Denna spådom om min dödsdag följdes dock inte av ångest utan av någon underlig melankoli. Jag tyckte det var obehagligt och tråkigt att jag inte skulle hinna med mer, men särskilt ångestladdat var det inte. Jag skrattade lite åt mig då och då, undrade varför in i helvete jag likt en spågumma hade fått för mig att jag inte skulle leva mer än arton år; vem fan tror jag att jag är att bestämma framtiden?
Jag överlevde min artonsårsdag. Egentligen dog jag för flera år sedan (fem för att vara exakt) när jag en söndag efter att ha misslyckats med mitt träningspass för dagen gick och la mig på min mammas hustak. Jag vet inte om jag grät när jag låg där, jag låg nog och stirrade upp i himmelen och frös lite smått eftersom hösten började närma sig; det var september.
Efter den dagen var jag hemma ifrån skolan till slutet av januari. Som ni förstår mådde jag inte så bra, varför vet ingen riktigt. Jag har inte återhämtat mig fullt ut ännu. Jag vet inte om jag blev vuxen när jag började i sjuan och om det enbart är vuxenheten med dess tankar och känslor som dödar mig eller om det är min brist på mognad som dödar mig. Eller något annat. Jag kan känna mig så oerhört tillintetgjord ibland, som att jag är tio år yngre än alla andra. Det känns som att alla har upplevt så mycket mer än mig medan jag är kvar på exakt samma ruta som en tioåring; det är dock inte riktigt sant. Jag har upplevt en hel del saker som andra inte har sett skymten av men de vardagliga sakerna har jag aldrig fördjupat mig i. Festa, umgås. Jag har inte bara gjort mig till min egen dömande makt utan jag har vänt mig så pass långt in i mig själv att jag helt plötsligt kan uppleva ett rent jävla helvete ifrån ingenstans...
Jag satt och lyssnade på presentationer av P100-arbeten idag. Folk är verkligen duktiga, E. & M., D. och F. var riktigt jävla bra. Ta åt er. När jag satt och lyssnade skar sig dock mitt huvud och jag försvann helt, jag märkte att jag satt och vred på mig själv och rörde mig väldigt underligt då och då. Undra om någon annan märkte det, jag tror inte det. Jag konstaterade dels att mitt P100 är värdelöst och att jag kommer tvingas skämmas inför hela klassen men det kändes inte så farligt, det var något annat som hände inuti mig... Jag orkar inte ens spekulera. Fuck anledningen. Kanske var det något om hur bra eller dålig jag är i förhållande till andra, kanske hade det inte ett skit med presentationerna att göra....
Jag vill inte... Låt mig bara skriva punkter i all oändlighet... Jag undrar när det är tillräckligt... När slutar jag att existera. Av ren sorg. När går jag in i en annan värld... Utan att ens behöva handla. Poff. Som trolleri. Det måste finnas någon försvarsmekanism. Någon del av psyket som har utvecklats för att självförstöras när en viss DNA-sekvens aktiveras. Fjorton miljarder år och universum har inte ens skapat den förmågan, allt annat finns ju för in i helvete. ALLT. Man bör visserligen hata mänskligheten för att vi inte har lärt oss att älska under hela vår långa tid på denna planet men man borde hata liv för dess självupptagna äckliga jävla övertygelse om att det är så jävla mycket värt.
Jag borde sova och vakna till en ljusare dag. För det här går över, det är empiriskt bevisat tusen gånger om att det går över men jag tror inte på det just nu. Tänk om jag är fast i den här känslan resten av mitt liv. Jag vill bara däcka och ligga på golvet och somna. Att påbörja varje knapptryckningsföljd är jobbigt. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, det finns inget att ta på... Nu ska jag äta.
Det finns så mycket att skriva och jag har ingen aning om hur jag ska skriva det. Det måste finnas något annat sätt att kommunicera via text än subjekt, predikat och objektiv. Något annat sätt. Jag funderar på att bara trycka in en tangent, hela jävla natten. Sitta och hålla bokstaven f nedtryckt tills jag somnar för att visa något... Sluta, sluta, sluta, SLUTA. Vi har ingen jävla fri vilja alls utan är alla offer för våra känslor (du är så oerhört genialisk Touba). Folk förstår att man inte kan vicka på fingrarna när senorna är avskurna men folk vägrar förstå att det finns begränsningar i sinnet. Man har fri vilja, man har förmågan att må bra och så vidare... Nej. Jag skiter i hur ni förklarar skiten med er empirism men jag kan tala om att det inte går. Du är fast. Jag har skrikit på mig själv så många gånger att bara lägga ner och sluta känna och tänka som jag gör men det går inte. Hela det här inlägget är bara ett stort jävla tomrum för mig, jag kan inte ens förstå att jag har skrivit det. I min värld har jag suttit och skrikit och skakat med huvudet åt alla möjliga håll i ren desperation, men jag verkar sitta stilla. Och tårarna verkar inte flöda, dreglet hänger inte tillsammans med snoret ner över knäna.
-Var bara tyst... Tyst. :)...
-:(...
-:), ;) ...
-:( ...
-Nah, :( ...
:).
