Blunda

Det är verkligen helt hopplöst att förstå sina känslor. Jag har ingen aning om jag är glad, nere, lugn eller trött just nu... Var är vågen som berättar för mig hur jag ska tolka dem här känslorna? Jag har ingen aning om jag kommer att gråta snart eller bara sitta och le harmoniskt... Jag kan knappt förstå att jag är vid liv. Tänk att det snöar ute. Helst vill jag skratta, gråta och skrika på allt, åt allt, för allt och med allt... Absolut allt. Och så är jag rädd. För så mycket... För saker jag borde vara rädd för och saker jag inte har någon som helst anledning att frukta... Åh. Jag tänker sluta skriva nu... Och hoppas att tystnaden säger vad jag inte kan säga. Du som läser detta, slut ögonen och känn bara efter... Så länge det behövs. Tills du känner dig själv. Tills du förstår vem du faktiskt är. Slut ögonen...

Söndagen den 22:a mars

Kvinnor är överlägsna män. Jag har skrivit det så många gånger förut men detta faktum visar sig på oändligt många olika sätt... Jag har nog aldrig sett en kvinna verkligen gå ner sig själv totalt, gå ner sig så till den grad att hennes utseende närmar sig det berömda Skriet, gå ner sig så att varenda litet ansiktsdrag skriker smärta... Jag har sett och hört kvinnor bryta ihop för ögonblicket, gråta tills de nästan krampar men det handlar om just ögonblick; en kort händelse. Annars lyckas kvinnor visa en oberörd yta, hur jävligt livet än är...

Män sitter på sina rum och låter sig ätas upp av den unkna dimman som bryter ner absolut allt... Män och män; det finns inga män, vi är bara pojkar. När de lämnar pojkrummet följer molnet med och stinker så att alla kan känna hur ångesten andas...

Å andra sidan har jag aldrig sett ett flickrum på samma sätt som jag har sett en pojkes.

Kvinnor skrattar åt oss pojkar, med all rätt. Senast igår skrattade en tjej åt mig, jag raggade inte ens på henne utan försökte bara förmedla mina tankar till en annan själ! Jag stod och försökte vilt förklara hur jag känner om förhållandet mellan ljus och mörker i storstaden och hon bara log åt mitt tafatta försök att med ord formulera något som inte går att sätta ord på...

Tankar är till så stor del upprepningar. Man återkommer till samma punkt om och om igen, och så rör man sig vidare efter att ha kört samma tankebana hur många varv som helst... Känslor återupprepas också, återkommer när man minst anar det. Min största fiende är kluvenheten. Om jag kunde skulle jag sätta en kniv i den och njuta av hur dess dess blod blötte mina fingrar som ett sista minne av hur den kändes... Nu kan jag bara slå mig själv för bröstet och gråta med öppen mun. Stängda ögon. Spända senor i halsen. Snor överallt. Tårarna syns knappt... Och ett förtryckt skrik som blir en häftig inandning och däremellan för en sekund kanske ökar lite i styrka...

Den finns överallt, kluvenheten. När man är ute i skogen med Cilla och tycker att livet är fint i sitt lugn, men kanske lite ensamt..? När man är i ute på uppdrag med Stockholms finaste och tycker att uppdraget går bra, men hur jävla nödvändigt är det man håller på med egentligen..? När man är hemma hos en vän tillsammans med andra och bara umgås vilket är trevligt, men lite väl händelselöst..? Ge mig en absolut positiv känsla som inte går att ifrågasätta. Perfektion.

Det sägs att man får den man förtjänar. Vilken skala man använder sig av för att mäta en persons förtjänlighet är det ingen som vet, men den sägs fungera. Jag funderar då och då på om jag är så bra att ingen förtjänar mig eller om jag är så dålig att jag inte förtjänar någon. Bäst eller sämst. Både är lika ensamma... Kan man inte få vara så där lite lagom bra? Så att världen svärmar av fina människor att kära ner sig i, som dessutom faller för en själv, inte för ytan man uppvisar utan vem man faktiskt är; skavankerna så väl som de vassaste delarna...

Mitt liv är ett sådant enormt jävla haveri. Jag försöker vira ut en tunn koppartråd som har slagit knut på sig själv... När man har stått i sin källare och försökt göra just det (fixa en tillknasad koppatråd) är den bilden väldigt målande, tro mig. Mina vänner endera knullar, knarkar eller klottrar. De är hyfsat normala människor på det stora hela som lever ungefär som man kan förvänta sig att en ung storstadsmänniska ska leva med andra ord. Jag är också hyfsat normal. Men hur lyckas man som en hyfsat normal socialt fungerande människa med konststycket att under arton år förbli okysst? Inte ens en liten puss? Helt jävla otroligt.

Det råder så mycket förvirring i mitt liv... Jag känner då och då att jag inte är begåvad nog för att göra karriär. Jag skulle klara det om jag ansträngde mig till döds men det skulle inte flyta på så där naturligt... Min begåvning ligger på andra plan. Jag påstår mig bara vara en jävla slitvarg, inget annat. Jag kan gå längs linjer i all evighet, har nog gjort fler armhävningar än vad alla andra killar i min klass har gjort sammanlagt, kan stå ut med smärta länge... Väldigt länge. Men är jag bra på det, är jag en bra slitvarg? Jag överlever evigt slit men mer då, kan jag känna mig lycklig samtidigt som jag sliter? Min mamma beskrev hur mitt liv skulle bli om jag bestämde mig för att genomföra min vackra plan om att flytta hemifrån, ut till ingenstans... Livet skulle enligt henne bara handla om att skaffa mat och få sömn. När hon sa det förstod jag ingenting; det är ju vad livet handlar om? För bara några månader sedan handlade mitt liv om att sköta skolan, få upp tillräckligt med graff och i övrigt se till att överleva... Det var allt. En bra dag var en dag då dessa kravspecifikationer uppfylldes... Vad ska man annars göra med livet?

Jag tror att jag har mått sämre än vad jag själv riktigt har förstått ännu. Det finns inte tillräckligt med distans för att betrakta dem där åren utifrån... Precis som jag behövde lite avstånd för att skriva om Natalie behöver jag lite avstånd till mitt jag för att beskriva det. Jag tror att mitt uppsving började med H., någonstans runt förra hösten eller kanske vintern alltså. Det var en frisk vind. Sedan dess har det nog gått uppåt sakta men säkert, och en vis annan tjej har nog också bidragit en del genom att bara finnas till; tvinga mig att känna känslor. Visst, inte alltid de bästa känslorna men åtminstone något... En påminnelse om hur starkt det är att bara acceptera bristen på fråga; du behöver varken vara duktig i skolan eller måla mycket, det är inte så man mäter livet. Livet är så mycket mer, det är alla underliga känslor som uppstår ur tillsynes meningslösa ting. Någon gjorde något och det fick mig att känna.

Man vill bli förstådd... Jag vill bli förstådd. Att bli förstådd är att inte längre känna sig ensam, känna att man istället för ensamheten har någon att slåss mot odjuret tillsammans med. Det kan handla om att förklara en känsla för någon annan, en vän eller bara en bekant men det mynnar oundvikligen ut i längtan efter kärlek. Att vara med någon man förstår och som förstår en själv och tillsammans tackla livets svårigheter men även glädjas åt dess framgångar och allt däremellan... Jag är inte besatt av någon människa men jag är besatt av tanken att slippa vara ensam, det kan jag inte förneka. Men om man är ensam med någon enbart för att undvika ensamheten förblir man ensam, därför spelar människan eller människorna man ser som räddningen väldigt stor roll.

Jag tycker oändligt synd om A... Han har ett mått. Han vet exakt vad han har gått miste om. Jag har bara en dröm att sörja, en dröm som jag knappt ens tror på.

Tillbaka till koppartråden. Jag försöker få balans i mitt liv och se till att prioritera mina vänner... Inte fokusera mitt liv på en enda sak oavsett sinneshumör och deppa ensam resten av tiden utan göra olika saker beroende på vad jag har lust med och dessutom se till att umgås med andra människor som jag tycker om. Och se till att se ut som en artonåring istället för en en tioårig pojke. Det kanske låter lätt men fan vad svårt det är för mig, åtminstone med den där drömmen om att leva i tvåsamhet hela tiden i bakhuvudet. Den bara finns där, jag kan inte hjälpa det; det är inte mitt fel. Allt vore så mycket lättare med dig vid min sida, det vore verkligen det... Men om du vill ska jag så klart inte störa.

Får jag vet vad du tänker på!

Skulle du råna en bank för oss två?

Om det är så, låt mig veta...

Och om det är nej så går jag...

Jag ska inte tvinga dig.

Och så vill jag hälsa till Hosen avslutningsvis. Jag vill bara det... Jag tänker på dig.

Lyssna inte på mig

Jag lyckades... Med vad jag nu strävar efter. Sket i. Körde på. Gick det bra? Nä, det gick åt helvete på alla sätt och vis men det var värt ändå... Jag har ännu inte nyktrat till, vaknade vid åtta efter att ha kommit hem okänd tid. Jag vet inte om min själ gråter eller skrattar, nu skrattar den nog mer än den gråter... Det finns ju inget att vara ledsen för så varför skulle den gråta? Det finns bara en underliggande dålig känsla som är en antydan till att den, själen, kanske inte tycker att gårdagskvällen var så lyckad...

Jag borde stänga ett fönster

Jag borde förändra ett mönster...