Fegt metabloggande

Det finns vissa uppenbara problem med att blogga, åtminstone om jag bloggar som jag gör. Ni som läser den här bloggen för att läsa om en person och dennes känslor kan sluta läsa nu för det här är bara en enda lång ansvarsfriskrivning och ursäkt. Jag trodde att jag hade kommit förbi det här stadiet, att jag hade slutat skriva: "Jag vet att det är en klyscha men...", "jag vet att det låter dumt men..." och så vidare. Alla extrasatser som är till för att bortförklara sina egna känslor och nedvärdera sitt freudianska det, och som dessutom visar att man övervärderar hur speciell och viktig man är.

Uppenbarligen är jag dock kvar i det träsket, gissningsvis för att jag faktiskt är en del av åtminstone fyra sociala kretsar som jag vill behålla och för att jag personligen tycker att en del av det jag skriver här (och framför allt planerar att skriva) är rätt obehagligt (och därmed äventyrar min existens i dessa fyra grupperingar). Lämna gärna kommentarer, om bara ett litet bekräftande om att jag inte är ensam om att känna en viss känsla, för då kommer jag nog våga skriva ännu öppnare; om jag får veta att jag är den som säger vad alla tänker och inte psykfallet som skrämmer livet ur alla. Visserligen är bloggen på någon nivå ett experiment som syftar till att se vad som händer ifall man visar den mörka delen av sitt inre för omvärlden; om jag förlorar alla jag känner på kuppen är det väl en del av experimentet. Jag är dock inte redo att spela med så höga insatser.

Vad jag vill ha sagt kan kort och gott sammanfattas på följande vis: Det jag skriver här är sant, men det betyder inte att det inte är påhittat. Det är svårt att skilja på vad som är en del av ens egna känslor och vad som är ens tankar, en påhittad berättelse man lika gärna hade kunnat skriva som ren fiktion. Min teori är att eftersom fiktionen uppstår i sinnet är den på någon nivå en del av ens jag och därmed sant; man kan anse det vara en del av ens egna känslor.

Och den sidan jag visar upp av mig själv här är främst den introverta och mörka. Jag har många sidor och mitt humör förändras dessutom väldigt snabbt (som sagt) vilket innebär att denna blogg inte förtäljer hela sanningen om Simon. Det här inlägget är så fegt att jag vill spy men det är faktiskt ett hoppfullt inlägg eftersom det visar att jag bryr mig om vad omvärlden tycker och att jag därmed lever utanför mig själv, jag önskar dock att jag kunde sammanfatta hela mitt jag med dess gnistrande förmågor och skavanker i en enda mening för att sedan visa upp den för hela världen; det vore modigt och framför allt skulle det vara ett mycket bra konstverk.

En annan nackdel med att blogga på detta vis är att det gäller att vara försiktig. Är man inte försiktig blir det väldigt uppenbart vad och vem vissa inlägg handlar om.

En positiv attityd

Jag är faktiskt inte så sjuk som jag kanske verkar; jag är bara en förvirrad tonåring som blir väldigt självdestruktiv när jag är ensam. När jag väl umgås med människor är jag ganska normal, jag skrattar och ler precis som alla andra.

Jag är visserligen hänförd av det extraordinära i vissa avseenden men det jag suktar mest efter är nog det normala; att slippa gå under varje ensam sekund för att jag inte kan kontrollera varken mina tankar eller känslor. Tidigare har strävan bestått av en längtan efter att ens kunna uppskatta det normala, att kunna uppskatta folks umgänge exempelvis, men sedan några dagar sedan känner jag faktiskt en lust att inte bara vilja uppskatta att gå på en fest och prata om vad fan som helst med okända människor, utan en vilja att faktiskt gå.

Samtidigt som jag gärna skulle leva ett känslomässigt balanserat liv ser jag så klart en tjusning i att må dåligt. Det är något vackert med starka känslor och vilken enorm makt de har över människan; vi har givits förmågan att känna och varför inte utnyttja den fullt ut och söka efter den perfekta känslan? Dessutom drömmer jag om att vara en konstnär, även om jag inte vet något om konst och inte skapar någon konst alls (och detta väcker den gamla frågan vad konst egentligen är eftersom jag klottrar och skriver en hel del men ändå anser att jag inte skapar något värt etiketten konst). Jag skulle vilja åstadkomma något unikt, något som faktiskt förändrar, och som jag dessutom blir ihågkommen för. Det är en välvilja att bidra till utveckling men även ett uttryck för storhetsvansinne.

Om jag i detta nu fick forma mitt liv precis som jag ville skulle det likna det liv jag lever idag väldigt mycket. Jag skulle så klart vilja bo i en egen lägenhet tillsammans med en flickvän, plugga något och måla (graff). Jag både pluggar och målar nu men inte på det sättet jag egentligen önskar; mitt målande är lika mycket (kanske till och med mer) en ventil för frustration än en härlig sysselsättning; jag skulle vilja ha ett mer avslappnat förhållande till graff. Och vad jag skulle vilja plugga vet jag inte, gymnasiet är inte så pjåkigt egentligen men efter tolv år börjar man bli trött på att nöta samma gamla vanliga ämnen... Jag skulle vilja förändra småsaker, som hur mina helger ser ut. Jag skulle vilja äta middag med några vänner och sitta och prata, gå ut och promenera lite och gå på små, lugnt blåtonade, hemmafester.

Jag gör en del för att ta mig dit, indirekt och direkt. Jag ser till att sköta skolan för att ha en ljus framtid (den indirekta delen), jag skriver den här bloggen för att försöka handskas med mig själv och jag överväger att vara lite socialt modigare...

Så uppsnärjd i det blå.