I'm just a soul whose intentions are good... Oh Lord, please don't let me be misunderstood.
*
Jag blir så jävla förbannad på allt och alla, inte minst på mig själv. Jag tror att alla ni som följer den här bloggen snackar så oändligt mycket skit när ni påstår att ni tycker om vad jag skriver, jag tror att 90% av er som läser går i min klass och läser psykologi. Samtidigt som jag började skriva denna blogg började nämligen alla i klassen utom jag och en kille till att läsa Psykologi A och det mesta av vad jag skriver här kan nog reduceras till ett enkelt psykologiskt begrepp... Negativ betingning. Förvriden självbild. Electrakomplex.... Jag vet inte vad ni kallar skiten men ni har säkert namn för det mesta.
Så sitter ni där och skrattar... Läraren använder säkert projektorn på lektionerna och pekar på olika stycken jag har skrivit och förklarar vad som är fel på mig. Ni kanske tycker att jag övervärderar mig själv i och med att jag ens fantiserar detta men det är snarare tvärtom; jag kan tänka mig att jag är så äckligt jävla stereotyp i mina tankar att till och med en liten gymnasieelev kan se igenom mig. Jag hatar mig själv för mitt beteende och min medelklassbakgrund; materiellt välställd, går på en fin skola, har en blogg som till skillnad från de flesta andra inte handlar om kläder och vilken klubb jag var på igår utan på någon nivå är "djupare" (oooooh), är klottrare men ser det som något mer än bara lite färgkladd på väggar, anser mig vara hiphoppare men glider ändå runt i tighta jeans och har till och med på mig skjortor stundtals numera. Skjut mig. Jag ber er, sätt några hålspetskulor i mig. Skulle jag se mig själv utifrån skulle jag på två sekunder döma mig själv som en idiot, jag dömer de flesta väldigt snabbt och faktum är nog att alla är idioter i min värld, frågan är bara hur mycket eller lite idiot man är...
Jag känner inte en enda person som jag tycker förtjänar titeln vuxen. De jag känner som är i samma ålder som jag, det vill säga främst mina vänner och klasskompisar, har alla något som gör dem till barn. De kan vara bortskämda, naiva, osäkra eller bara dumma. Vad fan förväntar jag mig egentligen av en vuxen människa? Perfektion? Jag förväntar mig väl stabilitet... Att man inte tar saker på alltför stort allvar, att man ser på världen med en i grunden positiv inställning, att man kan vara sig själv och ändå ge ett moget intryck. Jag hatar att jag tänker på dig när jag skriver det där. För du är inte vuxen, du är helt sjukt barnslig. Du är så jävla hopplös, fy fan vad jag avskyr att jag tycker om dig.
Var ska vi börja? För om jag åter ska skriva om din och min relation måste jag nästla mig in någonstans i det där ihoptrasslade garnnystanet som din och min relation är...
Jag är som vanligt förbannad på dig. Jag förtjänar faktiskt något... Hur jävla uthållig är jag inte? Jag skulle kunna ha skitit i dig för flera månader sedan, jag skulle ha kunnat göra mitt bästa för att redan då börja glömma dig, då hade jag nog inte känt särskilt mycket för dig idag. Istället fullkomligt vägrar jag ge upp; jag är varm mot dig och försöker uttrycka hur mycket jag tycker om dig, jag är ärlig mot dig och tvekar inte att peka på hur jävla dålig du är, jag försöker förstå vad fan du egentligen vill att jag ska göra och spelar med. Spela med? Du fattar ingenting nu. Nä, jag är värdelös. Jag förklarar senare i det här inlägget.
Grejen med dig och mig är väldigt enkel: Ingen annan än jag skulle stå ut med dig. De skulle bli galna! Antingen skulle de lacka ur på hur omåttligt barnslig du (som sagt) kan vara ibland, hur jävla hopplös du är (på någon nivå är du fan värre än H.) och ditt enorma bekräftelsebehov. Du vet nog själv att du flirtar med typ... Alla killar? Och om du förnekar det så är det just vad du gör; förnekar det utåt när du vet att det egentligen är sant. Grejen är att jag inte skulle störa mig på det om vi vore ett par, jag skulle tvärtom skratta åt alla killar som inbillar sig att de faktiskt har en chans och känna mig så enormt stolt över att alla killar skulle vilja ha min flickvän. Sedan skulle jag väl lacka ur ibland men det vore inte ofta...
Vem fan skulle stå ut med mig om inte du? Du är den enda som orkar läsa den här bloggen från början till slut. Till och med Arab-H. har erkänt att han hoppar av styckena som han inte gillar (det vill säga dem som handlar om dig). Du är den enda jävla personen som skulle stå ut med kontrasterna; glad ena sekunden, CP i huvudet den andra, å ena sidan en vettig ung man, å andra sidan en vilsen förvuxen pojke...
Man kan se det så här. Jag var intresserad av dig och på något vis började vi prata. Du fick reda på mitt intresse och du valde att prata vidare... Nu pratar vi nästan dagligen. Jag vet inte, du kanske verkligen inte har förstått det ännu, men du tycker om mig. Jag säger mycket på bloggen men jag lovar sällan något, men jag lovar att jag faktiskt kommer att sluta skriva om dig när jag väl har tagit studenten. Jag vet inte om du vill att jag ska sluta skriva om dig för att bevisa att jag faktiskt har ett liv bortom att skriva inlägg om dig på en blogg, jag vet inte om det du väntar på att är att jag ska ge fan i att lyda dina önskemål och sluta blogga helt bara för att visa att jag har annat i mitt liv än det här... Jag vet inte om du bara ser det här skrivandet som ett spel mellan dig och mig; du kanske tror att jag vet att det aldrig kommer att bli något mellan oss men att jag ser det här som vår lilla asexuella affär, att jag skriver den här bloggen och att vi pratar med varandra oftare än ofta. Och ingen vet ett skit om det. Jo, några vet och många misstänker men de flesta tror nog inte ens att vi har varandras MSN.
För er övriga ser väl det här ut lite som en mellanstadierelation:
Simon, varför in i helvete tror du att hon skulle tycka om dig; för att ni pratar på MSN?! Väx upp.
Som tur är så är följande det enda jag har att säga till er... Gå ner på knä, sug och håll käften. Om mitt mål vore att verka äldre än tio år inför er skulle jag kunna skriva saker som skulle få er att sluta läsa denna blogg av skräckblandad avsky och respekt men jag skiter fullkomligt i er.
*
Vad ska jag säga, någonstans inom mig finns det ett jävla repp som jag inte blir av med... Jag är väl en bra kille egentligen men jag är samtidigt hemsk. Man får en sådan himla lust att köra upp en armbåge i folks näsben ibland. Fuck er jävla kampsport och alla träningar ni går på, det är inte vad skiten handlar om. Ryggradsrepp är allt jag har att säga...
Hur ska jag uttrycka detta utan att det bara framstår som uppkäftigt skitsnack? Jag är inte intresserad av att slåss och jag skulle hellre ta spö än slå tillbaka. I nyktert tillstånd skulle jag aldrig, fullkomligt oavsett vad, lägga en hand på någon i avsikt att starta bråk... Jag framstår hellre som en jävla tönt och går iväg när jag märker att stämningen börjar bli hotfull än står kvar och riskerar att någonting faktiskt händer. Jag tänker på min framtid och människorna som tycker om mig... Jag tänker på hur synd det vore att slösa bort ett helt liv på att slåss lite (antingen bokstavligt eller mindre konkret; att dö vore inte så roligt men ett förstört liv kan också innebära en anmärkning i belastningregistret för misshandel vilket inte är särskilt lovande när man söker ens drömjobb). Jag tänker på hur jag när jag väl har en vettig flickvän inte vill känna mig som en demon inför henne... Vad jag skulle skämmas inför henne om jag hade gjort en massa dumheter.
Å andra sidan finns det mitt faktiska jag, om vi struntar i min framtid och mina relationer. Om vi tittar på nuet och mina tankar. Om jag visste att jag att skulle komma undan, skulle jag då ha problem med att sätta en kniv i någon? Om jag visste att det var en person precis som jag, någon med ett ganska vettigt liv men utan barn och kvinna... Om det var en gift man med barn? Om personen vore en kvinna? Jag vet inte... Jag har stundtals satans svårt att känna sympati.
Man får höra så mycket sjuka historier när man är inne i klottergamet och min instinktiva reaktion när jag hör att någon har nitat på en väktare är inte äckelkänslor för hur fan folk kan ta sig rätten att slå folk som bara gör sitt jobb (det vill säga att gripa kriminella)... Det kommer efter några sekunder när jag reflekterar kring situationen, då kan jag förstå hur illa det egentligen är och påtvinga mig själv att känna något slags medlidande med väktaren. Min första reaktion är att jag bara skrattar åt skiten. Någon (oftast jag själv) får påminna mig om att väktaren kanske fick nedsatt syn, att hans familj blev sjukligt orolig när någon ringde hem till honom och meddelade att han hade råkat ut för en olycka på jobbet, och så vidare...
Jag vet inte, jag kanske bara har svårt att ta in saker och ting. Om jag verkligen förstod hur allvarliga vissa saker är skulle jag kanske bry mig mer, det är lätt att distansera sig när det gäller historier... Men jag har inga problem att skratta åt verkligheten heller; mitt liv. Jag har nog berättat detta förut...
En privatperson som bevittnar ett brott som kan ge fängelse har rätt att ingripa och fysiskt hålla kvar gärningsmannen. Jag var ute och drog lite tags ensam för ungefär ett år sedan när en person närmade sig mig... Jag tittade på honom och förväntade mig att han skulle gå förbi mig så att jag kunde fortsätta med mitt bombande, han betraktade mig dock noga och gick sedan fram till mig... På något vis stod jag några sekunder senare med magen upptryckt mot en återvinningscontainer och en troligtvis nästan dubbelt så tung man tryckte mina händer mot min rygg i ett grepp som inte var särskilt skönt. Samtidigt flåsade han i mitt öra hur mycket han hatade klottrare...
När jag beskrev den här händelsen förra gången skrev jag nog att jag under skeendet tänkte att det var bäst att hålla sig lugn för att inte riskera att något hände och det var nog just det jag tänkte, men hur jävla iskall måste man inte vara för att ens kunna tänka den tanken? Det var bara han och jag där ute, han hade kunnat misshandla mig till döds om han ville (vilket han innerst inne nog ville) och jag tror att jag visste det (att han kunde orsaka mig hur mycket skada som helst), ändå lyckades jag hålla mig lugn... Som att jag visste vad som kunde hända men inte värderade livet tillräckligt högt för att faktiskt bry mig: Men döda mig då?
Jag tror att jag har två grundläggande problem, det ena är min bristande förmåga att förstå konsekvenser. Döden är för mig snarare något som sker i filmer än något oåterkalleligt som finns i vardagen... Detsamma med mycket annat negativt. Jag har haft en lite för trygg uppväxt och förstår inte att det där negativa faktiskt är verkligt, och därför skrattar jag bara åt det. Om jag verkligen förstod vad vissa saker innebär skulle jag nog precis som de flesta andra ta avstånd från dem, hoppas jag i alla fall; jag vill inte tro att jag är känslokall människa... Det andra problemet är att det finns så mycket cynism lagrad inom mig. Den kommer nog ifrån ilska riktad mot mig själv och livet för att jag har mått så dåligt, för att jag alltid kräver på tok för mycket av allt och alla och blir besviken så fort perfektion inte uppnås, ilska mot att folk vägrar älska mig och så vidare... Jag behöver verkligen kärlek, jag behöver verkligen få se livets bästa sida för att på riktigt tro på livet. Nä, det är inte så jävla attraktivt och jag framstår som fullkomligt desperat men jag behöver verkligen dig.
*
Jag skriver väldigt mycket och jag förväntar mig inte att folk ska ta det jag skriver på allvar, jag uppmanar tvärtom folk att ta allt med en väldigt stor nypa salt. Det mesta jag skriver är sådant som jag tänker på för sekunden, som jag visserligen står för men inte alltid menar... Jag vill exempelvis så klart inte att någon ska skjuta mig.
Det jag skriver nu har jag dock velat säga länge och jag ber dig att läsa det ordentligt...
När man skriver så förändrar skrivandet självt ens tankar. Tänker jag verkligen på dig så mycket som jag ibland ger sken av att jag gör? (Svar: Ja, det gör jag nog). Tycker jag verkligen om dig? Mycket, lite eller ens alls? Bilder som annars inte skulle ha uppstått uppstår i och med att jag skriver den här bloggen, man vill skriva lite spännande, nästan skönlitterärt och fint. Inom den lilla konst jag har betraktat tycker jag mig knappt se någon skillnad mellan att tycka om någon lite och att älska någon så att hjärtat brinner upp. Det är roligare att skriva som om man älskade någon än som att man bara tycker om någon lite grann... Dessutom är det väldigt svårt att inte skriva som om man älskade någon även om man bara tycker om personen lite grann. Både känslorna vilar på samma grund, på någon nivå är det ju samma känsla men i olika omfattning...
Jag är en person som oftast fokuserar mitt liv på vissa givna projekt under en viss tid (ägnar en sak några månader eller ibland år) för att sedan gå vidare. Det känns som att du på någon nivå har blivit ett av dessa projekt; att jag har gett mig fan på att oavsett vad jag egentligen känner för dig tvinga mig att tycka om dig och önska att jag vore din. Du är kanske lite av ett objekt för mina känslor, speciellt här på bloggen... Det är inte meningen, förlåt om det känns så för dig.
Ovanstående är nog delvis sant men det jag verkligen vill ha sagt med detta är att det bortom alla fina ord och formuleringar som ibland kanske känns krystade faktiskt finns intresse och verkliga känslor, det tror jag i alla fall...
Det var det viktigaste, det som kommer nu är visserligen viktigare än det mesta jag skriver men inte viktigt nog för att jag ska be någon att faktiskt ägna sin uppmärksamhet åt det.
Den här bloggen är inte jag, man kan inte läsa den här bloggen och påstå att man känner mig bara för att jag delar med mig av några av mina tankar här. Jag försöker vara så öppen som möjligt här och även om jag inte avslöjar allt så avslöjar jag mycket, kanske mer än vad jag gör som person i verkliga livet. Även hur vi begränsar oss själva är en del av vilka vi är; även om jag skulle visa mitt innersta jag utan begränsningar skulle det inte vara jag för jag är inte en ohämmad person.
Jag upplevs ofta som någon som pratar mycket och har mycket att säga... Senast i lördags kallades jag alphapratare. Om du frågade min mor skulle hon nog säga att jag är enormt tystlåten. Inget av alternativen är rätt, jag är både och... Jag kan prata enormt mycket, speciellt när jag är mindre grupper. I större grupper blir jag tvärtom tyst. Jag trivs bäst i umgänge med enbart en person och då kan jag vara antingen eller... Tyst, pratig, något mittemellan. Det beror på vem jag är med och mitt humör. Även om jag ofta pratar väldigt högt, svär en hel del och gestikulerar med händerna ser jag inte mig själv som den personen, lika lite som jag ser mig själv den knäpptysta människan som går omkring ensam i mörkret...
Jag ser mig som blandningen av alla element och du har bara sett ett fåtal av dem, lika lite som jag inte har sett mycket av dig. Med hjälp av små ledtrådar gissar jag mig fram till vem du kanske är... Jag vet inte, kanske skulle jag inte tycka om dig om jag såg vem du verkligen är, kanske skulle jag tycka om dig ännu mer. Även om jag inte skulle tycka om vad jag såg tror jag inte att jag skulle vara redo att erkänna för mig själv att jag inte tyckte om dig, det är för skönt att tycka om dig, att tycka om någon, och det gör mitt liv ironiskt nog lite bättre att ha någon att tänka på. Det är jobbigt som satan stundtals, för det råder så mycket oklarheter mellan oss... Som jag frågade igår, jag vet inte om du bara ser mig som personen som skriver en av alla bloggar du tycker om att läsa eller som någon mer, jag vet inte om jag ibland känner mig obekväm med dig för att det är så förvirrat i min hjärna kring dig (på grund av alla konstigheter) eller för att det kanske är du som person som ger mig dem känslorna. Jag vet inte. Jag har ju nästan skrivit det här förut...
Jag vill ta reda på svaren på alla frågor. Jag förstår att du är rädd för att träffa mig, om du egentligen vill träffa mig eller inte har jag ingen aning om, men jag har en idé om varför du vägrar låta mig bjuda dig på bio, ta med dig på en promenad... Något. Du tror att jag skulle tro att en promenad betyder något mer än att du bara råkar vilja vara ute och gå med mig en kväll? Jo, det skulle jag nog tro, jag skulle väl tänka att du äntligen börjar komma till insikt, desillusionerad som jag är. Men vad vore det farliga i det? Det är väl mitt problem om jag lägger falska värderingar i saker och blir sårad...
Jag skulle inte ha något emot om du sårade mig på det viset. Om du gav mig några chanser och sedan slängde i mitt ansikte att jag är en tråkig, ful och patetisk idiot som kan dra åt helvete. Jag skulle bli ledsen, sur och allt möjligt men det får man väl ta... Jag vet inte varför du tycker om att läsa vad jag skriver här, du har sagt att alla konstiga saker jag skriver är roliga ("jag runkade tre gånger idag..." typ) men det finns ett sätt som jag inte vill bli behandlad på...
Om du läser bloggen för att känna dig omtyckt och fylla det där bekräftelsebehovet och dessutom är fullkomligt medveten om vad du gör, då blir jag sur på riktigt och vill bara be dig dra åt helvete. Som sagt, det döljer sig riktiga känslor bakom alla ord och om du medvetet använder dem enbart för att du ska må bra blir jag arg... Jag har egentligen ingen rätt att bli arg men jag skiter i rätt och fel, jag blir arg då. Om jag bara är din lilla arbetsmyra som du egentligen inte bryr dig om alls utan bara finns för att när du kommer hem på kvällarna pumpa upp ditt ego inför nästa dag så att du enklare kan fånga andra killar... Fy fan, jag vill inte ens tänka på det och jag hatar att ens skriva det här för jag tror inte att det är så det är... Jag tror inte och vill inte heller tro att det är vad vår relation i grund och botten är. Jag hoppas att den är något mer... Om inte början till något mer så åtminstone ett spel bara för sakens skull. Bara något du läser för att du tycker att jag skriver bra... Bli inte sur för det jag skrev ovan, det är faktiskt du som ber mig skriva och jag försöker bara skriva det jag tänker...
I'm just a soul whose intentions are good...
*
Min mamma läser faktiskt min blogg.
De flesta i skolan uton dem jag umgås som närmast med har vetat om den här bloggens existens länge... De flesta av mina vänner och många målare känner till den (misstänker jag). Egentligen ville jag inte att de jag umgås mest med i skolan skulle veta om denna bloggs existens... Lika lite som jag vill att mina bröder ska veta om att jag bloggar eller klottrar. Jag vet inte om det är för att jag innerst inne skäms eller för att jag bara inte vill bli dömd varken för vad jag skriver här eller för att jag klottrar... Jag vill bli dömd enligt andra skalor, vem jag är när de träffar mig. T. vet att bloggen finns men hon läser den inte, och jag vill egentligen inte att hon ska läsa den. Hon känner mig så pass bra att hon inte behöver läsa det jag skriver här... Hon vet det redan sedan tidigare, även om jag inte har sagt det.
Det är sjukligt svårt att ha en så nära vän som är flicka och dessutom är enormt snygg och ändå känna att hon är en just en vän, utan att jag ens behöver anstränga mig för att inte tycka om henne som något mer. Det där var motsägelsefullt va? Det kan gå månader utan att jag och T. pratar men det behövs ändå inte någon direkt resumé om vad som har hänt i våra liv när vi väl pratar igen... Lite som min relation med C. alltså. Jag har knappt nämnt T. här på bloggen men man kan säga att hon är så pass nära att jag inte behöver förklara det för någon, varken för mig själv, henne eller någon annan. Jag trodde mig som sagt tycka om henne en gång för länge sedan men nu när jag blickar tillbaka ser jag som sagt bara på Natalie med de ögonen... T. är ingen jag vill umgås med dygnet runt. Hon är någon jag skulle kunna tänka mig att ha sex med baserat på utseende och kropp men ingen jag egentligen vill röra. Jag vill bara få träffa henne och kunna dölja vissa saker (hur dum i huvudet jag är ibland) och prata om andra (hur dumma i huvudet vissa flickor är).
*
I lördags pratade jag med D. och D. om att jag när jag är full nästan är mer intresserad av mina killkompisar än tjejer... A. och Arab-H. är de som lockar mest. Egentligen tror jag att jag bara blandar ihop känslor... Jag tror mig vilja något mer med dem bara för att jag vill vara nära dem. Jag vill nog bara krama om dem och få gråta... Gråta för att jag vet att de förstår mig. A. förstår för även om han inte är kroniskt fucked up så vet han hur livet kan kännas... Arab-H. är dömd till ensamhet på obestämd tid precis som jag; att han kan ha sex med vem han vill och få vilken tjej som helst att falla för honom (något jag inte kan...) spelar ingen roll.
*
Jag önskar att jag hade träffat dig på något annat vis... Så att jag framstod som lite vettigare. Jag känner att om jag inte får dig så pallar jag inte ens bry mig om tjejer, då får dem bry sig om mig istället. Om ni flickor är så kalla och hårda att ni inte faller för en när man gör sitt bästa för att visa vem man är istället för att spela spel så förtjänar ni inte mig, då är jag för bra för er. Jag spelade lite spel med dig nyligen... Indirekt. Min ondskefulla taktik var att jag först skulle sluta skriva om dig här på bloggen, sedan inte blogga alls och samtidigt försöka undvika att vara inne på MSN... Efter någon vecka eller två skulle du undra vad in i helvete jag höll på med! Var är du Simon! Simon, Simon, vad gör du! Jag hade även andra skäl att sluta skriva om dig, sluta blogga rent allmänt och så vidare men det där var ett av skälen... Men grejen är att det är fan inte jag att hålla på så där... Det är inte jag att försöka få dig att jaga mig. Det är bara inte det... Och om du inte gillar mig så här så gillar du mig inte alls och då är det kört men det är väl bättre att det är kört på grund av en sanning än att det fungerar på grund av en lögn...
Däremot är jag grymt dissig mot många andra. T. tycker exempelvis att jag är världens halaste människa, man får tjata på mig väldigt mycket för att jag ska visa mig fem minuter och umgås lite.
Nu kommer så äntligen avslutningen.
*
Jag behöver kärlek! Ge mig det! Jag behöver någon som ser mer än mitt tanklösa gapande, mina äckligt torra fradgbelagda läppar och min onda mage, all den där skiten är bara uttryck för nervositet, osäkerhet och otrygghet; temporära dysfunktioner. Jag behöver någon som ser bortom mitt äckligt finnbeklädda ansikte och istället ser min fina proportionella överkropp... Känner den i mörkret! Jag måste ha någon att viska de där fåniga sakerna till... Inte fåniga, det är bara jag som (som vanligt) är dum i huvudet och inte kan välja rätt ord. Inga långa resonemang om ingenting utan korta konstateranden om det som betyder något... Jag mjauade ikapp med en katt häromdagen ute i skogen. Han och jag satt och pratade tills han blev trött på mig och strövade vidare... Cilla hoppar alltid upp i mitt fönster och tittar ut över tomten.
Jag behöver någon som svarar! Du är inbjuden att skriva här, det är en början; skriv då för fan! Skriv av vilken anledning du vill och skriv om exakt vad du vill men skriv, skriv, skriv! Det gäller er alla jag har bjudit in! H. är inbjuden, Arab-H. likaså, A. är, B. i klassen, D. i klassen (inte den långa med rabatterna utan den kortare) och så du, kvinnan med okänt namn. Vad är ni rädda för? Skriv.
Den som ska känna sig mest manad att skriva är B., jag tänker inte förklara varför men känn dig hedrad som är inbjuden att skriva för tro mig när jag säger att du är i väldigt fint sällskap... Dessutom misstänker jag att du är den av dem jag har bjudit in som skriver utan tvekan bäst och intressantast. Skriv B., snälla... Skriv.
