En positiv attityd

Jag är faktiskt inte så sjuk som jag kanske verkar; jag är bara en förvirrad tonåring som blir väldigt självdestruktiv när jag är ensam. När jag väl umgås med människor är jag ganska normal, jag skrattar och ler precis som alla andra.

Jag är visserligen hänförd av det extraordinära i vissa avseenden men det jag suktar mest efter är nog det normala; att slippa gå under varje ensam sekund för att jag inte kan kontrollera varken mina tankar eller känslor. Tidigare har strävan bestått av en längtan efter att ens kunna uppskatta det normala, att kunna uppskatta folks umgänge exempelvis, men sedan några dagar sedan känner jag faktiskt en lust att inte bara vilja uppskatta att gå på en fest och prata om vad fan som helst med okända människor, utan en vilja att faktiskt gå.

Samtidigt som jag gärna skulle leva ett känslomässigt balanserat liv ser jag så klart en tjusning i att må dåligt. Det är något vackert med starka känslor och vilken enorm makt de har över människan; vi har givits förmågan att känna och varför inte utnyttja den fullt ut och söka efter den perfekta känslan? Dessutom drömmer jag om att vara en konstnär, även om jag inte vet något om konst och inte skapar någon konst alls (och detta väcker den gamla frågan vad konst egentligen är eftersom jag klottrar och skriver en hel del men ändå anser att jag inte skapar något värt etiketten konst). Jag skulle vilja åstadkomma något unikt, något som faktiskt förändrar, och som jag dessutom blir ihågkommen för. Det är en välvilja att bidra till utveckling men även ett uttryck för storhetsvansinne.

Om jag i detta nu fick forma mitt liv precis som jag ville skulle det likna det liv jag lever idag väldigt mycket. Jag skulle så klart vilja bo i en egen lägenhet tillsammans med en flickvän, plugga något och måla (graff). Jag både pluggar och målar nu men inte på det sättet jag egentligen önskar; mitt målande är lika mycket (kanske till och med mer) en ventil för frustration än en härlig sysselsättning; jag skulle vilja ha ett mer avslappnat förhållande till graff. Och vad jag skulle vilja plugga vet jag inte, gymnasiet är inte så pjåkigt egentligen men efter tolv år börjar man bli trött på att nöta samma gamla vanliga ämnen... Jag skulle vilja förändra småsaker, som hur mina helger ser ut. Jag skulle vilja äta middag med några vänner och sitta och prata, gå ut och promenera lite och gå på små, lugnt blåtonade, hemmafester.

Jag gör en del för att ta mig dit, indirekt och direkt. Jag ser till att sköta skolan för att ha en ljus framtid (den indirekta delen), jag skriver den här bloggen för att försöka handskas med mig själv och jag överväger att vara lite socialt modigare...

Så uppsnärjd i det blå.