Tro och tivel

Det här var väldigt mycket jobbigare än jag trodde att det skulle vara... Jag känner mig helt plötsligt slut efter att ha skickat lite PM och SMS till berörda personer... Och väldigt nervös, skakar halvt.

Okej men fan vad soft :D skrev Hosen nu angående bloggen. Det stillar oron lite... Nervositeten svängde över till spänning för en sekund... Le eller gråta är frågan.

Alltet

Inför mina föräldrar och vänner brukar jag ofta ge sken av att jag avskyr skolan, att den är ett nödvändigt ont jag står ut med för att jag är indirekt är tvungen. Och stundtals hatar jag verkligen skolan, jag kan känna mig nedvärderad när jag sitter mitt i natten och pluggar något för mig helt oförståeligt som jag inbillar mig att alla andra förstår utan att anstränga sig... Sanningen är dock att jag behöver skolan. Mycket av mitt sociala umgänge äger rum i skolan och jag tvingas aktivera mitt intellekt, gör mitt bästa för att bli lite mer bildad och smartare, bland annat.

Men dessa ting uppväger bara de negativa aspekterna av skolan, att det faktiskt kan kännas givande att gå i skolan på dagarna kompenserar enbart för de mörka nätterna när böckerna trycker ner hela mig i botten. Men dessa två faktorer i beräkningen går skolan plus minus noll, det ger ingen lycka men tar heller ingen; varför ska jag då anstränga mig? För att det finns en liten faktor till, små avslöjanden och formuleringar rörande livet som jag aldrig skulle upplevt utan skolan...

Ett barn som inte har någon som lyfter upp det, håller om det och tittar det i ögonen slutar att reagera för omvärlden, blir okänsligt för smärta och kan till och med dö.

[...]

Hur fort vi än skriver kan vi aldrig få ned alla våra tankar på papper.

Citatet kommer ifrån min retorikbok (som jag tvingades läsa av min svensklärare). Det är nästan så att ögonen tåras av den första meningen, meningen är inte en faktabeskrivning av barns behov av kommunikation, den är en dikt om kärlek.

Läs versen igen, ta en paus och låt orden sjunka in. Mina ord kan vänta.

Den andra meningen pekar på syftet med min blogg och särskilt på dagens inlägg. Ett Anständigt Liv syftar på dokumentären med samma namn, jag vill så gott det går visa hur ett liv kan se ut, både den yttre och inre sidan av tillvaron. Jag vill visa för hela världen att jag är mycket mer än den stundtals tysta, stundtals skrikiga idioten jag ofta visar upp. Jag vill visa för folk att jag är faktiskt är bra och jag vill att någon ska verifiera det påståendet. Mitt intellekt vet att jag kommer slå ifrån mig de positiva kommentarerna och aldrig vara nöjd med verifieringens validitet (!) men själen inbillar sig fortfarande att bloggen är värd all tid för att slutligen bli bekräftad, att den faktiskt kommer acceptera kommentarerna som det slutgiltiga omdömet... Dessutom vill jag ge en nyanserad bild av graff. Jag vill inte visa upp en harmonisk kultur bestående av postmodernistiska konstnärer och jag vill inte visa upp en bild av kluddrande mördare. Jag vill göra en egen Medan Svensson åt plankstek fast ur mitt perspektiv. Och jag vill se vad som händer med min värld om jag låter alla läsa det här. Om jag släpper mitt inre löst inför alla, tar bort alla tyglar och begränsningar; låter alla se allt. Och slutligen önskar jag att någon annan gjorde detta; tänk att få läsa Lucks ord om sitt liv, det vore något. Vill man att något ska göras får man göra det själv.

Idag skickade jag blogglänken till den första personen, det blev Ilsk (vilket var planerat). Igår hade jag en idé om att någon skulle ha lämnat en kommentar innan jag hann skicka länken till Ilsk och att jag skulle vara tvungen att skriva det här inlägget om kommentaren istället för Ilsks reaktion... Men vem den tyckande betraktaren är spelar ingen roll, resultatet för mig blir detsamma: Jag skrev tidigare om att jag fruktar dagen då folk börjar förvänta sig saker av mig och mitt skrivande. Kvalité. En viss sinnesstämmning. Det var bland annat därför jag skrev nattens röriga kaxiga inlägg, dels för att jag faktiskt kände de där känslorna men även för att jag vill att bloggen innan jag presenterar den för allmänheten redan innehåller små delar av allt vad den kommer att innehålla. På så sätt kan ingen i framtiden bli besviken på mig och mitt sätt att skriva förändras... Å andra sidan är det en väldigt konstig inställning. Det främjar inte nyskapande; hur intressant är det att läsa sådant man har läst tidigare? Om du som läser detta någon gång känner att kvalitén på bloggen sjunker, då ber jag redan nu om ursäkt, jag kan inte göra något annat än att skriva vad jag känner för tillfället.

Mina känslor är dock en modifikation av verkligheten. I och med detta inlägg tvingar jag mig ner ifrån ett högre känsloläge till ett lägre, det krävs för att uttrycka mina tankar på ett någorlunda vettigt språk. Därför är det nog lika mycket intellektet som själen jag målar för tillfället... Jag antar att det inte går att uttrycka känslorna utan att förändra dem.

Tidigare har jag läst väldigt mycket på forum. Nu känner jag att det är dags för mig att skriva ett tag. Graffmässigt tycker jag dock att bloggen är fusk... Att skriva om graff på nätet och på någon nivå insinuera att man har dragit en enda tag är fusk. Allt som räknas är hur mycket man faktiskt kör ute, hur mycket man syns (alternativt hur mycket man kan bevisa att man borde synas om inte Stockholmsbuffen vore galen för tillfället). Inom kort kommer jag dock att köra så pass mycket att det lilla jag skriver här om mina bravader kommer vara en piss i havet; därför är mitt brott mot graffens hederskodex inte så farligt... Å andra sidan är bara faktumet att jag skriver detta, att jag skriver hur mycket jag kommer att köra och hur lite, proportionellt sett, jag kommer skriva om det här på bloggen, en del av det där falska spelet för att komma upp. Då vore det kanske bättre att som Ilsk förslog skriva en bok och sedan ge ut den i efterhand... Det är ärligare.

Men närvaron blir inte lika påtaglig. Jag vill visa hur ett klotterliv faktiskt kan se ut, här och nu. Vad signaturerna har sin grund i, mina signaturer alltså. Men inte bara ett klotterliv; jag kanske bestämmer mig för att sluta måla (nej, det kommer jag inte att göra förrän om många år men graffens vara eller icke-vara i mitt liv tänker jag inte diskutera i detta inlägg; slutparantes) och då kommer mitt liv ändå att finnas kvar, om än i förändrat skick.

Snart tänker jag skicka länken till bloggen till ytterligare ett antal personer. Hanna, Hosen och Daniel S tänker jag börja med. Då har jag täckt in de flesta av mina umgängeskrestar; klottraren Ilsk har redan sett bloggen, Hanna och Hosen representerar den kvinnliga respektive manliga delen av min vanliga fritid och Daniel S är skolans representant. Vi får se vad de säger...

Cruella kan få en länk också, någon forummänniska måste ju ha tillgång till bloggen.

Tystnaden lägger sig..

Någonstans måste alla känslor ta vägen. Tidigare har de flugit in i mig, och drivit mig till vansinne. Nu är min förhoppning att de landar här. Tänk att livet kan svänga fram och tillbaka så snabbt enbart på grund av vad som sker inuti ens kropp, eller snarare ens psyke eller till och med själ... Life is a state of mind sa en vän (Petter) till mig en gång, och även om det inte är en direkt ny tanke är det ett väldigt bra sätt att sammanfatta hela idén om subjektivets relation till världen.

Nu börjar jag återigen bli trött, jag ska försöka röra mig mot sängen och förhoppningsvis sova lite.

Snart är jag arton, tänk hur många dagar jag har längtat till den dagen...

DRA ÅT HELVETE!!!

BARA FÖR ATT VARA EXTRA TYDLIG; JAG BRYR MIG INTE OM VAD NI TYCKER FÖR OM DET KRÄVS STÅR JAG HELT ENSAM OCH PLOCKAR ÄNDÅ ER ALLA!!!

H.!

Jag har en vän som jag väldigt gärna skulle sova tillsammans med... Inte för att jag tycker om henne på något annat sätt än just den vänskapliga varianten och inte heller för att hon är exceptionellt snygg utan för att hon och jag helt enkelt litar på varandra och är kompatibla! På alla sätt och vis! Så det så! Jag kanske trodde mig tycka om henne som något mer än en vän förut men H., det kan ha varit inbillning, jag har ingen koll på mina känslor. De flyger och jag står på marken och stirrar med ett förstoringsglas istället för en kikare, hur in i helvete förväntar du dig att jag ska förstå dem fullt ut?

Men jag vet en sak H, jag vill ligga med dig i sängen och... Nu blev det svårt. Jag vill inte ha djuriskt sex med dig, jag struntar i själva sexet, jag vill röra dig som nykära i filmer rör varandra! Jag vill inbilla min kropp och min själ att vi är ett par, jag vill tumla runt med dig i sängen i timtal och smeka dig överallt och lära känna din kropp lika bra eller till och med bättre än jag känner min egen! Jag vill inte sluta bara för att någon av oss kommer, då vill jag bara dra ner intensiteten och långsamt kyssa dig tills vi är redo igen! Jag vet att du också vill din lilla slyna, kom igen H.!!! Det kommer kännas lika skönt som om det vore på riktigt, som om vi var kära, men utan någon risk, vi kommer inte krossa varandras hjärtan utan fortsätta vara vänner och när vi hittar kärleken på riktigt kan vi strunta i att tumla runt med varandra för då har vi den där riktiga personen! Men jag vill inte vänta tills dess med att låta hjärtat brinna och det vet jag att du inte heller vill! Åååååhhh, H!!!

Jag tänker inte censurera mig själv! Om ni för en sekund tvivlar på att jag är hårdast i stan och ändå skriver allt det här kan ni dra åt helvete; era jävla horungar, jag kommer köra över varenda liten ristning ni någonsin har gjort, jag kommer förfölja er dygnet runt och inte bara köra över utan buffa varenda jävla tag ni någonsin planerar att dra i framtiden! Jag kommer hacka Fotolog era jävla fittor och ta bort varje liten bild någon misslyckad fotograf någonsin har lagt upp på nätet och när alla indicier på att ni någonsin har varit en klottrare är utraderade kommer jag gå hem till er och skära sönder era hjärnor för att ta bort minsta lilla tanke som kan relateras till klotter! 

FUCK CSG, FUCK SL, FUCK ALLA

SHIM, SHIM, SHIM, 

NBC, NBC, NBC, 

SHIM, SHIM, SHIM, 

NBC, NBC, NBC,

HUR FAN VERTIKALRADDAR MAN DEN HÄR SKITEN!!!

S N S N S N S N S N S N S N S N S N S N S

H B H B H B H B H B H B H B H B H B H B H

I C I C I C I C I C I C I C I C I C I C I

M M M M M M M M M M M

BA BA BA!!! NI HAR INGEN JÄVLA ANING OM VAD SOM VÄNTAR!!!!!!!!

Blå magi

Jag är trött på det här jävla pladdrandet nu. Jag är pigg, jag känner mig i toppform, jag vill ut och leva! Måla, bomba, springa, dansa, skratta, kyssa, stöna, vakna, kaosa, skratta; leva.

Min bröstkorg skriker på mig! Den vill inte sitta här, den kommer att implodera om den inte får skrika ut sina känslor genom handlingar. Jag vet inte vad jag ska skriva nu, jag önskar att jag kunde få texten så pass drivande som jag just nu känner mig; inte en enda punkt utan enbart ett långt aldrig sinande flöde av ord som andas hopp och som inte bara tror på framtiden utan även har förmågan att ta tillvara på ögonblicket nu. För långsamt, snabbare, snabbare!!!

Jag får nöja mig med teorin istället för praktiken; Håkan Hellström. Jag undrar om han själv är medveten om vilket geni han är eller om det bara flyter för honom; ingen logik utan bara en impuls om vad han ska säga, inga intellektuella tankeramar som begränsar hans referenser utan en känsla som (beroende på vilket humör man är på) kan tolkas antingen som en kulturell medvetenhet eller enbart ett fåtal fina ord. Jag undrar om folk kan skilja på när jag är ironisk i skrift och driver med mig själv vad det gäller val av ord och formuleringar, och när jag är gravallvarligt seriöst, det råder väldigt litet spelrum mellan dem extremerna.

Jag nöjer mig med citat resten av det här inlägget, annars kommer jag enbart skämma ut mig själv.

Å alla drömmer om fåglar, även du även jag. Å plötsligt hamnar man väl under en spårvagn, för Vasastan är som Chinatown...

Å jag dansar med en flicka, hon dansar mig galen! Sen dansar hon med Richard, på trottoaren, men varför är vi inte fler? Å det är bara du som ler, det måste vara något fel på mig, fel på mig... För inget är logiskt, för att inget är magiskt å det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig! *Ylande!!!*

Behöver lite kärlek från fel sort. Å sympatier från fel håll. Behöver lite kärlek från fel sort... Å sympatier från fel håll... Behöver lite kärlek från fel sort, å sympatier från fel håll... Behöver lite kärlek från fel sort, å sympatier från fel håll! Inget är logiskt, inget är magiskt, å det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig! Inget är logiskt, 

och inget är romantiskt!!! 

Å det är så tragiskt så jag springer tillbaks, till dig!!! *Ylande!!!*