P-Nut från Pubb sa i en intervju att man genom att studera tags direkt kan se vilka som kommer att betyda något för graffscenen. Jag håller inte riktigt med men jag förstår vad han menar; man kan se även på fula tags huruvida dess skapare verkligen bryr sig om graff eller om tagen bara var en skitsak.
Häromdagen var jag ute och gick med hunden, under jullovet promenerade jag extra mycket med henne eftersom min far (som i vanliga fall har huvudansvaret för henne) var bortrest. När jag var ute och gick såg jag denna tag:
Det spelar ingen roll att den inte är jättevacker. Vid första anblicken ser det helt enkelt inte ut som att det är en tränad hand som har lagt den, därför är den inte fin. Men det finns ett flyt. Ett väldigt klart definierat sådant dessutom, hela tagen förutom E:et är ju lagd i ett drag! Det här är den första Sobre-tagen jag någonsin har sett och ändå har killen (för det är troligtvis en kille) haft en solklar idé om hur han ska verkställa uppdraget, att få upp sitt namn. Den här killen har inte hittat en spraykanna ute i någon snödriva och bestämt sig för att klottra på en skola, han har suttit hemma och tänkt, funderat på hur bokstäverna passar ihop. Han har tittat på andra målare (lite smått åtminstone) och sett hur dem gör och han har genom att sneglat på deras verk hittat en början till en egen stil.
Förutom denna rent tidskrävande och övningsmässiga verksamhet har han det viktigaste; känslan. Titta på B:et, dess tunna linjer verkligen svänger, precis som ringen ovanför tagen. Han tvekade inte när han drog tagen, han kunde har dragit den riktigt långsamt eftersom det ändå var en av hans första men han bestämde sig för att köra så gått det går, håller det så håller det.
Några dag senare såg jag det här:
Den där tagen är inte bara bra, den är snygg på riktigt. Jag hoppas att Sobre fortsätter måla, att han tar det försiktigt i början och efterhand börjar fundera på om det verkligen är värt det. Om graffen verkligen är värd pengarna, tiden och stressen.
Tillägg 090124:
Ahaa... Han är med i ABF, det är därför man aldrig ser Sobre-tags. Såg några liknande Sobre-tags idag och de såg definitivt bättre ut än tagen på den första bilden ovan... Exakt samma stil (vilken jag som sagt verkligen diggar) men utförda på ett säkrare sätt: Det är små nyanser som skiljer en bra tag från en dålig.
Det som finns ett fåtal personer i Stockholm som verkligen lyckas förmedla starka känslor via sina tags. Som lyckas binda all sin sorg, ilska och frustration till ett litet ord på en vägg. Eller så kanske det bara råkar vara deras handleder som beter sig på ett extra underligt sätt, jag vet inte... Jag inbillar mig hur som helst att det är starkt negativa känslor eller möjligtvis upplevelser som dessa tags har sin grund i eftersom personerna som drar denna typ av tags väldigt sällan är kulturmålare utan snarare vandaler.
Xeno är en av dessa. För några månader sedan när jag var i Östberga såg jag en Xeno-tag på en blå container. Det såg ut som att tagen var större än ytan den satt på. Om tagen bestämde sig, skulle den utan tvekan kunna äta upp mig. Det är attityd, känsla. Det räcker med att titta på Subway Stories så förstår man att Xeno kan dra tags men för att verkligen uppleva dess kraft måste man se dem i verkligheten.
Även Veks lyckas ibland få till någon liknande typ av tags, oftast är de dock mer flippade än känslostarka.
Och så slutligen Ilsk. Jag vet inte vad inom honom som tvingar honom att dra sina tags, jag vet inte hur han mår, vad han har upplevt och vad han tänker men jag vet att hans tags är riktigt jävla brutala, de skriker högre än nästan alla andras och vittnar om att man ska hålla sig borta. Om Xenos tags är en stor tyst muskelbyggare som med hjälp av sin blick ber en att hålla käften är Ilsks tags små väsen, en massa små varelser som ränner runt i staden och väser, skrattar obehagligt och när som helst kan gå ihop till ett stort ont monster som ryter.
Mitt mål är att göra sådan graff. Graff som andas känslor. Man kanske kan få graff att förmedla en stark positiv känsla, jag vet inte riktigt. Glad graff är ofta enbart estetiskt vacker och förmedlar den känslor ser den kort sagt tam och snäll ut. Exempelvis Skils och Uzis runda stilar, de ser barnvänliga ut. Deras liv kanske är bra vid det här laget, de kanske är nöjda med den typen av känslor i sin graff, det är dock inte jag. Inte för tillfället. Jag måste få uttrycka min sorg och ångest. Exakt vad jag har att känna mig dålig över orkar jag inte gå in på just nu och jag vet inte ens varför jag känner allt jag känner, men känslan finns ändå där. Och ibland ser jag den faktiskt i mina verk, jag kan se hur mina tags skriker, hotar och slåss. Då har jag lyckats. När mina pieces är så vassa att de skär halsen av åskådaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar