Jag har tidigare funderat på att skriva en bok. En bok med texter om mina känslor och kapitel med självupplevda händelser. Den boken hade jag tänkt inleda med en historia om en sensommarnatt 2008.
Jag är ingen häftig person. Jag är inte populär i bemärkelsen att alla känner mig, jag är inte eftertraktad bland tjejer och jag går aldrig på några fester. Och allt detta såg hon.
Web ringer mig lite då och då mitt i natten. Han är oftast halvdragen, har precis lämnat någon fest någonstans och vill bomba, kanske till och med måla. Då behöver man kannor. Därför ringer han mig och kollar om jag har några burkar jag är villig att ge bort och ofta har jag det; Webben har målat i ungefär sju år, han har torskat många gånger och fortsätter ändå. Han är väldigt duktig på att rita och har dessutom hjälpt mig i graffdjungeln. Web förtjänar respekt. Han förtjänar sina kannor.
Den här natten, 080808 om jag inte minns fel, hade han för en gångs skull sällskap med sig när han besökte mig; Peylor, Flum och två tjejer. Tidigare på kvällen hade jag varit ute och dragit några, kanske fem, tags inne i stan. Det hade varit fulla människor överallt och jag var en ensam och liten klottrare i deras ögon; bäst att hålla låg profil. Att betrakta alla dessa onyktra människor var intressant, det var faktiskt riktigt roligt, och det var precis vad en av tjejerna som Web hade med sig gjorde; hon betraktade mig.
Web ringde, de stod nedanför mitt fönster och väntade. Jag tog påsen med kannorna, capsen och handskarna och gick ut. Jag hade min äckliga blåa morgonrock på sig, morgonrockar är överlag vidriga. Man går omkring i de innan man har duschat och impregnerar dem med sin kroppssvett, man torkar av flottiga händer på dem när man inte orkar hämta hushållsrullen och man bör inte vara förvånad om man finner spår av intima kroppsliga vätskor någonstans på denna tygbit. Min morgonrock är inget undantag.
När jag kom ner tog Webben emot kannorna och vi, hela gruppen, stod och småpratade lite. Raket var sur på mig, jag hade kört en tag i hans bakgrund på en piece ute längs Uffline, jag skulle dock inte oroa mig; allt skulle ordna sig. P-lorren försäkrade att kannbiståndet återbetalades i karma. Web började smöra för mig (varför han anser sig behöva göra detta vet jag inte) och frågade ifall jag fortfarande var vältränad och sa åt mig att spänna min biceps innanför morgonrocken (i vilken jag såg ut som världens spinkigaste person). Han sa att jag verkade vara i bra form när han klämde på min arm. Tjejerna stod tysta och en av dem tittade inte förundrat men djupt emot mig, hennes ögon berättade vad hon såg:
Varför står Web [ja, hon tänkte väl på dennes förnamn men jag vill inte skriva det av uppenbara skäl], som känner folk ifrån hela Stockholm i alla åldrar och har haft många flickor genom åren, här med den där killen och försöker vara inställsam? Vad har han, den där killen, gjort för att förtjäna respekten med vilken han behandlas? Varför tar inte Web och Peylor bara hans sprayburkar och ber honom dra åt helvete, han verkar ju så rädd och osäker att han ändå skulle ge dem sprayburkar även i framtiden, oavsett Webben och P-lorrens beteende?
Hon tittade på mig och såg en tönt som behandlades precis som en jämbördig av Web och Peylor. Hon visste nog att det berodde på att jag visserligen är en tönt men en klottrande sådan, men hon förstod nog inte det hon visste. Det var en härlig upplevelse att se hennes reflekterande.
Nu har jag en blogg istället, boken får vänta.
Jag är fruktar dock denna blogg. Faktum är att jag just nu känner mig rädd, förväntansfull, engagerad, orolig, falsk och tusen saker till på grund av bloggens blotta existens. Jag är rädd för att jag försöker vara så ärlig som möjligt här, att vara ärlig är alltid farligt. Som tur är vet jag att jag inte behöver vara rädd för att bli dömd, det har jag redan blivit; klottrarna som läser den här bloggen skiter i om jag skriver att jag är en olycklig tragisk individ, det gör inte mina tags sämre. Övriga struntar i vad jag skriver eftersom jag ändå är en jävla klottrare. Det är sorgligt att min uppriktighet bygger på antagandet att det jag skriver ändå inte spelar någon roll.
Jag är även rädd för den dagen då jag kanske förändrar någon av dessa två gruppers uppfattningar om mig. Tänk om klottrarna helt plötsligt börjar hata mig för vad jag skriver här och de vanliga människorna börjar älska mig, tänk om de vanliga människorna ser denna blogg som en förklaring till vad graffiti egentligen är och inte längre ser mig som en jävla klottrare utan en individ som måste handskas med sitt liv. På någon nivå önskar jag att jag att de förstod varför jag klottrar men jag fruktar som sagt ändå deras positiva åsikter om mig och mina förklaringar. För om det jag skriver börjar spelar roll, om jag kan vinna något på att skriva vissa saker här, kommer jag då falla för trycket? Precis som på last.fm och liknande; vissa låtar vill man inte erkänna för omvärlden att man faktiskt lyssnar på, därför tar man lite diskret bort dem från skrobblingslistan. Tankar är beter sig likadant.
Tänk om folk efterhand börjar förvänta sig saker av bloggen, och därav av mig. Kvalité? Förklaringar? Brist på dessa?
Jag känner mig även glad och förväntansfull. Jag känner för att skicka adressen till alla jag känner och visa vem jag egentligen är, vad jag egentligen tänker. Men är detta vem jag egentligen är? På någon nivå känns ärligheten jag uppvisar i detta nu lika påklistrad som alla andra ansikten jag visar upp, det är ett försök att omformulera en ljudlös röst i mitt inre. Som vanligt bygger jag upp drömvärldar; tänk om någon läser bloggen och tycker att jag är duktig, vacker, sexig, vad vet jag, i mitt uttryckssätt; tänk om jag faktiskt har något att vinna på bloggen! Och sedan flyger tankarna tillbaka till censur; om jag tillåter mig själv att ens bry mig om andra, då kommer jag skriva så pass dåligt att ingen bryr sig om mig. Om jag inte bryr mig om andra kommer jag att skriva bättre, och folk kanske kommer att bry sig om mig. I vilket fall som helst är det enbart enväga kommunikation, vad är då meningen?
Detta överanalyserande. Vad jag hatar det.
Jag är även rädd för att jag förbrukar mina tankar. Jag ser inte detta som skrivövning för att förbättra mitt språk, eftersom det publiceras är detta inte träning, det är tävling. Egentligen är det här inte tillräckligt bra för att visas utåt, egentligen är det här formatet inte värdigt någons tid. Jag skulle vilja skriva en lång roman, jag skulle vilja vinna Nobelpriset. Jag skulle vilja kunna bjuda mina föräldrar på Nobelmiddagen och låt dem vara stolta över mig. Jag skulle på så objektiv grund som möjligt vilja konstatera att jag är bra på något som faktiskt spelar roll och litteratur är konst vilket enligt mig är en av de få sakerna som spelar roll.
Det som fick bägaren att tippa över, det som fick mig att bestämma mig för att sluta behålla alla tankar för mig själv var två saker, två personer egentligen; Daniel S och Ilsk. Daniel för att vi diskuterade värdet av bloggar, Ilsk för att han uppmuntrade mig att starta en egen. Och så Tove så klart, Tove finns alltid i kulisserna och dirigerar mina handlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar