Varje dag förvånas jag över att jag fortfarande lever. Jag tänker på mina tankar och känslor och konstaterar att deras kraft ensamt borde slita sönder min kropp inifrån. Och jag tänker på hur lång tid de har haft på sig, år efter år efter år...
Men jag är fortfarande här. Trots tankarna om de höga skolfönstrena, gasen i husvagnsköket och pendeltågens ensamma spår.
Allt jag vill göra, och allt jag orkar göra, är att ligga i min säng och gråta. Jag orkar inte ens fundera över orsakerna till illmåendet längre, jag nöjer mig med att acceptera dess existens; mitt misslyckande.
Känslan lägger sig som en dimma över sinnena. Man varken ser tydligt, hör klart eller för sig ordentligt när känslan har trängt på med sin närvaro. Den är inte kraftfull, den är tvärtom frånvaron av intryck, den är koncentrerat tomrum som trycker sig in i kroppen och lägger sig i de små hålrummen som finns kvar mellan ångestkällorna. När den väl har uppnått sitt maximum av inflytande, kan man inte gråta. Det finns ingen anledning att gråta, inget relativt mått som kan förklara för själen att tomrum är dåligt för detta sista sinne har inget att jämföra med.
Och jag som vill gråta så gärna.
Känslan är ingen klump i halsen, det är en syra som sprider sig via blodomloppet och förpestar hela kroppen; musklerna blir svagare och brinner långsamt upp, lederna blir stela och låser sig, hjärnan slutar fungera och ruttnar. Och allt detta syns på utsidan, ansiktet och hela ens rörelsemönster gnäller tyst till omgivningen att den ska hålla sig borta. Allt den, känslan, lyckas med är att locka till sig likasinnade; precis som magin från ett parningsrop lyckas själens fysiska uttryck av sin långsamma död kalla på andra själadöda och en armé av dementorer bildas.
Man kan inte skydda sig. Det finns inget botemedel, inget vaccin.
Man försöker beskriva känslan, lysa på den med solljus för att kunna se vad den egentligen är och sedan, om än med pincett, skära bort cancersvulsten som äter upp själen. Men man blir bara yr, man bländas av ljuset och rummet börjar snurra. Man tittar på orsakerna till känslan, även fast man inte orkar, och allt man lyckas göra är att intellektuellt rättfärdiga illmåendet; man gör det värre.
Har man tur får man dock bedövning; en blick, ett ord, ett leende. Någon vågar närma sig den döda människan, petar lite försiktigt på den och för en sekund vaknar den till liv; tomrummet försvinner och ersätts av riktiga känslor, mörka och kalla, men ändå känslor. Dessa karga själsliga tundrelandskap skrämmer bort denna någon, men för ett ögonblick har man tillåtits leva och efteråt, när själen åter har dött och allt som finns kvar är det logiska sinnet, vet man inte om man vill känna igen; själen är hård och den har plötsligt dragits mot glädje, förhoppning och sorg samtidigt, den har misshandlats likt en öm muskel som tvingas överanstränga sig.
Och detta är mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar