Hösten kom och målandet fortsatte, det var under denna höst som jag och C. fick springa ifrån väktare för första gången. Under vintern gick C. i ide, han är en lat jävel, men jag fortsatte att måla några målningar i veckan på en massa undangömda platser och bombade i mitt bostadsområde.
Till slut kom så nästa sommar, Natalie gick på balen med mig, jag sökte till Brännkyrka gymnasium och jag lyckades få ett sommarjobb via en klasskompis. Någonstans i denna veva, i samband med mer eller mindre frivilliga gymnasiebyten åt höger och vänster, adjöhälsningar till många gamla klasskamrater och ett jävla slit på jobbet kände jag väl att det var dags att se över mitt liv... Så jag slutade måla. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde den sommaren förutom att jobba i mängder. För pengarna jag tjänade bestämde jag mig att jag skulle köpa en riktigt fin klocka och jag var även sugen på att köpa en fin vit grönrandig Armani-skjorta... Men det sa jag så klart inte till någon.
Skolan började på hösten, och det var inte Brännkyrka jag hamnade i.
En klasskompis från nian såg mig på morgonen när rektorn höll tal för oss nyblivna ettor och var förvånad över att jag hade hittat till samma skola som han. När jag väl såg min klass för första gången registrerade mina ögon en rödhårig grabb som satt längst bak och en blond kille med Billabong-shorts som satt långt fram... Efter att jag hade satt mig hörde jag dessutom att en tjej som satt bakom mig behövde låna en penna, varpå jag så klart lånade henne en. När visiten i klassrummet var slut fick jag tillbaka pennan men flickan tackade inte ens; vad ohyfsat!
Jag hade redan läst så väl Engelska A som Matte A i grundskolan men ville läsa om båda kurserna även fast jag hade MVG i dem. När jag bytte skola i samband med högstadiets början var jag inte i skolan alls det första halvåret för att jag mådde förjävligt, när jag väl kom tillbaka var allt och alla jag kände helt annorlunda och jag kom inte in ordentligt i klassen... Jag ville inte hamna utanför även min gymnasieklass, jag pallade inte det; jag läste hellre om flera kurser än blev en person som man såg lite här och var... Men på något vis hamnade jag ändå i Eng B- och Ma B-grupperna i ettan och blev på så vis lite mindre NN1A:re än övriga i min klass.
Det var även mycket annat nytt och förvirrande... Alla var ambitiösa och dessutom uppenbart begåvade: Vad in i helvete? Dessutom är det en annan atmosfär på en innerstadsskola... Även någon som är uppväxt i en fin förort och har gått i en grundskola med hyfsat anseende märker det. Kläderna, sättet folk pratar, vad föräldrarna arbetar som, MUF istället för AFA...
Helt plötsligt var jag nära att få IG på ett matteprov, kände mig utanför min klass, såg hur mina kompisar på fritiden hade fullt upp med sina egna liv och kände hur mitt liv återigen gick åt helvete... Vad fan skulle jag göra om inte börja måla igen?
För mig har målandet aldrig varit konstnärligt, inte ens i sin mest avancerade form. Det har knappt varit kreativt... För mig är graff fysiskt och ångestlindrande, graff är långa jävla promenader, adrenalin på topp, springande, smygande och allt annat man gör bara för att kunna måla. Målandet i sig är terapin, det är det som ger mening till alla ansträngningar man utsätter sig för enbart för att nå en vägg, ett tåg eller vad det nu är man målar på... Att känna hur en tom vägg blir full och därefter se ens namn en kall vintermorgon och veta man har någon inverkan på andras liv, hur jävla ensam man än är.
När jag tittar tillbaka på alla dessa år, de snart sju åren som har passerat sedan jag var så jävla trött på livet att jag valde att bara ligga i min jävla säng i ett halvår, är det så oerhört tydligt att allt jag har gjort sedan dess har varit uttryck för ångest. Energin som jag har lagt ner på utföra saker visar så klart och tydligt att jag flydde från något och ville skrika på livet... När jag tränade som mest under åttan och gjorde flera hundra armhävningar om dagen, sprang fem dagar i veckan och så vidare. Jag kunde lika gärna ersatt smärtan från den fysiska träningen med att skära mig själv i handlederna och skrika... Målandet har jag avhandlat ovan. Slutligen har vi skrivandet, till skillnad från de övriga två aktiviteterna har det varit att ta tjuren vid hornen; det har varit att hoppa ner i helvetet och med all min samlade kraft skrika åt odjuret att det ska dra åt helvete.
Och nu sitter jag här... Efter en vår som jag knappt kommer ihåg för att jag har haft så fullt upp med träning, skola, målande, skrivande och jobb samtidigt som jag verkligen har försökt att må bättre, känna efter, styra upp mitt liv rent allmänt och så vidare.
Jag har bestämt mig för att ta ett långt avbrott från allt vad graff heter, kanske ett definitivt sådant. På fönsterbrädan ligger en replika av en Omega Seamaster, i garderoben hänger ett antal halvnya skjortor och jag frågar mig själv om jag nu ligger tre år efter mig själv eller om jag förut låg tre år före.
