Vissa ställdes inför dessa funderingar redan när de slutade grundskolan. Hur fan kunde man ens försöka välja då... Jag känner mig för liten för att klara av det nu.
Och det är häftigt att ha dokumenterat en så händelserik period av mitt eget liv. Jag tycker att jag började må bättre på riktigt för något år sedan men de senaste månaderna har det accelererat... Livet blev lite bättre, lite bättre, lite bättre och så helt plötsligt blev det bättre och mycket bättre! Jag vill skriva att jag aldrig tidigare har varit så lycklig och samtidigt haft så mycket ångest... Vad ångest egentligen betyder har jag aldrig förstått och jag menar inte i ångest enligt någon klinisk definition utan jag menar bara kontrasten... Att känna att man faktiskt mår bra men att livet ändå gör ont, samtidigt som det är skönt... Gissa vems fel den konstiga känslan är?
Jag undrar hur mycket bloggen har varit en del av utvecklingen... Hur mycket den har bidragit. Hur mycket hon så förorsakar så mycket jobbiga (och så mycket sköna) tankar har bidragit. Hur mycket jag har att tacka mina vänner och mig själv för, mina föräldrar, graff, forum, allt möjligt... Ni kanske inte har någon aning om vad jag pratar om. Hur fan skulle mitt liv ha förändrats?
Tidigare hade jag inte ens lust att träffa människor, bara viljan att ha lust... Nu träffar jag folk. Livet stod still, inget hände. Nu händer något. En dag i tystnad i umgänge med sig själv var ensam men är numera ganska skön...
Om jag fortsätter skriva efter studenten vet jag inte riktigt vad jag kommer skriva... Jag vet inte vad jag ska göra efter studenten. Om det skiter sig med tjejen jag skriver om har jag ingen lust att skriva om hur jag handskas med det... Det blir för mycket, jag kommer att fastna i olycklig kärlek då. Och då vill jag ärligt talat inte ge henne tillfredsställelsen att läsa den här bloggen och veta att mycket av det jag skriver handlar om henne... För hon tycker om att jag skriver och därför måste det väl kännas rätt bra för henne att veta att hon är en ganska stor källa för skrivandet? Jag tänker inte ge henne den njutningen i sommar om det ändå är kört mellan oss... Min lilla fåniga hämnd blir att inte skriva ett ord om henne, oavsett hur mycket jag egentligen tänker jag på henne. Jag kan skriva om annat.
Om jag ens fortsätter skriva. Vem vet var jag är om två månader? Vi får se... Men jag tänker hur som helst fortsätta rapportera så gott jag kan under den sista delen av vårterminen. Det verkar ju uppskattas av alla möjliga...
Folk undrar ganska ofta om jag får något för att skriva den här bloggen, typ pengar. Jag får på tok för mycket men jag får varken pengar eller något annat materiellt... Jag vill inte ha några jävla annonser här. Det är fult och jag vill inte tjäna pengar på det här... Lika lite som jag vill tjäna pengar på att måla. Det är saker jag gör bara för att jag kan och utan någon mätbar motprestation; det finns ingen som kan säga att jag skriver eller målar för bra eller dåligt i förhållande till vad som förväntas. Vad jag får är dock någon typ av respekt eller åtminstone uppskattning... Vissa är imponerande av att jag orkar skriva så mycket (det är ju bara självupptagen skit jag skriver, hur fan är det imponerande?), att jag vågar vara öppen, att jag formulerar mig fint, kanske att jag skriver trevligt om graff... Bara det är som sagt för mycket. Jag har, som jag tidigare har konstaterat, ett för stort ego som blir beroende av uppskattning...
Det här inlägget blev en liten sammanfattning av bloggen så här långt kan man säga. Inga nya tankar utan bara en liten tillbakablick... Det behövs också.
