Det känns som att jag målade min sista målning i tisdags när jag fixade en stor vaxduk till min klass' studentflak och min nuvarande känsla gentemot graff är något av en allegori av min känsla inför livet i sin helhet... Kanske var flaket verkligen min sista målning någonsin? Kanske var flaket den sista målningen under denna period av min utveckling? För tillfället känner jag att jag antingen får lov att börja måla färgpanels på tuben eller lägga ner hela den här skiten; antingen växa upp och leka med de stora grabbarna eller sluta.
Sluta tycka om henne eller göra något åt det. Börja tro på mig själv på riktigt eller acceptera att jag anser mig själv vara värdelös och inte ens försöka att må bra.
Jag kan varken förstå att jag är med i NBC eller ens att folk som är med i bland annat HTE, NFC och TP har märkt att jag existerar. Det handlar inte ödmjukhet, det handlar om att jag är så liten inombords att jag inte kan förstå hur något som kan sammankopplas med mig kan betyda ett skit.
Jag ser på henne som en person som på något vis är bättre än mig (står högre i någon social hierarki, ser bättre ut, är roligare och så vidare): Varför in i helvete skulle hon vara bättre än mig?
Jag tycker att världen i sin helhet är så mycket större och mer komplicerad än vad jag är kapabel att hantera... Det kan handla om något så enkelt som en kemilektion. Läraren börjar prata om citronsyracykeln och min första tanke är att det är för svårt för en så liten person som mig; det där förstår bara vuxna. Och så slutar jag nästan lyssna, jag känner mig ändå så nedvärderad av mig själv att jag inte orkar göra ett skit.
Simon. Du är arton år, även om du ännu inte borde vara vuxen borde du åtminstone vara på väg... Och att du fortfarande är en liten barnunge innerst inne stämmer inte, kanske på en känslomässig nivå men faktum är att du på alla andra sätt inte på något sätt tar dig vatten över huvudet om du påstår att du är en snäll, mogen, begåvad och ambitiös person: Har du bra inte betyg? Tycker inte folk att du är snäll? Har du inte målat så pass mycket bra och folk faktiskt har märkt dig? Varför skulle det vara en omöjlighet att hon faktiskt tyckte om dig, har inte flickor tyckt om dig förut? Tror du på allvar att vem som helst skulle ha mod och talang nog att skriva det du skriver här?
Du kan logiskt resonera om dig själv Simon och på så vis förstå att du är bra. Du kan till och med pumpa upp ditt ego så pass mycket på detta vis att du tycker att du är bättre än dem flesta. Låt inte känslan säga dig något annat. Din mor skrev en gång till dig att hon tyckte att två olika personligheter bodde inom henne och det är säkerligen likadant i ditt fall men du kan inte låta en av dem rasera resten av ditt liv...
Tillbaka till flakmålningen, det var kanske den sista målningen? Någonsin.
Jag har blivit rädd för att åka fast, inte för själva gripandet utan för domen... Tidigare, när jag var under arton, kände jag tvärtom; domen var inte så farlig men att bli gripen och tvingas försämra sin relation med sina föräldrar än mer kändes hopplöst. Nu är jag räddare för konsekvenserna ytterligare en dom kan resultera i än själva gripandet, för gripandet är det bara jag som behöver handskas med...
Jag tänker på Ilsk och Clin, främst Clin. Att han har en flickvän på utsidan... Jag är imponerad av att han orkar, om han orkar, samtidigt tycker jag att det är så sorgligt att han ens behöver orka.
Att jag känner att allt håller på att ta slut är dessutom ingen rakt igenom dålig känsla, jag vill ju som sagt utvecklas. Det finns dock så mycket motsättningar och frågetecken...
Jag tänker inte sitta och prata med dig på MSN hela sommaren. Förlåt, jag tycker att det har varit skitroligt att prata med dig och mina ögon tåras då jag tänker på att jag inom kort kanske inte kommer att kunna sitta och prata med dig om ingenting eller någonting... Jag ber inte om mycket, ta en fika med mig någon gång då och då och jag är nöjd. Bara du ser till att inbilla mig att du faktiskt ger mig en ärlig chans när jag väl har börjat tro så pass mycket på mig själv att jag inbillar mig att jag har en chans. För tusende gången; jag är inte din vän och du är inte min. Kalla oss något annat, kalla oss vad som helst utom vänner.
Jag är inte dum, jag förstår att det är omöjligt att tänka sig att något skulle hända mellan oss. På grund av allt, vad jag skriver här, hur jag beter mig mot dig och så vidare... Den största motsättningen är den här jävla bloggen; tilltalar jag verkligen dig i detta nu? Motsättningen ligger i att det här är min lilla hemmagjorda terapi men att du dominerar en så pass stor del av mitt känsloliv att jag inte kan göra så mycket annat än att skriva om dig.
Jag är ingen profet, jag vet ingenting om framtiden, och du har utan tvekan rätt när du säger att vi inte känner varandra. Men att vi inte känner varandra innebär inte bara att jag inte känner dig, det innebär även att du inte känner mig. Jag vet inte vad du egentligen tror att jag drömmer om, vad du tror att jag hoppas ska hända i precis exakt detta nu. Jag hoppas inte att du ska sova med mig inatt, inte heller att vi ska vara ett par imorgon eller något annat drastiskt. Jag önskar bara att vi umgås lite med varandra, lär känna varandra, funderar på hur det känns och om det känns tillräckligt bra vågar acceptera det. Det jag drömmer om är att det känns bra och att vi inom sinom tid känslomässigt omfamnar varandra.
Det jag skulle oroa mig mest för vore min oförmåga att säga nej till dig, att jag kanske skulle vägra sluta tycka om dig även om jag umgicks med dig och innerst inne inte gillade vad jag såg. I värsta fall skulle jag väl få vara en jävla skitstövel och ha sex med dig bara för att du ser så oförskämt bra ut.
För att övriga läsare inte ska misstolka mina tankar kan jag passa på att kasta in ett litet citat...
Om jag skulle skriva ett inlägg skulle det förr eller senare utvecklas till ett försvarstal mot all skit du skriver om mig (och dig själv) som inte stämmer... Du är Trög! Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska förstå att de inte kommer bli något?
Jag kan tänka mig att folk tycker att jag är dum i huvudet och gör bort mig fullkomligt som ens fortsätter att skriva om dig med tanke på vad du känner, som tur är är jag så pass självupptagen att jag inte orkar tänka på hur jag ser ut utåt.
Det finns ännu fler motsättningar mellan oss. Jag hatar att du går i min klass, jag verkligen avskyr det och har gjort det länge; vi ser varandra dagligen men vi träffas aldrig på riktigt. Ibland (väldigt ofta) känner jag att jag egentligen vill lämna vår skola och alla dess människor när vi väl går ut; precis som jag vill gå vidare med målandet vill jag gå vidare i det sociala livet. Det finns visserligen många i klassen som jag kan tänka mig att hålla kontakten med eftersom alla i klassen är trevliga på sitt eget vis, samtidigt känner jag dock att jag vill lämna allt vad det där gymnasiet är... Det beror egentligen på mig tror jag. Det finns så mycket jobbiga minnen som jag kopplar till det där stället, så mycket föreställningar folk troligtvis har om mig som jag inte orkar leva med och så vidare...
Detsamma gäller min uppfattning av dig. Då och då funderar jag på om det bästa inte vore att lämna även dig helt när dessa sju dagar har passerat... Oavsett om du går med på att lära känna mig eller ej. Gå vidare bara för att jag har bundit så mycket konstiga tankar till dig och för att jag inte vill fastna i dem. Å andra sidan håller jag ju med om att jag inte känner dig och jag tror att alla tankar är fastknutna (nu har jag verkligen ingen aning om vad jag pratar om) i den där tjejen på MSN snarare än i person du.
Snälla, tvinga inte mig att vara utan dig i sommar. Jag ska sluta skriva nu för jag känner hur paniken sprider sig och hur jag bara kommer att skriva en massa förvirrat om jag fortsätter...
*
Och jag tänker inte göra fysikuppgiften som jag borde göra för att omvandla mitt VG till ett MVG, jag orkar ärligt talat inte. Inte nu, efter tolv jävla år. Jag skriver 2,0 på högskoleprovet i höst istället; varför in i helvete skulle jag inte klara av det?
