Olaf

Jag undrar vad Olaf skulle säga om mig... Om gamet i stort. Jag funderar en del på det, för det känns som att jag är den som får bära NBC-arvet (oj, vad episkt det lät) eftersom Ilsk säger sig hata att måla ordentligt och det är som det är med Clin... Annars är det ju bara gamlingar i crewet: Jag är framtiden! Ilsk säger att NBC var ett målarcrew tidigare men att han och Clin har fuckat upp det och gjort det till ett röjcrew så det vilar verkligen på mig om jag vill att det ska målas ordentligt...

Vissa kanske tycker att Olaf har fått så mycket respekt för att han olyckligtvis försvann tidigt från gamet, det är ju sådant man inte får säga (och att jag ens nämner det känns oerhört respektlöst; jag menar verkligen inget illa, det här inlägget är tvärtom en uppenbar hyllning till honom) och man vet inte vilka tankar som egentligen döljer sig bakom folks ord. Jag var inte med på tiden när han körde så jag vet inte hur aktiv han egentligen var, allt jag vet är vad jag har sett i filmer och på bilder... Man kan inte ta ifrån honom att han var en riktigt jävla bra målare.

När jag ser hans pieces kommer jag dels att tänka på de många olika skisserna. Stilarna till och med kanske, det finns något bestående men det är en rejäl variation... Och att han lyckas göra kulturell förortsgraff. Det kanske är formerna som är kulturella och färgläggningen som är förortsaktig, jag är osäker... Jag tycker visserligen att även att hans chromare utstrålar denna tvetydighet så den teorin stämmer inte direkt. Kulturell graff är så in i helvete jävla tråkig, man kan verkligen se hur någon snäll innerstadsunge som drar tre tags om året har stått och pillat och varit så duktig. Förortsgraff är bättre, men ibland får man i huvudet bara upp schablonbilden av en full, nedknarkad tonårskille som står och brölar med en kanna chrome vid någon station och lägger en piece som om den inte ser ut som skit är rätt typiskt omedvetet Resone-inspirerad. Och dessa två extremiteter lyckas Olaf kombinera till guld.

Han var verkligen sjukligt duktig... 

Vad han skulle tycka om mig är så klart helt omöjligt att veta... Och helt meningslöst att spekulera i, men man undrar ju. Jag funderar på hur han var som person också... Graffare kan vara så motsägelsefulla, abnormt estetiskt begåvade människor som blandar ut sin kreativitet med ren och skär förstörelse. I och för sig är fyllebombing nästan höjden av kreativitet, de få gånger jag har varit full och hållit i en penna har jag känt mig som kungen. Kungen! Av stil. The king of staaaaal...

Jag hoppas att han skulle uppskatta att jag faktiskt försöker utvecklas. Just nu har jag fastnat lite, men jag försöker att hitta nya sätt att se på bokstäverna så gott jag kan... Han om någon måste väl uppskatta utveckling med hans många tolkningar av kombinationen Olaf i åtanke... Färger är jag dock värdelös med. Det blir bara skit. Antingen skit eller tråkigt. Man kan lira chrome för att undvika problemet.

Det känns på något underligt vis jävligt tryggt att vara med i ett av crewen han var med i... Som att jag vet att det är okej att göra vad jag vill, känner jag för att skriva helt oläsliga grejor är det okej liksom. För han har gjort det mesta.

Tryggt på samma vis som det känns att vara med i samma crew som Ilsk, inte för att han är farlig eller något utan för att jag tror att han fullkomligt skiter i att jag är en känslig liten fitta. Vissa står inte ut med en alltför mesig attityd men så länge som jag målar verkar Ilsk ärligt talat skita i om jag skriver ett flera hundra sidor långt kärleksbrev förklätt till en blogg.

Det här kan nog bli riktigt bra =) .