Introduktion

Jag har försökt blogga förut men det har gått åt helvete. Nu gör jag dock ett nytt försök.

Min största dröm just nu är att få hålla om en viss tjej. Att få ligga i sängen utan några krav från varken omvärlden eller mig själv och enbart kunna njuta av det vackra i att två personer tycker om och litar på varandra; att få leva i en tillvaro som rättfärdigar sig själv genom lycka.

Någonstans på vägen går det dock fel. Dels är jag på tok för blyg för att ens försöka visa mina känslor för denna person, dels inbillar jag mig att min dröm inte ens skulle vara möjlig även om hon tyckte om mig (vilket bara det är att övervärdera mig själv). Vissa personer är helt enkelt inte byggda för att älska, precis som vissa personer är byggda enbart för det syftet.

Jag träffar inte särskilt mycket folk på min fritid, under de senaste veckorna (möjligtvis månaderna) har jag visserligen träffat lite mer människor än vanligt men tittar man på dem senaste åren i sin helhet har ensamheten dominerat mitt liv. Det kanske verkar sorgligt men det är inte så farligt som det låter, jag har en kluven relation till ensamhet (precis som till nästintill allt annat): När jag är med folk känner jag mig i regel obekväm. Jag förstår inte syftet med umgänget; vad är det vi gör tillsammans som jag inte skulle kunna åstadkomma ensam? Jag känner mig dessutom ofta begränsad av att behöva ta hänsyn till andra personer, det är inte längre jag som sätter mina egna gränser när jag umgås med andra utan jag blir en slav under gruppens vilja.

När jag är ensam får jag göra som jag vill, det är bara jag som vet hur jag beter mig och det är bara jag som begränsar och dömer. Då kan jag sakna gruppen, att få känna att jag påverkar andra människor, att min existens här på jorden faktiskt betyder något. 

Jag önskar att jag kunde känna som de flesta andra (förhoppnings känner), känna välbehag av att umgås och inte ifrågasätta dess värde, och acceptera lyckan, att må bra, som livet största värde. Men det gör jag inte, jag är på tok för äregirig för att acceptera den tanken. Om allt man kan säga om mig när jag försvinner från denna jord är att jag var en "älskvärd och älskande människa", på vilket sätt påverkar jag då framtidens människor? Genom att ge och ta kärlek, begränsar jag då min betydelse till just denna tid? Det vill jag inte. Jag vill bygga en relation till framtidens alla människor, jag vill inte bara påverka de personer som jag råkar leva samtidigt som utan jag vill vara med och forma så många personers känslor som möjligt. Jag vill göra detta tills för att uppfylla mitt behov av självbekräftelse, konstatera att någon ser och uppskattar mig, och dels för att jag faktiskt tror att känslorna är allt vi har, i slutändan är allt som betyder någonting känslor.

Vad är jag då byggd för?

Jag är byggd för att stå ut. Jag är byggd för att sätta upp ett mål för mig själv och aldrig sänka blicken från målet förrän jag når fram. Jag är byggd för att lida. Och det faktum att jag skriver detta övertygar mig att det är sant, även om det kanske egentligen inte är det. Eller lär skrivandet mig att handskas med mina känslor, leder in mig på rätt spår? Vem vet.