To all of you talking that bullshit...

Jag har varit intresserad av hiphop under lite mindre än ett decennium. Allt började med Eminem men medan andra antingen lämnade hiphoppen för andra musikstilar eller fastande med öronen vid radion rörde jag mig vidare i hiphop-världen genom att lyssna på Wu-tang, Immortal Technique med flera... Så här tio år senare har jag hyfsad koll på både gammal och ny hiphop, även om jag har väldigt mycket bra musik kvar att upptäcka.

Jag började med graff för ungefär fyra år sedan. Jag började för att Calle och några andra höll på, de flesta la dock ner rätt snabbt men jag och Calle fortsatte lira under sommarlovet och hösten. Calle så gott som slutade när vintern tågade in, även om han till skillnad från övriga föredettingar fortfarande var inne i gamet mentalt; han förstår vad graff går ut på medan de andra är mänskliga frågetecken.

Det svenska graffgamet och det amerikanska rapgamet har haft en sak gemensamt under åren jag har deltagit i och bevakat dem; alla har klagat på att de suger. Svensk graff suger, ingen målar ordentligt längre och de som målar är värdelösa. Hiphoppen som släpps är kommersiell, ytlig och inte nyskapande för fem öre. Det är åtminstone vad alla säger.

Till en början trodde jag på kritiken, och ansåg att den var befogad. Efter ett tag, när jag märkte att den aldrig dog ut utan fortsatte år efter år frågade jag mig om det inte kunde vara så att det var gamlingar som gnällde i en "allt var bättre förr"-anda. Och jag trodde mig ha rätt, jag trodde att det bara var klagotungor som kritiserade som ett slags snedvriden nostalgi; istället för att glorifiera det gångna spottade de på det nya som faktiskt var helt okej.

Men sedan hände något... 2008 kom till Sverige. Jag vet inte vad USA:s motsvarighet till 2008 var, det har egentligen alltid släppts en hel del bra amerikansk hiphop, även under mitten av 2000-talet. Man har fått leta i underjorden men musiken har funnits där... Men låt oss fokusera på Sverige. För när 2008 satte fart på riktigt förstod jag att fan, de hade rätt; om det är så här graff ser ut när den blomstrar har de senaste åren verkligen varit tunna. Jag kommer ihåg när jag drog upp växeln på mitt målande (det vill säga började måla mer än ingenting alls) någon gång under 2007 och tyckte mig se tomma väggar överallt. Ett tag kändes det som att det bara var jag som reppade längs mina linjer, jag såg bara nya saker av mig. Det var riktigt mäktigt, men även sorgligt. Jag kände mig som en ensam hjälte... I ett större perspektiv såg man visserligen klotter när man var i stan, åkte längs pendellinjerna och så vidare men när man såg något nytt kändes det ovanligt, som något exklusivt: Wow, har någon verkligen gått ut och lagt något...

Jag vet inte om det var under våren, sommaren, hösten eller vintern som graffen vitaliserades igen. Men något hände 2008, det märks. Det är nya saker längs linjerna av alla möjliga; nya förmågor som nyss har börjat köra, stora crews som har börjat synas igen och gamla rävar som röjer rejält. TP:arnas comeback 2007 var en liten försmak, 2008 drog Beges igång och la ribban för hur en återkomst till scenen ska se ut. Nu kan man åka längs i princip vilken linje som helst och se något som har producerats under den senaste veckan. Helt jävla underbart. Jag blir sur för jag hatar att andra syns mer än mig, för jag syns knappast mest. Stal-HGR är mitt främsta kärleksfulla hatobjekt för tillfället: jag hatar att jag ser honom nästintill överallt i söderort men gläds samtidigt. Fina rollningar vid Karlberg Stålen.

Pendelscenen fuckade dessutom ur fullkomligt under slutet av 2008. Jag har knappt målat ett enda tåg hittills, och absolut noll pendlar, men andra kör jävligt hårt. Det räcker att åka några stationer för att se blåmålade tåg och om man bara håller ögonen öppna ser man raddade och målade tåg överallt. En dag när jag väntade på pendeln vid Farsta Strand såg jag en chromepanel rulla in. Sedan ytterligare en några vagnar bak på tåget, de såg ut att vara gjorda oberoende av varandra. X60 dessutom, sjukt. Dessutom bevittnade jag på olika vis åtminstone ytterligare två panels timmarna efter denna tågchock, helt otroligt.

Och 2008 är nog inget undantagsfall; jag tror att vi kan förvänta oss en livlig graffscen många år framöver. När jag gick på tunnelbanan till skolan en solig fredag för några veckor sedan hörde jag några småpojkar prata graff innan de gick av vid Gullmars. De ersattes av ett lite äldre gäng som satt och pekade på målningar medan tunnelbanan långsamt gled ut över Skanstullsbron ifrån Gullmarsplan. De gick av vid Medis där nästa gäng gick på; även detta gäng konverserade kring klotter. Jag tror att jag hörde fyra olika grupper prata graffiti på min resa ifrån en av Stockholms finare närförorter in till stan. Vad det värmde...

Nu hör jag folk som pratar om graff överallt. Senast i förrigår när en tonårstjej och hennes brorsa satt och pratade om PMS' fina målningar med gubbar vid Årstaberg när pendeln plötsligt stannade.

Men jag är rädd... För graff är inte bara kärlek, det är en stor portion hat också. Man tvingas lägga på sig en jävligt hård yta om man ska överleva det här gamet. Det är svårt att inte bli en misantrop när allt alla människor gör är att vara i vägen när man försöker utföra sitt uppdrag. Och det är svårt att inte bli en sluten människa när alla kritiserar genial konst som idiotisk skadegörelse utan att veta ett skit. Ni spottar på den enda konsten jag någonsin har uppskattat och tror att ni vet allt: Ni vet inte ett skit. När dessutom CSG och SL:s kameror är hack i hälarna på allt och alla tvingas man till svåra val. Om man ska köra hårt idag måste man vara redo att torska hårt eller inte tänka efter, svårare än så är det inte. Är du beredd att ta några 100 000 kronor i böter? Inte? Då kan du lägga ner dina idéer om att bli störst direkt för du kommer att torska och de kommer göra allt för att sätta dit dig hårt. Graff i Stockholm 2009 innebär i min värld att man antingen kör då och då för att ha roligt, kör halvhårt men är beredd att ta det lugnt om torskarna blir allt för många, kör stenhårt och skiter i eller kör stenhårt i militärisk anda.

Röjarna kör stenhårt och skiter i. För att göra det måste man vara redo att förlora allt, eller inte ens ha något att förlora. Den här kategorin står nog för den största andelen av klottret; graffscenen är en flora av psykiska diagnoser, kriminalitet och missbruk vilket inte är så konstigt eftersom dessa gruppers liv ofta redan är så sjukligt sneknullade. Calle brukar säga att jag bara ger props till knarkar- och gangstermålare och det är sant; de är ju de enda som klottrar ordentligt och i slutändan är det vad graff handlar om, att köra mest. Är man redo att plocka ett fängelsestraff kommer man så klart köra mer än kulturmålarna som står och pillar vid sina undangömda väggar, rädda för att åka dit ytterligare en gång.

Jag är inte redo att offra allt. Jag vill inte att mitt liv ska bestå av enbart graff och inget mer. Jag lever fortfarande i drömmen (som jag har berättat om tidigare...) om att få plugga något jag tycker om och leva med någon jag älskar. Äta god mat, träffa nya människor som man kan prata om annat än graff med och lyxa till livet med något materiellt exklusivt... En klocka typ. Men jag vill bli störst också, och det tänker jag bli. Jag vet inte hur jag ska få dessa två världar att samverka som jag vill...

När jag var på väg till ett jobb jag lyckats skaffa mig (snarare fått; tack Calle!) hörde jag än en gång några som pratade graff. De pratade om att de hade fått knas, rörelselarm och liknande... De var kanske fjorton. Jag stod och tjuvlyssnade ett par stationer innan jag kläckte ur mig "men vad kör ni då?". De blev tysta. Tittade ner på golvet som om jag var en illaluktande alkoholist som försökte kommunicera med dem och de var medelklassungarna som med sin uppfostran inte riktigt vågar be någon att dra åt helvete men samtidigt är rädda för samhällets så kallade avskum. Jag tjatade vidare, "men kom igen, säg bara vad ni kör! Är det ni som är EIM eller?". De fortsatte bara vara tysta. De kanske ville vara diskreta men diskretionen var överdriven i så fall eftersom vi var omgivna av deras vänner som redan visste att de målade och knappast brydde sig särskilt mycket. De svarade slutligen "Har du kul eller?". Jag trodde att de sa "Har du crew eller?" och svarade "Ja, det kan man säga" med ett leende; NBC är ett hyfsat crew... Svaret skulle bli detsamma på "Har du kul eller?"; ja, jag har ganska roligt för det är en fin dag och jag är jättenyfiken på vad ni lirar! Jag är sprallig, berätta för mig nu! Jag vill veta! 

Dem kanske tog det som en förolämpning när jag frågade om de körde EIM, eftersom EIM är väldigt nya på scenen och bara har lagt lite tags så vitt jag vet. Men jag tycker det är roligt att EIM kör och det var definitivt ingen förolämpning, tvärtom. Det slutade med att vi skildes åt utan att de sa något mer till mig. Så unga och redan så formade av hur esoterisk graffen måste vara. Förstår ni inte att slutenheten enbart är en effekt av hur samhällets försök att stoppa graff? Om Stockholm hade en mer avslappnad inställning till graff skulle ni se mig med flera gå på gatan och hälsa på gamla tanter vilka vi skulle tacka för att vi fick måla om deras husfasad. Den kriminella sidan, den hårda mörka sidan av graff och hiphop är en hämnd för allt vad alla gör för att motarbeta vad jag älskar. Den mörka sidan krävs för att jag ska kunna fortsätta älska, utan mörkret skulle jag aldrig kunna motivera mig att våga lira, inte i dagens klimat. Den mörka sidan är vacker för att den är en produkt av kärleken, den visar att kärleken till hiphop är så stor att jag är redo att hata för att bevara kulturen jag svär trohet till; hat utan en vettig motvering är värdelöst. Hatet som finns hos vandalklottrarna är vackert för att de kanaliserar det i graff som är en kärleksform.

'Cause yo hip hop, it started out in the heart!

Simon, vi måste prata lite...

Hur kan jag vara så jävla dum i huvudet?! Nej Simon, du är inte kär i en ängel, du är bara en ensam liten jävla nolla som tror dig falla för första bästa tjej som säger hej till dig. Svårare än så är det inte... Men hon är ju så jävla underbar! NEJ, NEJ; NEJ! Din jävla idiot, när ska du förstå att hon är tusen nivåer ovanför dig vilket innebär att även om vi antar att du faktiskt tycker om just henne (vilket du inte gör din äckliga lilla daggmask) är det kört! Glöm henne! Gå vidare! Men jag vill inte! Jag vill verkligen inte! Snälla, snälla; snälla!!! Gör bort dig, skäm ut dig totalt, få henne att hata dig men försök åtminstone. Koooom igen nu Simon för fan... Du kan inte bara sitta instängd i dig själv hela ditt liv... Det håller inte... Du vet att det inte håller, du vet att du inte kommer överleva alla tysta kvällar som framtiden har att erbjuda. Du behöver lite skrik.

Du visste redan när du började prata med att henne att det skulle bli så här. Du ville det. Du hade ju för in i helvete sneglat åt hennes håll hur jävla länge som helst och vägrat inse faktum; att hon är för underbar för att låtas passera. Stoppa henne och visitera henne! Jag kan plocka fram flera år gamla bevis där du skriver om just precis henne för att visa att det där skitsnacket om att "det kunde ha varit vem som helst" är så jävla falskt. Det är det som är dåligt med att skriva hörru, att allt kan användas emot dig i framtiden. Jag förväntar mig en utförlig rapport innan sportlovet är slut där det klart och tydligt framgår vad du faktiskt har gjort för att slippa sitta och känna hjärtat dela sig itu medan du sitter och skriver dina oändliga texter på datorn. Ingen orkar ändå läsa dem Simon, gå ut och försök charma henne istället. Stäng av Håkan, ta av hörlurarna och gå ut. Gå ut, nu. Jag kommer att slå dig så jävla mycket om du inte gör något, tro mig; du kommer fan knappt stå upp när jag är klar med dig om jag märker att du går runt och bara funderar på henne hela lovet; handla Simon, handla... Handla.

Nu får jag fan se till att skärpa mig!!!

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. Jag har lyckats strukturera en del tankar i mitt inre men jag vet inte om jag vill uttrycka dem, jag vet inte ens om jag kan uttrycka dem. Jag vet inte om det är rädsla, olust eller något annat som hindrar mig.

Tidigare inatt läste jag igenom lite av vad jag har skrivit och en del är faktiskt riktigt bra. Nu vågar jag knappt röra bloggen; hur många gånger har man inte stått framför en av sina få verkligt lyckade målningar för att plötsligt slås av den briljanta idéen att vad piecen behöver är highlights, detaljer i fyllet eller signs? Och fem minuter senare står man framför en färgspegel av skam och besvikelse. När jag började skriva för lite mer än en månad sedan skrev jag att jag inte orkar med några förväntningar och krav, och nu står jag här med mina egna föreställningar om att jag måste skriva tillräckligt bra. Ingen annan kommer att bry sig om resterande inlägg är fullkomligt värdelösa, de (ni) kommer ändå uppskatta vad jag har skrivit tidigare. Det är bara i mitt huvud som all vilja att nå det perfekta finns.

Därför tänker jag göra mitt bästa för att bara skriva på, skita i bra och dåligt. Jag märker redan att jag använder liknande typ av interpunktion och ordval som jag har använt i tidigare inlägg. Man hittar ett lyckat recept och kör på det, det fungerar en gång. Titta bara i musikbranschen; hur många artister har inte släppt ett riktigt bra album och sedan några halvbra på samma spår? Det svåra är att återupptäcka det vackra om och om igen, inte att upprepa det.

Ikväll kom min far in när jag satt framför datorn och var halvflippig. Jag skämdes inte så mycket åt att han såg en skärm där det stod att jag vill ha sex med H. och att jag log åt det... Jag vet inte vad jag tycker om min nuvarande relation till mina föräldrar, jag inte tänka på det ordentligt och än mindre skriva.

Jag vill ju skriva om det slutgiltiga... Det enda som egentligen betyder något. Du vet vad jag vill skriiiiiiva ooooom... Men jag vill ju egentligen inte skriva om det utan låta det flöda i luften, beskriva det i handling istället för med ord. Ensamma, utan att hela världen kan titta in. Så att man vet att det inte bara är ett skådespel för att underhålla andra utan att man gör det sig själv och varandra! Jag pratar inte om att kyssa dig eller något. Bara vara ute och gå. Se ljuset brytas i luften. Se hur vinterluften dansar igenom luften som en fe. Förstå att av alla platser som du kan vara på så är du faktiskt här nu, och det är bara jag här. Du kanske inte älskar mig men det är rätt häftigt ändå; du är ju faktiskt här. Sen kan jag kyssa dig, om du är snäll...

Jag känner att jag kan vara ärlig med dig på riktigt, inte bara känslomässigt uppriktig som jag är här. Här kan jag skriva vad fan som helst om att jag är olycklig, lycklig, kåt och så vidare... Men inga namn nämns. Jag ger er bara en bild av mitt inre, ni kan inte använda det emot mig. Att däremot ge någon namnen, det visar att man litar på denna någon: Rena fakta kan skada. I skolan pratar jag ofta allmänt om livet på en än högre nivå än jag gör här. Man kan säga att jag i skolan diskuterar på en filosofisk nivå, att jag på bloggen pratar på en känslomässig och med ett fåtal person pratar på en personlig nivå där praktiska exempel faktiskt finns.

Klyvenhet är grymt jobbigt. Jag vet inte om jag älskar eller hatar en viss person. Jag vet inte om jag älskar eller hatar... När hon håller på så där.

Någon dag ska jag försöka förklara allt för dig, egentligen har jag redan gjort det men det är för otydligt.

Jag har faktiskt ett inlägg om graff på gång.

Jag får upp så roliga bilder i huvudet ibland. Jag tänker inte beskriva dem, jag tänker jävlas med er genom att skita i att måla dem alls.

Will lust have you up at five, writing a text;

Trying to get a thought off of your chest?

Du vet precis vad jag menar...

Jag fick ett VG på en svenskuppgift häromdagen. Perfekt, för G. borde egentligen ha satt ett G på referatet men eftersom det var jag som skrev skiten (och jag sedan tidigare har pluspoäng hos henne) var hon lite schysst. Sätt IG på mig, jag vill ha IG: Du kommer säkert att sätta IG på T.:s P100-presentation men den var bäst av alla för den var precis vad hon ville. Eller inte ville. Jag skiter i om min interpunktion (särskilt min användning av semikolon) är åt helvete för jag gör bara mitt bästa för att visa vem jag är och hur jag tänker. Se det som en tavla, man ser ju hellre en abstrakt figur än en fotoperfekt människa: Jag vet redan hur verkligheten ser ut men jag vill veta hur din verklighet ser ut. Men vad in i helvete... Nu kom du in i mina tankar igen. Det var inte meningen... Fan. Fan! Jag vill inte skärpa mig, låt mig bli mer oförutsägbar och känslosam istället.