Jag vet att jag gör helt fel. Att jag borde gå vidare, att jag borde dricka mindre, att jag borde se livet på ett annat vis... Att jag borde behandla dig helt annorlunda.
Jag är full, och därmed kan detta möjligtvis sägas vara fyllesnack. Om jag är tillräckligt nykter för att lyckas skriva utan stavfel bör man dock erkänna att det troligen finns en ganska stor portion sanning i vad jag kommer att skriva under den kommande timmen (det är ungefär så lång tid det tar att skriva ett inlägg)...
Fel. Vill man bygga något mer än en vänskapsrelation med någon ska man inte vara så jävla på, man ska vara så där tillbakalutad och cool; Ice Cold. Hur kan du.... Inte slå ner mig? Jag hörde att du är trött på mig och gissa hur länge jag har väntat på att höra det; du borde inte bara vara trött på mig, du borde vara så himla enormt trött på mig att du skriker åt mig, glömmer allas åsikter om rätt och fel, vad de borde och inte borde veta, och istället bara skriker åt mig att jag är så jävla dum i huvudet och borde lämna dig ifred. Hur kan du inte göra det? Jag tror inte ens att du kommer att läsa det här inlägget eftersom du är så trött på mig. Det känns väl skönt... Och tråkigt. Tvetydigt, precis som allt annat.
Jag tror att folk som läser detta kommer att börja förstå på riktigt. Säg till om jag ska ta bort inlägget så raderar jag det på en gång, jag skiter ärligt talat i om folk börjar förstå men om du bryr dig får jag så klart respektera det.
Den här bloggen är problemet. Utan den hade jag kunnat få dig att bli min men på grund av denna konstiga lilla hemsida har jag byggt upp något knasigt litet behov av att få uttrycka en massa känslor och den viljan inkräktar på det vanliga livet. Jag vill säga vad jag tycker till dig. Hela tiden, även om det är tjatigt. Jag vill egentligen säga vad jag tycker till exempelvis Ilsk också men jag vågar inte, jag vågar bara prata till dig.
Det här inlägget kanske är lite av ett adjö. Du läser inte, det blir ditt adjö. Jag skriver och verkar halvt ha gett upp hoppet... Det är mitt adjö. Jag börjar faktiskt bli ganska trött på dig om jag ska vara ärlig... Eller om inte trött på dig så åtminstone trött på hela den här affären; kalla det vad du vill men vi har en ganska udda relation du och jag. Jag är trött på att aldrig få veta vem du egentligen är, skriva blogginlägg om dig och så vidare... Jag har ju gjort det i några månader nu, jag vill gå vidare. Det är helt sjukt hur mycket av den här sidan som handlar om en person som jag knappt känner. Arab-H. påstår att jag skriver för mycket om dig ibland... Jaha, varför skulle jag bry mig? Du kommer att läsa det här och bli än tröttare på mig, varför in i helvete skulle jag bry mig; har jag inte redan förlorat dig? Ni, alla andra som läser den här bloggen, känner mig på något vis och skummar igenom vad jag skriver utan att direkt förstå något, kan suga min kuk. Varför skulle jag förklara det närmare... Sug bara min kuk och håll käften.
Jag tror att en person, inte hon jag skriver om utan en annan, har börjat tycka om mig. Jag är tydligen älskvärd ändå.
När jag är full och glider runt på krogen eller på en studentskiva har jag märkt att jag känner mig så ensam... Som att ingen ser mig, alla ignorerar mig, och de få som faktiskt bryr sig tittar på mig och skrattar åt mig. Jag tror att det är den sista delen av mina inre problem som lyser igenom när jag är full, att man kan se vilken patetisk jävel jag är innerst inne. Det är inte att jag är full som folk skrattar åt, det är att jag är så himla sorglig.
Nu blir det rörigt. För många tankar åt för många olika håll samtidigt...
Det börjar nästan bli lite stelt mellan oss. Då och då släpper det och det blir bra... Men jag kommer på mig själv med att fundera en gång extra innan jag gör något i ditt sällskap för att efteråt konstatera att det jag gjorde bara visade hur dum i huvudet jag är. Jag vet inte om det beror på relationen mellan dig och mig eller att det alltid är folk närvarande när vi träffas, det är ju därför jag vill få träffa dig i fred. Se vem du egentligen är, vilka av mina känslor som egentligen tillhör dig... Åh, vad jag vill glömma dig. Jag blir så satans förbannad på mig själv... Det är så hopplöst när man vaknar klockan sju på morgonen efter att man på något mirakulöst sätt kommit hem okänd tid (tre? fyra?) och det första man tänker när man vaknar, det man tänker på innan man konstaterar att solen skiner, att lakandet är lite smutsigt och luften känns lite instängd, innan allt det här funderar man...
Jag undrar om hon gick hem ensam igår? Det är en fråga. Annars hatar jag den där typen av frågetecken... Vi går vidare i tanken. Jag undrar om hon gick hem ensam... Eller om någon fick göra henne sällskap och nu ligger i hennes lakan och vaknar upp, antingen för att känna sig utvald eller dum i huvudet. Jag hoppas att han känner sig riktigt jävla dum i huvudet om han är hos dig. Rätt åt honom. Fy fan vad äckligt allt det här är...
Jag är så jävla sur på dig: Jag är inte efterhängsen för att jag inte har någon annan att hänga efter, för att jag inte har något jävla liv, för att jag inte kan få någon annan. Ditt jävla CP; fattar du vad jag kan göra om jag vill? Jag är för in i helvete med i NBC-TAK, jag kan bara glida in på en fest var som helst i förorten och plocka en brud om jag vill. Och fuck klottret, jag i form av Simon blir för in i helvete raggad på på krogen för att jag ser så jävla bra ut. Men jag backar. Jag sjunger inte sånger för dem, de sitter sig bredvid mig och om jag ville skulle jag kunna be dem att gå ut i Stockholmsnatten med mig för att låta mig viska verser i deras öra (för även om den här bloggen är skit kan jag faktiskt formulera mig fint om jag vill, tro mig) men jag gör inte det. Förstå att jag när jag vill kan skita i dig utan att det egentligen är någon förlust för mig, det finns en hel jävla del andra flickor som faktiskt vill ha mig, men att jag fullkomligt fucking skiter i dem. Jag har inget som helst samvete för de där slynorna, de kan suga min kuk och sedan lägga sig och sova vid det pissluktande Slussen, jag är en jävla skitstövel; jag bryr mig inte ett skit om dem. Lämna mig ifred. Jag vill inte ha er. Ni är säkert jättesnälla, fina och blablabla och även om jag önskar er all lycka i livet skiter jag i er: Jag vill inte ha sex med er. Jag vill inte nudda er. Sluta trycka era lår mot mig i något desperat försök att fånga mig för jag vill inte ha er.
Förstå att jag egentligen är minst lika bra som dig men att jag för din skull går ner några nivåer för att det är så himla skönt att visa hur liten jag är innerst inne... Det är enormt förtroende du får. Väldigt mycket större än du ännu har förstått... Se till att förstå det.
Jag tänker aldrig sluta skriva det här jävla inlägget. Jag tänker skriva tills jag dör, tills jag sitter nykter och när jag korrekturläser igenom skiten skäms så mycket att jag raderar hälften av vad jag har skrivit. Men sedan tänker jag trycka på ångra-knappen och posta allt. Kan jag inte bli kickad från TAK igen? Kan inte NBC:arna be mig dra åt helvete? Jag vill inte ha något med någon att göra. Jag vill vara fri. Jag orkar inte. Jag satt och grät på tunnelbanan. "Det jobbigaste är att jag vet att det kommer att vara så jobbigt att glömma henne". Skratta åt mig, slå mig, håna mig, spitta mig; JAG BRYR MIG INTE ETT JÄVLA SKIT.
Det här inlägget är tråkigt för att jag har skrivit att det är tråkigt tretusen gånger? Jasså, det säger du. Men hörru... Du som läser det här, vem som helst. Jag bryr mig inte, dra åt helvete. Jasså... Wanda kör mer än mig och spittar allt jag gör. Jahaja... Och jag ska köra tillbaka? Mhm. Men... Har ni tänkt på en sak? Jag kanske fullkomligt skiter i hur det ser ut att hans tags ligger över mina? Jag kanske skrattar åt er för mig att ni ens orkar lägga så jävla starka värderingar i lite klotter?
Låt mig slå någon. Kom då era jävla fittungar, ni är så jävla äckliga, antingen med era jävla stekiga facebook-bilder, förortsaktiga fotologgar med fake:ade knarkbilder eller era på tok för korta kjolar. Inte en jävel av er bryr sig er om mig på riktigt och jag tänker inte göra något för er, jag är nästan ledsen att jag lämnade livet jag levde förut, ensamheten; då var det bara jag. Jag är den enda som är värd att ens uppmärksammas för alla ni andra är så jävla patetiska.
Om jag fick skulle jag mörda
Bara för att döda rösterna i mitt öra...
Rösten som viskar allt mitt hat
Besvikelsen, ilskan, sorgen...
Förväntan som blev ensamhet
En tom säng
Ett tyst rum...
En fråga
Borde jag avsluta det här jävla lidandet? Du kommer aldrig att bli som alla andra Simon. Det kommer alltid att finnas en liten del av det där äckliga illmåendet kvar i dig... Det kommer inte att försvinna helt. Livet kommer aldrig att vara så där perfekt för längre än några få ögonblick och du kommer aldrig att kunna frigöra dig från alla förväntningar och göra exakt vad du vill. Du kommer inte kunna sluta måla om du vill det (det vill jag ibland), du kommer inte kunna köra så pass hårt att du faktiskt åker i fängelse; du kommer inte att våga. Du är en för ynklig liten jävla fitta för att låtas leva i den här världen, ta livet av dig. Nu.
Jag vägrar. I värsta fall tänker jag vara vid liv bara för att klottra och skriva dåliga blogginlägg. Jag tänker vara vid liv för att förpesta er jävla tillvaro så gott jag kan och jag skiter fullkomligt i om det gör ont i mig; jag tänker skära av mig min kuk bara för att enklare kunna sticka den i er mun, fy fan vad jag hatar er alla.
Jag måste få skriva det här... Hatet. Det är så sorgligt... Men jag måste få skriva det och få det ur mig, jag känner att det inte är tillräckligt att bara skriva på det här viset utan egentligen skulle jag behöva göra något mer... Formulera något sylvasst. Kanske slå någon som sagt... Och samtidigt kommer en liten tanke upp inom mig och det är att du kanske ändå läser... Och när jag vet att du läser allt det här hatet känner jag mig rädd eftersom det är så oattraktivt med någon som bara hatar. Och du kanske till och med blir orolig för mig. Det är ju inte att hatet är oattraktivt som jag bryr mig om, det är ju att jag vet att du känner mig och vet att jag inte är en ond person... Att jag är egentligen är snäll. Jag vill få skämmas för dig... För mitt hat. För vad jag gör. Men ändå känna att det är okej... Det är lugnt Simon... Man måste få vara dum ibland. Jag kommer ändå att finnas här för dig. Även om du är knäpp.
Jag kan ju drömma vidare.
Vi återgår till det jag nämnde tidigare... Någon tycker om mig. Den här skiten tänker jag vara grymt försiktig med, jag har redan stekt en person här idag, det räcker. Den andra personen är... En människa... Som... Beter sig lite underligt mot mig... Jag undrar vad hon har fått för sig. Jag är ledsen men jag kan varken känslomässigt eller logiskt bry mig om dig, du min anonyma beundrare. Känslomässigt finns det inte tillräcklig mystik för att jag ska kunna tycka om dig, logiskt sett så kan jag inte försöka med dig; man kan inte beskriva hur borta man är i en viss person för att sedan gå vidare till nästa direkt. Det ser väldigt desperat ut. Och det vore väldigt desperat. Jag är ledsen men rör dig vidare, prata inte mer med mig för du kommer bara börja tycka om mig mer; rör dig vidare innan du är alltför borta i mig för det är kört mellan oss. Förlåt, men det är sanningen... När du väl ser den här bloggen kommer du att förstå varför... Fy fan, det är jobbigt att såra någon... För det gör jag nog nu. Och det är inte jobbigt för att jag tycker om dig och ändå sårar dig (för jag tycker inte om dig), det är jobbigt för att det känns som att det där hatet jag beskrev ovan flödar ut till omgivningen. Men jag vet att det är det rätta att göra:
Glöm mig, jag tycker inte om dig, ha ett bra liv; hej då!
Äh, fuck att skriva något mer. Jag kommer bara att skriva en massa konstigt om dig jag faktiskt tycker om. Jag spyr på allt jag skriver om dig... Skulle jag fortsätta skriva nu skulle jag enbart fortsätta skriva som en gest för uppskattning för vad jag känner till dig, det jag skrev skulle inte vara sant. Det vore inte oärligt för det skulle vara så uppenbart att det var just oärligt, det skulle vara som när en kille sitter och hittar på grejor och säger till en tjej som spelar med... Ähh, ni vet! Sådana där konstiga saker, typ att man slänger in något i en mening om att man är en FBI-agent på flykt ifrån rättvisan för att man mördade Dr. Martin Luther King. Japp. Det är jag det! Tänk er den typen av spel men låt det istället för ett skojigt oseriöst samtal vara fina ord om kärlek... Kärleken. Hur jag bara för att hylla kärleken skulle kunna sitta med munnen vid hennes öra vid bergen nere vid vattnet i Kristineberg och berätta en påhittad historia om hur jag lurade hem henne igår kväll. Jag ser hennes leende framför mig... Hon skulle skratta åt det och åt mig.
Men jag tänker inte skriva det på bloggen nu. Jag tänker kanske inte ens göra det mot henne... Jag tänker kanske till och med låta henne jaga mig ett tag istället. Vi får se vad som händer under dagen, morgondagen eller åtminstone dagen därefter.
Poängen är att jag inte ger upp. Suicide is not an option, inte heller förlust. När du väl förstår mig kommer du att älska mig, jag behöver bara visa dig vem jag egentligen är och du kommer att undra varför du inte har tagit mig tidigare.
Nu ska jag somna om älskling, vi hörs nog senare! Puss och god natt.
