Olaf

Jag undrar vad Olaf skulle säga om mig... Om gamet i stort. Jag funderar en del på det, för det känns som att jag är den som får bära NBC-arvet (oj, vad episkt det lät) eftersom Ilsk säger sig hata att måla ordentligt och det är som det är med Clin... Annars är det ju bara gamlingar i crewet: Jag är framtiden! Ilsk säger att NBC var ett målarcrew tidigare men att han och Clin har fuckat upp det och gjort det till ett röjcrew så det vilar verkligen på mig om jag vill att det ska målas ordentligt...

Vissa kanske tycker att Olaf har fått så mycket respekt för att han olyckligtvis försvann tidigt från gamet, det är ju sådant man inte får säga (och att jag ens nämner det känns oerhört respektlöst; jag menar verkligen inget illa, det här inlägget är tvärtom en uppenbar hyllning till honom) och man vet inte vilka tankar som egentligen döljer sig bakom folks ord. Jag var inte med på tiden när han körde så jag vet inte hur aktiv han egentligen var, allt jag vet är vad jag har sett i filmer och på bilder... Man kan inte ta ifrån honom att han var en riktigt jävla bra målare.

När jag ser hans pieces kommer jag dels att tänka på de många olika skisserna. Stilarna till och med kanske, det finns något bestående men det är en rejäl variation... Och att han lyckas göra kulturell förortsgraff. Det kanske är formerna som är kulturella och färgläggningen som är förortsaktig, jag är osäker... Jag tycker visserligen att även att hans chromare utstrålar denna tvetydighet så den teorin stämmer inte direkt. Kulturell graff är så in i helvete jävla tråkig, man kan verkligen se hur någon snäll innerstadsunge som drar tre tags om året har stått och pillat och varit så duktig. Förortsgraff är bättre, men ibland får man i huvudet bara upp schablonbilden av en full, nedknarkad tonårskille som står och brölar med en kanna chrome vid någon station och lägger en piece som om den inte ser ut som skit är rätt typiskt omedvetet Resone-inspirerad. Och dessa två extremiteter lyckas Olaf kombinera till guld.

Han var verkligen sjukligt duktig... 

Vad han skulle tycka om mig är så klart helt omöjligt att veta... Och helt meningslöst att spekulera i, men man undrar ju. Jag funderar på hur han var som person också... Graffare kan vara så motsägelsefulla, abnormt estetiskt begåvade människor som blandar ut sin kreativitet med ren och skär förstörelse. I och för sig är fyllebombing nästan höjden av kreativitet, de få gånger jag har varit full och hållit i en penna har jag känt mig som kungen. Kungen! Av stil. The king of staaaaal...

Jag hoppas att han skulle uppskatta att jag faktiskt försöker utvecklas. Just nu har jag fastnat lite, men jag försöker att hitta nya sätt att se på bokstäverna så gott jag kan... Han om någon måste väl uppskatta utveckling med hans många tolkningar av kombinationen Olaf i åtanke... Färger är jag dock värdelös med. Det blir bara skit. Antingen skit eller tråkigt. Man kan lira chrome för att undvika problemet.

Det känns på något underligt vis jävligt tryggt att vara med i ett av crewen han var med i... Som att jag vet att det är okej att göra vad jag vill, känner jag för att skriva helt oläsliga grejor är det okej liksom. För han har gjort det mesta.

Tryggt på samma vis som det känns att vara med i samma crew som Ilsk, inte för att han är farlig eller något utan för att jag tror att han fullkomligt skiter i att jag är en känslig liten fitta. Vissa står inte ut med en alltför mesig attityd men så länge som jag målar verkar Ilsk ärligt talat skita i om jag skriver ett flera hundra sidor långt kärleksbrev förklätt till en blogg.

Det här kan nog bli riktigt bra =) .

Allt är ett spel

Hör ni mig, hör ni mig, kan ni höra mig! 

Allt det här är för mig...

Hör ni mig, hör ni mig, kan ni höra mig!

Allt jag sagt, allt jag gjort, blev en sång för dig.

Förståelse. Jag vill inte. Retoriska figurer, övertalningsknep och tydligt språk... Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte: Jag vill verkligen inte. Inte alls. Inga jävla dikter heller, poesin är helt värdelös, inget alls utom tystnad är vad jag vill ha... Och så kommer jag om någon minut sitta här och beskriva tystnaden med ord. Förstöra hela poängen med det här inlägget. Jag har ju redan börjat, fy fan vad dum jag är...

Jag har ingen aning om vad min definition av lycka är. Jag har tydligen skrivit den här, någonstans bland alla ord finns den gömd. När jag igår fick höra att den, definitionen, var fin kom jag direkt att tänka på mitt inlägg om Hosen och hans trippande, hur vi satt hemma hos först min farsa och senare på kvällen min morsa och bara tog det lugnt. Lycka är att känna hur någon annan känner och accepterar en... Fullt ut. Och dessutom tycker om det den ser. En tystnad för att ord inte behövs, när man känner varandra så pass bra att man vet att man om man vill kan plocka ut varandras essenser från kroppen och bara betrakta det där vi kallar jaget... Det som förblir konstant vart man än går, inte sidorna man visar upp utåt och förändrar beroende på var man råkar befinna sig utan det där inre som beskrivs på begravningar. Det som alla svartklädda människor sörjer och känner i form av ett gemensamt minne.

Hosen var dock hög den där kvällen så det var ju inte ett sådant ögonblick. Det var dock en försmak...

Idag fick jag ett av mina sedvanliga inre sammanbrott under dagens sista lektion. Tankar som snurrar utan att man får stopp på dem och känslor åt alla håll... Flera personer höll anföranden och två var riktigt bra. Nästan för bra. Någonstans i mitt bakhuvud började pressen nagga att jag en dag kommer behöva stå där uppe och matcha dem... Vad har jag att komma med? Jag kan inte övertyga någon om ett skit, jag tror inte på ett skit. Förutom själens obotliga ensamhet. Nä, inte ens den.... Medan jag lyssnade på B. och D. (och imponerades av B:s förmåga att leka med talarkonsten och ändå lyckas åstadkomma ett riktigt bra anförande samt D:s mod att våga göra precis det han ville) kom jag på att det jag har fått mest beröm för på sistone är den här jävla bloggen... På gott och ont. 

Ont för att jag hatar förväntningar. För att förväntningar begränsar och uppskattningen blir en drog... Samtidigt som jag vill ta åt mig av det positiva vill jag slå bort det för jag vet att en dag kommer det jag skriver inte längre uppskattas och folk kommer att se ner på mig. Precis som i graff; i somras hette det "ALLA ÄLSKAR SHIM" på flogg och nu börjar alla dissa mig via olika medium istället. Indirekt eller direkt. Jag är redo för det, för att stängas ute och åter vara ensam... Den ensamheten är jag åtminstone redo för, det finns andra ensamheter som smärtar värre...

Jag skulle kunna ställa mig inför klassen och framföra ett blogginlägg i muntlig form. Jag har ingen aning om vad jag skulle övertyga den kära publiken om med mitt persuasiva (ingen kan stava skiten) anförande men jag vet hur jag skulle prata, hur framförandet skulle vara uppbyggt. Det skulle variera mellan långsamt lugnt tänkande och klimax, som värst i form av gråt. Jag skulle kunna lägga glassplitter i skorna, trycka fötterna allt vad jag kunde ner i golvet vid lämplig tidpunkt bara för att tvinga mig att gråta inför 32 bekanta personer... Det vore så skönt om folk såg ens känslor. I brist på någon som ser ens jag. Mina känslor kanske till och med är mitt jag; jag vet som vanligt inte.

Jag skulle bland annat säga...

Var vår vår verkligen vad vi ville...

Din och min vår

Vår vår

Vår vackra vissna vår

Och så skulle jag bryta ihop... Totalt. Jag vet inte ens jag skulle kunna sluta gråta på fem minuter om jag väl började. Fem minuter är ingenting. Sedan vet jag inte vad som skulle hända... Tur att jag har bloggen att skriva på istället så att jag slipper göra så sjuka saker. Och otur att du ens finns så att jag tvingas formulera sådana där grejor. För även om mycket av det jag skriver är rent filosofiska tankar om kärlek skulle de omöjligt finnas där om det inte fanns en anledning. Jag längtar så till sommaren... Mer kan jag inte skriva här. När sommaren väl är här får ni andra nog veta. Och vår vår är egentligen inte vår... Den är min. Det är därför den är vissen.

Mitt mål är inget annat än att fråga mig själv vad in i helvete ett anständigt liv är för något; när är livet bra nog? Kan det vara det? Jag skriver den här skiten för mig själv, för att få styrka att våga experimentera med det verkliga livet och allteftersom laborationen utvecklar sig här rapportera huruvida livet blir bättre eller sämre... Vad som fungerar och inte fungerar. Problemet är när man inte kan göra bedömningen. Men jag tror på det här, jag tror på att leva i ett inre kaos som yttrar sig genom skrik till den intet anande omgivningen och sedan beskriva allt här för att slutligen kunna ta sig i kragen och visa upp en fin yta utåt. Som förhoppningsvis inte är en yta på ett dåligt vis utan mer som plexiglas... Lite reflektioner här och var man men ser igenom och kan mestadels skåda delar av insidan.

Och jag skriver för att kunna självsäker oavsett vad. Jag tänker visa er alla vem den egentliga kungen är, The Knig of Kebab. Vare sig det rör graff, skolan eller relationer. Framför allt skriver jag för att för att lära mig att behärska verklig självkänsla... Vara så pass självsäker att jag vågar kasta bort den här bloggen och bara skriva skit även fast jag vet att många läser och inte bry mig ett en gnutta när de därefter skäller på mig. Veta att jag är så mycket bättre än så många och att jag även om det enbart är inbillning och jag egentligen är sämst ändå är värd lika mycket som alla andra...

Vad mer kan jag skriva... Kanske något om vad jag känner inför graff just nu. Jag är bara trött på skiten. Framförallt det sociala, jag undrar hur många som målar av sociala skäl istället för av... Ja, andra skäl. Det är så mycket tjafs, attityd och bara skit. När man blir trött på samspelet kring människor graff orsakar blir man nästan trött på graffen självt. Den blir en symbol för allt det där andra... Jag kan inte förneka att tanken att sluta har slagit mig. Men tanken att mörda vem som helst bara för att känna hur det känns att mörda har också slagit mig. Tankar betyder absolut ingenting, det är bara blixtar från klar himmel man inte kan hjälpa och som man skrattar åt efteråt. Som känslor. Det finns så mycket jag inte har gjort som jag skulle vilja göra... Jag kan inte sluta, inte innan jag har avslutat vissa grejor. Jag skulle ändå inte kunna sluta på grund av vem jag är, hur jag tvingar mig själv att göra vissa saker bara för att, men det finns som sagt fortfarande en faktiskt lust och då och då även en glädje. Och jag älskar hur graffen gör att jag slipper kategorisera mig... Jag behöver varken vara en överpretentiös västerlänning eller en ungdomsbrottsling. Jag är exakt det jag vill och ni kan aldrig greppa mig, hur mycket ni än försöker: Haha!

Idag försökte jag skriva i skolan, det har jag funderat på att göra länge. Satt längst bak i klassrummet med en bärbar... Jag vet inte riktigt hur det var... Stressigt men skönt ändå... Jag hann ändå inte skriva klart inlägget, det kommer väl någon annan dag.

Tillbaka till laborationen.