Jag började med graff för ungefär fyra år sedan. Jag började för att Calle och några andra höll på, de flesta la dock ner rätt snabbt men jag och Calle fortsatte lira under sommarlovet och hösten. Calle så gott som slutade när vintern tågade in, även om han till skillnad från övriga föredettingar fortfarande var inne i gamet mentalt; han förstår vad graff går ut på medan de andra är mänskliga frågetecken.
Det svenska graffgamet och det amerikanska rapgamet har haft en sak gemensamt under åren jag har deltagit i och bevakat dem; alla har klagat på att de suger. Svensk graff suger, ingen målar ordentligt längre och de som målar är värdelösa. Hiphoppen som släpps är kommersiell, ytlig och inte nyskapande för fem öre. Det är åtminstone vad alla säger.
Till en början trodde jag på kritiken, och ansåg att den var befogad. Efter ett tag, när jag märkte att den aldrig dog ut utan fortsatte år efter år frågade jag mig om det inte kunde vara så att det var gamlingar som gnällde i en "allt var bättre förr"-anda. Och jag trodde mig ha rätt, jag trodde att det bara var klagotungor som kritiserade som ett slags snedvriden nostalgi; istället för att glorifiera det gångna spottade de på det nya som faktiskt var helt okej.
Men sedan hände något... 2008 kom till Sverige. Jag vet inte vad USA:s motsvarighet till 2008 var, det har egentligen alltid släppts en hel del bra amerikansk hiphop, även under mitten av 2000-talet. Man har fått leta i underjorden men musiken har funnits där... Men låt oss fokusera på Sverige. För när 2008 satte fart på riktigt förstod jag att fan, de hade rätt; om det är så här graff ser ut när den blomstrar har de senaste åren verkligen varit tunna. Jag kommer ihåg när jag drog upp växeln på mitt målande (det vill säga började måla mer än ingenting alls) någon gång under 2007 och tyckte mig se tomma väggar överallt. Ett tag kändes det som att det bara var jag som reppade längs mina linjer, jag såg bara nya saker av mig. Det var riktigt mäktigt, men även sorgligt. Jag kände mig som en ensam hjälte... I ett större perspektiv såg man visserligen klotter när man var i stan, åkte längs pendellinjerna och så vidare men när man såg något nytt kändes det ovanligt, som något exklusivt: Wow, har någon verkligen gått ut och lagt något...
Jag vet inte om det var under våren, sommaren, hösten eller vintern som graffen vitaliserades igen. Men något hände 2008, det märks. Det är nya saker längs linjerna av alla möjliga; nya förmågor som nyss har börjat köra, stora crews som har börjat synas igen och gamla rävar som röjer rejält. TP:arnas comeback 2007 var en liten försmak, 2008 drog Beges igång och la ribban för hur en återkomst till scenen ska se ut. Nu kan man åka längs i princip vilken linje som helst och se något som har producerats under den senaste veckan. Helt jävla underbart. Jag blir sur för jag hatar att andra syns mer än mig, för jag syns knappast mest. Stal-HGR är mitt främsta kärleksfulla hatobjekt för tillfället: jag hatar att jag ser honom nästintill överallt i söderort men gläds samtidigt. Fina rollningar vid Karlberg Stålen.
Pendelscenen fuckade dessutom ur fullkomligt under slutet av 2008. Jag har knappt målat ett enda tåg hittills, och absolut noll pendlar, men andra kör jävligt hårt. Det räcker att åka några stationer för att se blåmålade tåg och om man bara håller ögonen öppna ser man raddade och målade tåg överallt. En dag när jag väntade på pendeln vid Farsta Strand såg jag en chromepanel rulla in. Sedan ytterligare en några vagnar bak på tåget, de såg ut att vara gjorda oberoende av varandra. X60 dessutom, sjukt. Dessutom bevittnade jag på olika vis åtminstone ytterligare två panels timmarna efter denna tågchock, helt otroligt.
Och 2008 är nog inget undantagsfall; jag tror att vi kan förvänta oss en livlig graffscen många år framöver. När jag gick på tunnelbanan till skolan en solig fredag för några veckor sedan hörde jag några småpojkar prata graff innan de gick av vid Gullmars. De ersattes av ett lite äldre gäng som satt och pekade på målningar medan tunnelbanan långsamt gled ut över Skanstullsbron ifrån Gullmarsplan. De gick av vid Medis där nästa gäng gick på; även detta gäng konverserade kring klotter. Jag tror att jag hörde fyra olika grupper prata graffiti på min resa ifrån en av Stockholms finare närförorter in till stan. Vad det värmde...
Nu hör jag folk som pratar om graff överallt. Senast i förrigår när en tonårstjej och hennes brorsa satt och pratade om PMS' fina målningar med gubbar vid Årstaberg när pendeln plötsligt stannade.
Men jag är rädd... För graff är inte bara kärlek, det är en stor portion hat också. Man tvingas lägga på sig en jävligt hård yta om man ska överleva det här gamet. Det är svårt att inte bli en misantrop när allt alla människor gör är att vara i vägen när man försöker utföra sitt uppdrag. Och det är svårt att inte bli en sluten människa när alla kritiserar genial konst som idiotisk skadegörelse utan att veta ett skit. Ni spottar på den enda konsten jag någonsin har uppskattat och tror att ni vet allt: Ni vet inte ett skit. När dessutom CSG och SL:s kameror är hack i hälarna på allt och alla tvingas man till svåra val. Om man ska köra hårt idag måste man vara redo att torska hårt eller inte tänka efter, svårare än så är det inte. Är du beredd att ta några 100 000 kronor i böter? Inte? Då kan du lägga ner dina idéer om att bli störst direkt för du kommer att torska och de kommer göra allt för att sätta dit dig hårt. Graff i Stockholm 2009 innebär i min värld att man antingen kör då och då för att ha roligt, kör halvhårt men är beredd att ta det lugnt om torskarna blir allt för många, kör stenhårt och skiter i eller kör stenhårt i militärisk anda.
Röjarna kör stenhårt och skiter i. För att göra det måste man vara redo att förlora allt, eller inte ens ha något att förlora. Den här kategorin står nog för den största andelen av klottret; graffscenen är en flora av psykiska diagnoser, kriminalitet och missbruk vilket inte är så konstigt eftersom dessa gruppers liv ofta redan är så sjukligt sneknullade. Calle brukar säga att jag bara ger props till knarkar- och gangstermålare och det är sant; de är ju de enda som klottrar ordentligt och i slutändan är det vad graff handlar om, att köra mest. Är man redo att plocka ett fängelsestraff kommer man så klart köra mer än kulturmålarna som står och pillar vid sina undangömda väggar, rädda för att åka dit ytterligare en gång.
Jag är inte redo att offra allt. Jag vill inte att mitt liv ska bestå av enbart graff och inget mer. Jag lever fortfarande i drömmen (som jag har berättat om tidigare...) om att få plugga något jag tycker om och leva med någon jag älskar. Äta god mat, träffa nya människor som man kan prata om annat än graff med och lyxa till livet med något materiellt exklusivt... En klocka typ. Men jag vill bli störst också, och det tänker jag bli. Jag vet inte hur jag ska få dessa två världar att samverka som jag vill...
När jag var på väg till ett jobb jag lyckats skaffa mig (snarare fått; tack Calle!) hörde jag än en gång några som pratade graff. De pratade om att de hade fått knas, rörelselarm och liknande... De var kanske fjorton. Jag stod och tjuvlyssnade ett par stationer innan jag kläckte ur mig "men vad kör ni då?". De blev tysta. Tittade ner på golvet som om jag var en illaluktande alkoholist som försökte kommunicera med dem och de var medelklassungarna som med sin uppfostran inte riktigt vågar be någon att dra åt helvete men samtidigt är rädda för samhällets så kallade avskum. Jag tjatade vidare, "men kom igen, säg bara vad ni kör! Är det ni som är EIM eller?". De fortsatte bara vara tysta. De kanske ville vara diskreta men diskretionen var överdriven i så fall eftersom vi var omgivna av deras vänner som redan visste att de målade och knappast brydde sig särskilt mycket. De svarade slutligen "Har du kul eller?". Jag trodde att de sa "Har du crew eller?" och svarade "Ja, det kan man säga" med ett leende; NBC är ett hyfsat crew... Svaret skulle bli detsamma på "Har du kul eller?"; ja, jag har ganska roligt för det är en fin dag och jag är jättenyfiken på vad ni lirar! Jag är sprallig, berätta för mig nu! Jag vill veta!
Dem kanske tog det som en förolämpning när jag frågade om de körde EIM, eftersom EIM är väldigt nya på scenen och bara har lagt lite tags så vitt jag vet. Men jag tycker det är roligt att EIM kör och det var definitivt ingen förolämpning, tvärtom. Det slutade med att vi skildes åt utan att de sa något mer till mig. Så unga och redan så formade av hur esoterisk graffen måste vara. Förstår ni inte att slutenheten enbart är en effekt av hur samhällets försök att stoppa graff? Om Stockholm hade en mer avslappnad inställning till graff skulle ni se mig med flera gå på gatan och hälsa på gamla tanter vilka vi skulle tacka för att vi fick måla om deras husfasad. Den kriminella sidan, den hårda mörka sidan av graff och hiphop är en hämnd för allt vad alla gör för att motarbeta vad jag älskar. Den mörka sidan krävs för att jag ska kunna fortsätta älska, utan mörkret skulle jag aldrig kunna motivera mig att våga lira, inte i dagens klimat. Den mörka sidan är vacker för att den är en produkt av kärleken, den visar att kärleken till hiphop är så stor att jag är redo att hata för att bevara kulturen jag svär trohet till; hat utan en vettig motvering är värdelöst. Hatet som finns hos vandalklottrarna är vackert för att de kanaliserar det i graff som är en kärleksform.
'Cause yo hip hop, it started out in the heart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar