Tunnelbanan är det allra finaste. Holiest of Holy som UP skrev en gång... Dels är tågen dem mest värda tågen man kan måla i Sverige, men det är systemet i sin helhet jag pratar om, inte enbart tågen. Det är alla tunnlar där folk har sprungit ifrån väktare och utforskat stadens dolda utrymmen, det är stationerna där golven är storstadens motsvarighet till grottristningarna, det är linjerna utåt förorterna där folk tar sina första steg in i graffvärlden... Och tågen förstås, känslan när man att utan förvarning ser en panel rulla in är helt enorm. Jag ser sällan panels, men när jag väl ser dem blir jag varm.
Det händer saker i tunnelbanan, om man bara håller sina ögon öppna och hjälper världen lite på traven... Igår började jag prata med några fulla KTH:are på tuben, eller det var faktiskt de som började prata med mig. De diskuterade hur jag skulle tvätta mina jeans vilka jag ansåg att jag lika gärna kunde slänga men de tyckte att dem var bra och skulle tvättas genom att läggas i kallt vatten för att få bort blodfläckarna som prydde högerbenet! Jag råkade skära mig lite igår och jeansen fick lite stryk... Innan vi pratade om jeansen förhörde de mig om ifall jag hade varit i slagsmål, och jag sa att jag inte hade varit det men de tyckte att jag skulle låtsas som att jag hade varit i slagsmål och vunnit om någon frågade. När jag berättade att jag läser natur-natur blev de än mer exalterade; blod på jeansen och naturare, vilken blandning! De tipsade mig om att söka teknisk design på KTH (de läste det) eftersom det i klassen "BARA ÄR TJEJER!!!". Det roliga var att de sedan sa att det är typ hälften tjejer... Men på KTH är det väl detsamma som bara tjejer.
Senare på kvällen, när jag hade gymmat och skulle byta plattform vid Slussen för att ta mig hemåt, såg jag i trappan på väg upp till perrongen hem en lapp som låg ensam ute i kanten av ett trappsteg... Den var rosa. Inte illrosa utan ganska behagligt rosa, det var en post-it-lapp så tänker er den rosa motsvarigheten till de vanliga gula lapparnas färg. På lappen stod det Simon med bläckpenna, understrycket med en rödrosa spritpenna. Dessutom var det ett litet hjärta, ritat med samma bläckpenna som namnet hade skrivits med. Jag tänkte nästan ta upp lappen och behålla den men jag struntade i det. Jag stannade upp, ensam i trappan, och tittade lite på den. Log för mig själv... Sedan gick jag vidare och uppskattade världen för dess stöttande. Tack, det behövs.
Lite andra småsaker hände också. En kvinna i 45-års åldern frågade mig "vad ska man behöva stå ut med" när några 20-åringar pratade rätt fritt om vilka han och hans kompis skulle ha sex med. Jag svarade att det bara är att stå ut i två minuter, då kommer tunnelbanan. Hon svarade att det var ett... Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa, något om att det var ett bra eller åtminstone intressant perspektiv. Sedan gick hon på tåget och det sista hon sa till mig var att de där två minuterna var riktigt långa. Jag höll inte med henne alls. Jag stör mig sällan på folk som pratar på tunnelbanan, inte ens barn som skriker. Det visar ju bara hur staden lever, vad staden är för person... Det är roligt att se. Ibland föraktar man folk för vad dem säger men jag vet att jag kan säga jävligt dumma saker när jag är uppe i varv och umgås med folk.
Det som är jobbigt är så klart att se och höra rent negativa händelser. Det var en hund som gnydde när jag väl kom på tunnelbanan på väg hem inatt... Jag orkar inte skriva om det. Jag är ingen hjältemänniska utan precis som alla andra vill jag bara blunda och hoppas att världens hemska sidor försvinner då.
Det sista jag såg på tuben var ett par. Jag trodde det var en syster och hennes bror först, för de var väldigt lika varandra och han såg ut att vara lite yngre än henne och var dessutom oklippt jämfört med henne... Dessutom satt de mestadels tysta bredvid varandra, sa inte så mycket. Hon såg bra ut, hon såg begåvad, mogen och söt ut. Han såg fånig och liten ut. När de väl gick av tog de varandras händer och lutade sina huvuden emot varandra samtidigt som de promenerade iväg i natten... Sådant ger mig hopp. Att det faktiskt ordnar sig för dem flesta även om vissa, däribland jag själv, tycks vara hopplösa.
