Alltet

Inför mina föräldrar och vänner brukar jag ofta ge sken av att jag avskyr skolan, att den är ett nödvändigt ont jag står ut med för att jag är indirekt är tvungen. Och stundtals hatar jag verkligen skolan, jag kan känna mig nedvärderad när jag sitter mitt i natten och pluggar något för mig helt oförståeligt som jag inbillar mig att alla andra förstår utan att anstränga sig... Sanningen är dock att jag behöver skolan. Mycket av mitt sociala umgänge äger rum i skolan och jag tvingas aktivera mitt intellekt, gör mitt bästa för att bli lite mer bildad och smartare, bland annat.

Men dessa ting uppväger bara de negativa aspekterna av skolan, att det faktiskt kan kännas givande att gå i skolan på dagarna kompenserar enbart för de mörka nätterna när böckerna trycker ner hela mig i botten. Men dessa två faktorer i beräkningen går skolan plus minus noll, det ger ingen lycka men tar heller ingen; varför ska jag då anstränga mig? För att det finns en liten faktor till, små avslöjanden och formuleringar rörande livet som jag aldrig skulle upplevt utan skolan...

Ett barn som inte har någon som lyfter upp det, håller om det och tittar det i ögonen slutar att reagera för omvärlden, blir okänsligt för smärta och kan till och med dö.

[...]

Hur fort vi än skriver kan vi aldrig få ned alla våra tankar på papper.

Citatet kommer ifrån min retorikbok (som jag tvingades läsa av min svensklärare). Det är nästan så att ögonen tåras av den första meningen, meningen är inte en faktabeskrivning av barns behov av kommunikation, den är en dikt om kärlek.

Läs versen igen, ta en paus och låt orden sjunka in. Mina ord kan vänta.

Den andra meningen pekar på syftet med min blogg och särskilt på dagens inlägg. Ett Anständigt Liv syftar på dokumentären med samma namn, jag vill så gott det går visa hur ett liv kan se ut, både den yttre och inre sidan av tillvaron. Jag vill visa för hela världen att jag är mycket mer än den stundtals tysta, stundtals skrikiga idioten jag ofta visar upp. Jag vill visa för folk att jag är faktiskt är bra och jag vill att någon ska verifiera det påståendet. Mitt intellekt vet att jag kommer slå ifrån mig de positiva kommentarerna och aldrig vara nöjd med verifieringens validitet (!) men själen inbillar sig fortfarande att bloggen är värd all tid för att slutligen bli bekräftad, att den faktiskt kommer acceptera kommentarerna som det slutgiltiga omdömet... Dessutom vill jag ge en nyanserad bild av graff. Jag vill inte visa upp en harmonisk kultur bestående av postmodernistiska konstnärer och jag vill inte visa upp en bild av kluddrande mördare. Jag vill göra en egen Medan Svensson åt plankstek fast ur mitt perspektiv. Och jag vill se vad som händer med min värld om jag låter alla läsa det här. Om jag släpper mitt inre löst inför alla, tar bort alla tyglar och begränsningar; låter alla se allt. Och slutligen önskar jag att någon annan gjorde detta; tänk att få läsa Lucks ord om sitt liv, det vore något. Vill man att något ska göras får man göra det själv.

Idag skickade jag blogglänken till den första personen, det blev Ilsk (vilket var planerat). Igår hade jag en idé om att någon skulle ha lämnat en kommentar innan jag hann skicka länken till Ilsk och att jag skulle vara tvungen att skriva det här inlägget om kommentaren istället för Ilsks reaktion... Men vem den tyckande betraktaren är spelar ingen roll, resultatet för mig blir detsamma: Jag skrev tidigare om att jag fruktar dagen då folk börjar förvänta sig saker av mig och mitt skrivande. Kvalité. En viss sinnesstämmning. Det var bland annat därför jag skrev nattens röriga kaxiga inlägg, dels för att jag faktiskt kände de där känslorna men även för att jag vill att bloggen innan jag presenterar den för allmänheten redan innehåller små delar av allt vad den kommer att innehålla. På så sätt kan ingen i framtiden bli besviken på mig och mitt sätt att skriva förändras... Å andra sidan är det en väldigt konstig inställning. Det främjar inte nyskapande; hur intressant är det att läsa sådant man har läst tidigare? Om du som läser detta någon gång känner att kvalitén på bloggen sjunker, då ber jag redan nu om ursäkt, jag kan inte göra något annat än att skriva vad jag känner för tillfället.

Mina känslor är dock en modifikation av verkligheten. I och med detta inlägg tvingar jag mig ner ifrån ett högre känsloläge till ett lägre, det krävs för att uttrycka mina tankar på ett någorlunda vettigt språk. Därför är det nog lika mycket intellektet som själen jag målar för tillfället... Jag antar att det inte går att uttrycka känslorna utan att förändra dem.

Tidigare har jag läst väldigt mycket på forum. Nu känner jag att det är dags för mig att skriva ett tag. Graffmässigt tycker jag dock att bloggen är fusk... Att skriva om graff på nätet och på någon nivå insinuera att man har dragit en enda tag är fusk. Allt som räknas är hur mycket man faktiskt kör ute, hur mycket man syns (alternativt hur mycket man kan bevisa att man borde synas om inte Stockholmsbuffen vore galen för tillfället). Inom kort kommer jag dock att köra så pass mycket att det lilla jag skriver här om mina bravader kommer vara en piss i havet; därför är mitt brott mot graffens hederskodex inte så farligt... Å andra sidan är bara faktumet att jag skriver detta, att jag skriver hur mycket jag kommer att köra och hur lite, proportionellt sett, jag kommer skriva om det här på bloggen, en del av det där falska spelet för att komma upp. Då vore det kanske bättre att som Ilsk förslog skriva en bok och sedan ge ut den i efterhand... Det är ärligare.

Men närvaron blir inte lika påtaglig. Jag vill visa hur ett klotterliv faktiskt kan se ut, här och nu. Vad signaturerna har sin grund i, mina signaturer alltså. Men inte bara ett klotterliv; jag kanske bestämmer mig för att sluta måla (nej, det kommer jag inte att göra förrän om många år men graffens vara eller icke-vara i mitt liv tänker jag inte diskutera i detta inlägg; slutparantes) och då kommer mitt liv ändå att finnas kvar, om än i förändrat skick.

Snart tänker jag skicka länken till bloggen till ytterligare ett antal personer. Hanna, Hosen och Daniel S tänker jag börja med. Då har jag täckt in de flesta av mina umgängeskrestar; klottraren Ilsk har redan sett bloggen, Hanna och Hosen representerar den kvinnliga respektive manliga delen av min vanliga fritid och Daniel S är skolans representant. Vi får se vad de säger...

Cruella kan få en länk också, någon forummänniska måste ju ha tillgång till bloggen.