Tidigare inatt läste jag igenom lite av vad jag har skrivit och en del är faktiskt riktigt bra. Nu vågar jag knappt röra bloggen; hur många gånger har man inte stått framför en av sina få verkligt lyckade målningar för att plötsligt slås av den briljanta idéen att vad piecen behöver är highlights, detaljer i fyllet eller signs? Och fem minuter senare står man framför en färgspegel av skam och besvikelse. När jag började skriva för lite mer än en månad sedan skrev jag att jag inte orkar med några förväntningar och krav, och nu står jag här med mina egna föreställningar om att jag måste skriva tillräckligt bra. Ingen annan kommer att bry sig om resterande inlägg är fullkomligt värdelösa, de (ni) kommer ändå uppskatta vad jag har skrivit tidigare. Det är bara i mitt huvud som all vilja att nå det perfekta finns.
Därför tänker jag göra mitt bästa för att bara skriva på, skita i bra och dåligt. Jag märker redan att jag använder liknande typ av interpunktion och ordval som jag har använt i tidigare inlägg. Man hittar ett lyckat recept och kör på det, det fungerar en gång. Titta bara i musikbranschen; hur många artister har inte släppt ett riktigt bra album och sedan några halvbra på samma spår? Det svåra är att återupptäcka det vackra om och om igen, inte att upprepa det.
Ikväll kom min far in när jag satt framför datorn och var halvflippig. Jag skämdes inte så mycket åt att han såg en skärm där det stod att jag vill ha sex med H. och att jag log åt det... Jag vet inte vad jag tycker om min nuvarande relation till mina föräldrar, jag inte tänka på det ordentligt och än mindre skriva.
Jag vill ju skriva om det slutgiltiga... Det enda som egentligen betyder något. Du vet vad jag vill skriiiiiiva ooooom... Men jag vill ju egentligen inte skriva om det utan låta det flöda i luften, beskriva det i handling istället för med ord. Ensamma, utan att hela världen kan titta in. Så att man vet att det inte bara är ett skådespel för att underhålla andra utan att man gör det sig själv och varandra! Jag pratar inte om att kyssa dig eller något. Bara vara ute och gå. Se ljuset brytas i luften. Se hur vinterluften dansar igenom luften som en fe. Förstå att av alla platser som du kan vara på så är du faktiskt här nu, och det är bara jag här. Du kanske inte älskar mig men det är rätt häftigt ändå; du är ju faktiskt här. Sen kan jag kyssa dig, om du är snäll...
Jag känner att jag kan vara ärlig med dig på riktigt, inte bara känslomässigt uppriktig som jag är här. Här kan jag skriva vad fan som helst om att jag är olycklig, lycklig, kåt och så vidare... Men inga namn nämns. Jag ger er bara en bild av mitt inre, ni kan inte använda det emot mig. Att däremot ge någon namnen, det visar att man litar på denna någon: Rena fakta kan skada. I skolan pratar jag ofta allmänt om livet på en än högre nivå än jag gör här. Man kan säga att jag i skolan diskuterar på en filosofisk nivå, att jag på bloggen pratar på en känslomässig och med ett fåtal person pratar på en personlig nivå där praktiska exempel faktiskt finns.
Klyvenhet är grymt jobbigt. Jag vet inte om jag älskar eller hatar en viss person. Jag vet inte om jag älskar eller hatar... När hon håller på så där.
Någon dag ska jag försöka förklara allt för dig, egentligen har jag redan gjort det men det är för otydligt.
Jag har faktiskt ett inlägg om graff på gång.
Jag får upp så roliga bilder i huvudet ibland. Jag tänker inte beskriva dem, jag tänker jävlas med er genom att skita i att måla dem alls.
Will lust have you up at five, writing a text;
Trying to get a thought off of your chest?
Du vet precis vad jag menar...
Jag fick ett VG på en svenskuppgift häromdagen. Perfekt, för G. borde egentligen ha satt ett G på referatet men eftersom det var jag som skrev skiten (och jag sedan tidigare har pluspoäng hos henne) var hon lite schysst. Sätt IG på mig, jag vill ha IG: Du kommer säkert att sätta IG på T.:s P100-presentation men den var bäst av alla för den var precis vad hon ville. Eller inte ville. Jag skiter i om min interpunktion (särskilt min användning av semikolon) är åt helvete för jag gör bara mitt bästa för att visa vem jag är och hur jag tänker. Se det som en tavla, man ser ju hellre en abstrakt figur än en fotoperfekt människa: Jag vet redan hur verkligheten ser ut men jag vill veta hur din verklighet ser ut. Men vad in i helvete... Nu kom du in i mina tankar igen. Det var inte meningen... Fan. Fan! Jag vill inte skärpa mig, låt mig bli mer oförutsägbar och känslosam istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar