Men det här handlar inte om henne utan om en annan person, vi kan kalla honom för hans riktiga namn fortsättningsvis, jag tror inte att Jonas misstycker.
Vi har varit bekanta länge, ändå sedan sexårs egentligen. Vetat varandras namn, ungefär var den andre bor och så... Som man är bekant med någon när man är ett barn. När vi i sjuan hamnade i samma klass organiserade sig vänskapsbanden på ett sådant sätt att han och jag umgicks i samma gäng, Calle med vänner typ. Jag var väl aldrig riktigt helt en del av det där gänget, jag hängde inte med och spelade datorspel sena helgnätter och lajvade inte under loven men jag fanns där i utkanten. Precis som vanligt med andra ord. Jag trivs på något vis med att vara lite utanför sådana där grupperingar, då kan jag glida runt lite hur jag vill i det sociala landskapet... Men visst blir det ensamt ibland. Jag kompenserar genom att ha några få personer på olika håll som jag litar på. Något kärnhårt crew är jag dock inte en del av, ett sådant där pojkgäng som alltid håller ihop och träffas hela tiden utan avbrott. Jag tror mer på tvåsamhet än grupperingar, när jag umgås med människor i grupp har snarare flera tvåmannaband än ett enormt band till gruppen...
Men Jonas är ämnet, inte jag. Okej, mina känslor inför Jonas är ämnet... På någon nivå är vi verkligen varandras motsatser. Rent fysiskt är han lång, jag kort, han blond, jag brunett, förut hade han långt hår och jag kort (men nu har han klippt sig så hans frisyr kan inte direkt påstås vara motsatsen till min snagg). Han är dessutom så pass spinkig att jag framstår som muskulös. Som människor är vi även varandras motsatser... Jag måste hela tiden göra något konkret, verkställa ett visst uppdrag, kan prata rätt mycket om mig själv och vara rätt kaxig av mig. Så är jag åtminstone oftast i sällskap med Jonas. Jonas blir ganska tyst när vi möts, ler lite och ställer snällt någon fråga om varför det jag har fått för mig att göra är så viktigt, och så går jag igång med mitt svar och pratar i tusen kilometer i timmen på ett oförståeligt intellektuellt förortsvis om den filosofiska grunden till mitt handlade. När jag väl är ensam och har lugnat ner mig flyger tankarna och känslorna om dagen fortfarande åt olika håll och jag försöker hitta svaret på frågorna jag har ställts inför under livets senaste dygn... Om jag var elak i en viss situation, vad någon menade när denne gjorde en viss sak, hur dagen egentligen har varit; bra eller dålig. Ibland på ett destruktivt sätt där tankarna flyger okontrollerat åt alla håll och ibland som ett härligt lugn... Jag tror att Jonas snarare ler åt dagen när han är ensam och ser skönheten i livet utan att krackelera det vackra till ett fult mosaikmönster.
Jag har sagt det förut, och jag sa det igår igen. Jag är så oändligt avundsjuk på Jonas. Igår sa jag att jag ville kyssa honom enbart för att få del av honom, det jag ser som essensen av Jonas. Jag kan till och med nu i nyktert tillstånd säga att jag skulle vilja ha sex med honom om det ledde till att jag fick känna Jonas inre... Jag vinglade upp till honom igår när han gick i sin fina Tintin-frisyr med sin korta söta flickvän under vår promenad från Södra station till Gamla stan och sa det han redan vet... Jag är så sjukligt avundsjuk på hur du lyckas bygga upp dina relationer. Dina vänskapliga relationer och dina band till dina flickvänner. Du har haft två flickvänner så vitt jag vet och båda under lång tid, flera år, och när det tog slut med den första lyckades du ganska snabbt hitta en annan. Inte för snabbt men snabbt. Snabbt på ett bra vis, inte som Johan som kräver en relation för att fungera och kastar sig in i vad som helst för att få det behovet uppfyllt utan snabbt som i att du konstaterade att din och Fridas tid var slut och hade varit fin men att det var dags att gå vidare och hitta en annan vettig människa. Och så gick du vidare. Och hittade Anna, eller om hon hittade dig; ni hittade väl varandra. Man ser så tydligt att ni är ett par... Det är så himla fint. Det är så fint att jag vill få ta på det där bandet mellan er och även om jag egentligen är mer attraherad av din flickvän än dig Jonas skulle jag inte vilja nudda henne, då skulle jag lätt förvirra mig själv med dig, utan jag vill istället få känna din kropp och själ så att jag kan hitta den delen av dig där er relation har lämnat ett spår. Inte tvingas vara en del av relationen utan bara känna den. Åh...
Jag stör mig på dig ibland. För jag tycker inte att du har åstadkommit så mycket här i livet ännu ärligt talat; du kan rita men gör du ens det numera? Vad ska du jobba som, du är inte så överdrivet begåvad inom något skolämne och anstränger dig inte ens för att kompensera bristen på naturlig fallenhet för skolan med ambition. Du glider inte ens, utan det går bara åt helvete för dig då och då och folk, jag, Calle och Anton exempelvis, skrattar åt dig för att du stundtals är så jävla dålig. Men du vet tusen gånger mer än mig om livet... Dess mekanismer. Hur man ska behandla det för att kunna vakna upp med en stilla vårdag i sinnet, dessutom med en flickvän i famnen och omgiven av en massa vänner. Vakna upp i ren och skär lycka. Jag letar fortfarande efter den förmågan.
Kyss mig Jonas.
