Only the Good Die Young

Människan föds lidande, skrikande efter hjälp. Sägs inte vårt första andetag vara vårt livs värsta upplevelse? Livet är som att missa venen när man tar heroin för att ge det ytterligare ett försök några år senare och då träffa rätt. Helt jävla rätt... Så rätt... Tills man vaknar upp några sprutor senare och undrar varför man fortsätter med skiten, det bryter ju bara ner en. Man kan gå på avgiftning gång på gång men de flesta förblir vad dem blev så fort dem slogs av tanken att testa: Knarkare. Vissa försvinner, in i mörkret men bort ifrån misären. Kalla dem starka eller svaga men de vågar åtminstone.

Jag förlorar alla mina vänner

När pratade jag senast med Tove? En månad sedan, två? Det var i höstas, några veckor innan jul tror jag. Hon ringde mig och berättade lite om hennes kväll, det kommer jag ihåg. Jag har kanske träffat henne därefter; stött på henne vid bussen på morgonen typ. Men jag tror inte det, och jag har inget minne av att vi har pratat på MSN på länge... Vi har nog småpratat åtminstone någon gång under 2009, det tror jag. Vi har egentligen aldrig träffats särskilt mycket, under en sommar (sommaren mot nian) hängde vi med varandra nästan dagligen, eller snarare kvällsligen eftersom vi träffades under dem varma sommarkvällarna i sällskap med många andra som, precis som oss, satt och gjorde ingenting särskilt. Det var roligt vissa dagar, tråkigare andra. Jag drack i princip aldrig medan alla andra alltid var smålulliga. De frågade sig ofta hur fan de hade råd med sitt drickande, det krävs i och för sig inte så mycket för att en ung tonårsflicka ska bli berusad men det gick nog en hel del pengar till öl den sommaren ändå....

Jag drack ordentligt en gång, den berättelsen orkar jag inte dra just nu. Vaknade upp i ett vitt rum en okänd tid efter mitt kopiösa whisky-intag.

Vi tänkte försöka träffas rejält under slutet av 2008 och det första halvåret av 2009. Hennes pojkvän är i USA så hon är inte alltför upptagen, och jag har inte särskilt mycket att göra i skolan. Det blir dock bara inte av, och jag har som sagt inte hört något alls ifrån henne på länge. Men jag tänker på henne och jag tror att hon tänker på mig också.

Calle träffar jag då och då. Det går i perioder, väldigt mycket en vecka och sedan inget alls på en månad. Han hänger inte med ut på hundpromenader längre, gissningsvis för att han är trött på mina predikningar och vinterkylan. Dessutom har han träffat en ny tjej, med vilken han har en relation av okänd typ. Man når aldrig ordentlig klarhet i om tjejerna som sitter på hans rum är hans flickvänner, vanliga vänner eller vänner han har sex med. Min far sa en gång, för att påvisa höjden av vår civilisation kanske, att det är fint att två personer kan ha precis vilken relation de vill utan att någon annan behöver informeras om ett skit. Och det är väl ungefär så Calles förhållanden känns för mig; jag vet inget och Calle tycker inte att jag behöver veta ett skit. Man blir ju nyfiken för mindre... Häromdagen kommenterade jag lite småtaskigt att jag inte förstår hur han träffar och än mindre lyckas charma alla flickor eftersom jag har svårt att tänka mig att Calle ens orkar försöka ragga seriöst. Han kontrade med att han alltid är charmig vilket i sig var charmigt sagt... Fitta.

Hosen har jag aldrig träffat särskilt mycket, även fast vi gick i samma klass under hela min grundskoletid. Vi är rätt lika, vilket jag hatar. För medan han lyckas väl med att umgås med vänner och träffa tjejer är att överleva min ensamhet det enda jag kan. Att han får tjejer är inte så konstigt för han är definitivt snygg och sexig, en av dem få killarna jag skulle kunna tänka mig att ha sex faktiskt.

Hanna... Vi skickade lite SMS fram och tillbaka förra veckan, hon ville att jag skulle komma över och fika hos henne. Jag hade inte tid. Faktum är att jag inte tar mig tid till någon annan än mig själv, för tid har man så länge man lever; frågan är bara hur man väljer att tillbringa den. Sedan dess har jag inte hört av henne, även fast jag skickade ytterligare ett SMS i fredags, eller om det var lördags.

Resten skiter jag i. Ni kan dra åt helvete hela jävla bunten, sug min kuk och håll käften. Nej, inte riktigt kanske men mina närmaste vänner är väl ovanstående... Anton och jag var kanske nära någon gång, men nu har han en flickvän som han har frälsts av. Ilsken träffar jag en del och han kan säkert bli ytterligare en nära vän men faktum är att vi umgås på grund av gemensamma affärsmässiga intressen, annars skulle vi aldrig ens ha träffats. Det är visserligen inget hinder för vänskap men för honom, och alla andra som målar, är det mer fokus på Shim än Simon; tills den dag då man blir riktigt nära vänner, och dit är det en bit kvar.

Jag förlorar alla mina vänner...