Jag har målat i snart fyra år. Tills i höstas hade jag inget crew, det var bara jag och mitt repp jag stödde mig på. När jag började på riktigt satte jag igång helt ensam, jag hade ingen kompis som jag lirade med utan jag körde för mig själv. Allt jag har är vad jag själv har byggt. Jag stod och målade fame i månader för att bli lite bättre och för att jag gillade det, jag gick ut längs linjerna och bombade och då och då gav jag mig ut på lite mer spektakulära missions... Jag gjorde allt ensam och jag gjorde allt för kärleken för klotter, för att jag ville sätta mina egna gränser. För att jag jobbar bäst ensam. För att klottret var det enda i livet som inte skrek på mig... Ni, alla andra målare, kanske tror att ni är hårda för att ni har haft en tuff uppväxt, knarkar, slåss, bombar stenhårt och torskar hela tiden. Vet ni vad som är hårt? Det är hårt att sitta på ett soc-möte på morgonen tillsammans med ens föräldrar som man vill göra stolta för att de inte har gjort något annat än att älska en hela livet och ändå, sedan på kvällen, gå ut och lira en panel ensam i Hagsätra. Som man torskar på. Och veta att man tänker fortsätta måla.
Det är hårt att faktiskt ha en framtid och ändå sitta i en rättegångssal och inte ångra ett skit. Det är hårt att bli dömd till femton lax och istället för att låta dem växa på banken jobba hela jävla sommaren för att bli av med skiten så att man kan leva ett normalt liv. Det är hårt att lägga alla sina pengar på kannor istället för att slösa dem på kläder och annat. Att lägga timme och åter timme på att bara åka runt i Stockholm för att leta spots utan att vara full, att göra allt som har med klotter att göra nykter så att klottret inte bara blir en handling som är rolig när man är packad... Och det kanske är hårt att slå ner någon som försöker gripa en men det är ännu hårdare att bli gripen av en privatperson, vara trevlig mot denne när han trycker upp dig mot en container och är så hotfull att du tror att han inom kort kommer att döda dig, och märka att trevligheten leder till att ni till slut står och pratar öga mot öga medan ni väntar på polisen. Ett elskåp, en tag, och han grep mig; varför fan skulle jag palla springa? Grip mig, döm mig till skadestånd, ungdomstjänst och allt vad ni kan hitta på, förstår ni inte: Jag bryr mig inte ett skit.
Jag
bryr
mig
inte
ett
Skit.
Och det viktigaste; jag gör inte allt det här för att kunna peka på hur jävla hård jag är utan jag gör det för att jag tror på skiten. Ni, alla målare, ska visa mig respekt och inget annat, precis som jag visar er respekt. Jag visar er alla respekt för även om jag stundtals är kaxig och just har beskrivit hur otroligt äkta jag är så känner jag mig bara som en liten obetydlig fläck på Stockholms graffscen. Känslomässigt blir jag förvånad varje gång någon säger att de har sett mina tags. När jag började hänga med TAK:arna för ett år sedan och de sa att jag körde som fan funderade jag på om det kanske fanns flera Shim i Stockholm vars ära jag stal. Jag förstår fortfarande inte att jag är med i NBC... NB-fucking-C, det är helt sjukligt stort.
Vad har jag gjort er?
Kulo, vad har jag gjort dig? Från ingenstans började du spitta mig. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag gjorde för att förtjäna det... Hade jag en dålig attityd kanske? Du har ju aldrig träffat mig?
Hilo, tryckte jag in mina tags mellan dina? Skojar du eller? Jag körde alltså inte över dig utan la mina tags för nära dina? "Okej".
Wanda, du lirar över en NBC vid Slussen och förväntar dig att inget ska hända och visst, hela crewet softar lite och ser bara till att rätta till misstaget vid just den spotten... Sedan kör du över en TAK-station istället för att vänta fem minuter (bokstavligt talat, stationer buffas på måndagar och du lirade din piece på söndagsnatten) och förväntar dig att inget ska hända den gången heller och när man väl går ut och ger igen så hotar du mig via dina signs? Vad in i helvete?
Arab, jag kanske har råkat spitta dig. Jag ber om ursäkt, det var inte menat.
Faktum är att jag inte ens vågar bråka med någon av er fyra. Ni kommer att äta upp mig, jag är väl medveten om det, för jag är inget annat än en jävla tönt. Men varför behöver ni ens bråka med mig? Kan ni inte bara skita i mig om ni inte gillar vad jag gör? Lämna mig ifred eller älska mig liksom? Jag har nog med bekymmer vad det gäller brist på kärlek, jag håller ju för in i helvete gå under för att en flicka inte tycker om mig. Jag är en känslig själ.
Det känns så jävla ovärt att måla när folk utan anledning går över ens grejor. Det är som att visa att ingen ändå uppskattar all energi man har lagt ner på graff, att man är värdelös och bara förtjänar att bli spottad på... Jag kan slå tillbaka graffmässigt och vinna om jag bara vill, men jag vill lira enligt mina egna regler, inte vara tvingad att lira mer eller mindre beroende på hur mycket någon annan kör. Ibland målar jag inget på en månad, ibland lägger jag nio pieces på en helg. Lämna mig bara ifred, låt mig leva mitt liv som jag vill... Och jag kan inte röra er utanför graff. Jag har ju redan skrivit att ni skulle äta upp mig.
Och varför kan inte du älska mig? Ja, inte någon av klottrarna utan du... Du vet; du. Varför är det så svårt? Det är ju så lätt för mig att tycka om dig.
Ge mig bara kärlek, det är det enda jag vill ha. Det räcker om jag får min lön i kärlek. Give me some of that good old love. Välj själv passande citat. Jag känner mig som den nya Dart; gör bara sitt bästa för att bidra till graffen och gör det bra. Men folk visar ändå ingen kärlek. Man blir ledsen. Och i det så kallade vanliga livet verkar ingen se en heller, blä.
Men jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta reppa och jag tänker fortsätta visa dig min uppskattning. Ni får döda mig respektive börja hata mig. Jag är hellre död och hatad än levande i ett hav av likgiltighet.
