroppsliga vätskor någonstans på denna tygbit. Min morgonrock är inget undantag.

När jag kom ner tog Webben emot kannorna och vi, hela gruppen, stod och småpratade lite. Raket var sur på mig, jag hade kört en tag i hans bakgrund på en piece ute längs Uffline, jag skulle dock inte oroa mig; allt skulle ordna sig. P-lorren försäkrade att kannbiståndet återbetalades i karma. Web började smöra för mig (varför han anser sig behöva göra detta vet jag inte) och frågade ifall jag fortfarande var vältränad och sa åt mig att spänna min biceps innanför morgonrocken (i vilken jag såg ut som världens spinkigaste person). Han sa att jag verkade vara i bra form när han klämde på min arm. Tjejerna stod tysta och en av dem tittade inte förundrat men djupt emot mig, hennes ögon berättade vad hon såg:

Varför står Web [ja, hon tänkte väl på dennes förnamn men jag vill inte skriva det av uppenbara skäl], som känner folk ifrån hela Stockholm i alla åldrar och har haft många flickor genom åren, här med den där killen och försöker vara inställsam? Vad har han, den där killen, gjort för att förtjäna respekten med vilken han behandlas? Varför tar inte Web och Peylor bara hans sprayburkar och ber honom dra åt helvete, han verkar ju så rädd och osäker att han ändå skulle ge dem sprayburkar även i framtiden, oavsett Webben och P-lorrens beteende?

Hon tittade på mig och såg en tönt som behandlades precis som en jämbördig av Web och Peylor. Hon visste nog att det berodde på att jag visserligen är en tönt men en klottrande sådan, men hon förstod nog inte det hon visste. Det var en härlig upplevelse att se hennes reflekterande.

Nu har jag en blogg istället, boken får vänta.

Jag är fruktar dock denna blogg. Faktum är att jag just nu känner mig rädd, förväntansfull, engagerad, orolig, falsk och tusen saker till på grund av bloggens blotta existens. Jag är rädd för att jag försöker vara så ärlig som möjligt här, att vara ärlig är alltid farligt. Som tur är vet jag att jag inte behöver vara rädd för att bli dömd, det har jag redan blivit; klottrarna som läser den här bloggen skiter i om jag skriver att jag är en olycklig tragisk individ, det gör inte mina tags sämre. Övriga struntar i vad jag skriver eftersom jag ändå är en jävla klottrare. Det är sorgligt att min uppriktighet bygger på antagandet att det jag skriver ändå inte spelar någon roll.

Jag är även rädd för den dagen då jag kanske förändrar någon av dessa två gruppers uppfattningar om mig. Tänk om klottrarna helt plötsligt börjar hata mig för vad jag skriver här och de vanliga människorna börjar älska mig, tänk om de vanliga människorna ser denna blogg som en förklaring till vad graffiti egentligen är och inte längre ser mig som en jävla klottrare utan en individ som måste handskas med sitt liv. På någon nivå önskar jag att jag att de förstod varför jag klottrar men jag fruktar som sagt ändå deras positiva åsikter om mig och mina förklaringar. För om det jag skriver börjar spelar roll, om jag kan vinna något på att skriva vissa saker här, kommer jag då falla för trycket? Precis som på last.fm och liknande; vissa låtar vill man inte erkänna för omvärlden att man faktiskt lyssnar på, därför tar man lite diskret bort dem från skrobblingslistan. Tankar är beter sig likadant.

Tänk om folk efterhand börjar förvänta sig saker av bloggen, och därav av mig. Kvalité? Förklaringar? Brist på dessa?

Jag känner mig även glad och förväntansfull. Jag känner för att skicka adressen till alla jag känner och visa vem jag egentligen är, vad jag egentligen tänker. Men är detta vem jag egentligen är? På någon nivå känns ärligheten jag uppvisar i detta nu lika påklistrad som alla andra ansikten jag visar upp, det är ett försök att omformulera en ljudlös röst i mitt inre. Som vanligt bygger jag upp drömvärldar; tänk om någon läser bloggen och tycker att jag är duktig, vacker, sexig, vad vet jag, i mitt uttryckssätt; tänk om jag faktiskt har något att vinna på bloggen! Och sedan flyger tankarna tillbaka till censur; om jag tillåter mig själv att ens bry mig om andra, då kommer jag skriva så pass dåligt att ingen bryr sig om mig. Om jag inte bryr mig om andra kommer jag att skriva bättre, och folk kanske kommer att bry sig om mig. I vilket fall som helst är det enbart enväga kommunikation, vad är då meningen?

Detta överanalyserande. Vad jag hatar det.

Jag är även rädd för att jag förbrukar mina tankar. Jag ser inte detta som skrivövning för att förbättra mitt språk, eftersom det publiceras är detta inte träning, det är tävling. Egentligen är det här inte tillräckligt bra för att visas utåt, egentligen är det här formatet inte värdigt någons tid. Jag skulle vilja skriva en lång roman, jag skulle vilja vinna Nobelpriset. Jag skulle vilja kunna bjuda mina föräldrar på Nobelmiddagen och låt dem vara stolta över mig. Jag skulle på så objektiv grund som möjligt vilja konstatera att jag är bra på något som faktiskt spelar roll och litteratur är konst vilket enligt mig är en av de få sakerna som spelar roll.

Det som fick bägaren att tippa över, det som fick mig att bestämma mig för att sluta behålla alla tankar för mig själv var två saker, två personer egentligen; Daniel S och Ilsk. Daniel för att vi diskuterade värdet av bloggar, Ilsk för att han uppmuntrade mig att starta en egen. Och så Tove så klart, Tove finns alltid i kulisserna och dirigerar mina handlingar.

Introduktion

Jag har försökt blogga förut men det har gått åt helvete. Nu gör jag dock ett nytt försök.

Min största dröm just nu är att få hålla om en viss tjej. Att få ligga i sängen utan några krav från varken omvärlden eller mig själv och enbart kunna njuta av det vackra i att två personer tycker om och litar på varandra; att få leva i en tillvaro som rättfärdigar sig själv genom lycka.

Någonstans på vägen går det dock fel. Dels är jag på tok för blyg för att ens försöka visa mina känslor för denna person, dels inbillar jag mig att min dröm inte ens skulle vara möjlig även om hon tyckte om mig (vilket bara det är att övervärdera mig själv). Vissa personer är helt enkelt inte byggda för att älska, precis som vissa personer är byggda enbart för det syftet.

Jag träffar inte särskilt mycket folk på min fritid, under de senaste veckorna (möjligtvis månaderna) har jag visserligen träffat lite mer människor än vanligt men tittar man på dem senaste åren i sin helhet har ensamheten dominerat mitt liv. Det kanske verkar sorgligt men det är inte så farligt som det låter, jag har en kluven relation till ensamhet (precis som till nästintill allt annat): När jag är med folk känner jag mig i regel obekväm. Jag förstår inte syftet med umgänget; vad är det vi gör tillsammans som jag inte skulle kunna åstadkomma ensam? Jag känner mig dessutom ofta begränsad av att behöva ta hänsyn till andra personer, det är inte längre jag som sätter mina egna gränser när jag umgås med andra utan jag blir en slav under gruppens vilja.

När jag är ensam får jag göra som jag vill, det är bara jag som vet hur jag beter mig och det är bara jag som begränsar och dömer. Då kan jag sakna gruppen, att få känna att jag påverkar andra människor, att min existens här på jorden faktiskt betyder något. 

Jag önskar att jag kunde känna som de flesta andra (förhoppnings känner), känna välbehag av att umgås och inte ifrågasätta dess värde, och acceptera lyckan, att må bra, som livet största värde. Men det gör jag inte, jag är på tok för äregirig för att acceptera den tanken. Om allt man kan säga om mig när jag försvinner från denna jord är att jag var en "älskvärd och älskande människa", på vilket sätt påverkar jag då framtidens människor? Genom att ge och ta kärlek, begränsar jag då min betydelse till just denna tid? Det vill jag inte. Jag vill bygga en relation till framtidens alla människor, jag vill inte bara påverka de personer som jag råkar leva samtidigt som utan jag vill vara med och forma så många personers känslor som möjligt. Jag vill göra detta tills för att uppfylla mitt behov av självbekräftelse, konstatera att någon ser och uppskattar mig, och dels för att jag faktiskt tror att känslorna är allt vi har, i slutändan är allt som betyder någonting känslor.

Vad är jag då byggd för?

Jag är byggd för att stå ut. Jag är byggd för att sätta upp ett mål för mig själv och aldrig sänka blicken från målet förrän jag når fram. Jag är byggd för att lida. Och det faktum att jag skriver detta övertygar mig att det är sant, även om det kanske egentligen inte är det. Eller lär skrivandet mig att handskas med mina känslor, leder in mig på rätt spår? Vem vet.

Nyårsdagen 2009, 01:44

Varje dag förvånas jag över att jag fortfarande lever. Jag tänker på mina tankar och känslor och konstaterar att deras kraft ensamt borde slita sönder min kropp inifrån. Och jag tänker på hur lång tid de har haft på sig, år efter år efter år...

Men jag är fortfarande här. Trots tankarna om de höga skolfönstrena, gasen i husvagnsköket och pendeltågens ensamma spår.

Allt jag vill göra, och allt jag orkar göra, är att ligga i min säng och gråta. Jag orkar inte ens fundera över orsakerna till illmåendet längre, jag nöjer mig med att acceptera dess existens; mitt misslyckande.

Känslan lägger sig som en dimma över sinnena. Man varken ser tydligt, hör klart eller för sig ordentligt när känslan har trängt på med sin närvaro. Den är inte kraftfull, den är tvärtom frånvaron av intryck, den är koncentrerat tomrum som trycker sig in i kroppen och lägger sig i de små hålrummen som finns kvar mellan ångestkällorna. När den väl har uppnått sitt maximum av inflytande, kan man inte gråta. Det finns ingen anledning att gråta, inget relativt mått som kan förklara för själen att tomrum är dåligt för detta sista sinne har inget att jämföra med.

Och jag som vill gråta så gärna.

Känslan är ingen klump i halsen, det är en syra som sprider sig via blodomloppet och förpestar hela kroppen; musklerna blir svagare och brinner långsamt upp, lederna blir stela och låser sig, hjärnan slutar fungera och ruttnar. Och allt detta syns på utsidan, ansiktet och hela ens rörelsemönster gnäller tyst till omgivningen att den ska hålla sig borta. Allt den, känslan, lyckas med är att locka till sig likasinnade; precis som magin från ett parningsrop lyckas själens fysiska uttryck av sin långsamma död kalla på andra själadöda och en armé av dementorer bildas.

Man kan inte skydda sig. Det finns inget botemedel, inget vaccin.

Man försöker beskriva känslan, lysa på den med solljus för att kunna se vad den egentligen är och sedan, om än med pincett, skära bort cancersvulsten som äter upp själen. Men man blir bara yr, man bländas av ljuset och rummet börjar snurra. Man tittar på orsakerna till känslan, även fast man inte orkar, och allt man lyckas göra är att intellektuellt rättfärdiga illmåendet; man gör det värre.

Har man tur får man dock bedövning; en blick, ett ord, ett leende. Någon vågar närma sig den döda människan, petar lite försiktigt på den och för en sekund vaknar den till liv; tomrummet försvinner och ersätts av riktiga känslor, mörka och kalla, men ändå känslor. Dessa karga själsliga tundrelandskap skrämmer bort denna någon, men för ett ögonblick har man tillåtits leva och efteråt, när själen åter har dött och allt som finns kvar är det logiska sinnet, vet man inte om man vill känna igen; själen är hård och den har plötsligt dragits mot glädje, förhoppning och sorg samtidigt, den har misshandlats likt en öm muskel som tvingas överanstränga sig.

Och detta är mitt liv.