Varför skriver jag egentligen den här bloggen? Inom kort kommer ytterligare åtminstone en person att kunna läsa vad jag skriver och förstå mer eller mindre allt. Så mycket som man kan förstå av vad jag skriver. Det känns inte så obehagligt, utan tvärtom lite roligt. Jag undrar om det är han som hon tycker om, han är en fin kille.
Mina föräldrar kan läsa vad jag skriver och jag skriver om alltifrån sex till dumma saker jag gör, saker jag annars aldrig skulle nämna för dem. Det berör dock mig inte särskilt mycket att dem kan läsa det; för mig är vad jag skriver en berättelse och även om den handlar om mitt verkliga jag förändrar beskrivandet av livet livet självt. Det enda jag stundtals skäms för är att jag inte skriver om något viktigare, att jag inte ser till att engagera mig för att göra den här världen lite bättre; politiskt, genom välgörenhet eller på något annat vis. Att jag enbart skriver om mig själv och min upplevelser, och är så pass bortskämd att jag anser att mitt liv då och då är hemskt. Jag tröstar mig dock med att det är mänskligt, man vet bara vad man själv har och oavsett hur utvecklad empati man har är det svårt, för att inte säga omöjligt, att leva sig in i någon annans tillvaro. Jag skriver inte den här bloggen för att förändra världen, så storslagna tankar om mitt skrivande har faktiskt inte, utan för att det på någon nivå underhåller mig. Som filosofi; helt meningslös men roligt. Är det inte vackert vilka konstiga förklaringar människan kan hitta på för att förklara sin tillvaro, förklaringar som kanske är helt fel men ändå är någorlunda vettiga? Det är kreativt.
Dem enda jag inte vill ska läsa denna berättelse är mina bröder. Jag vill ha en frizon i världen, en plats där jag inte blir dömd för allt jag gör. Kanske. Jag vet inte varför jag inte vill att dem ska läsa den, men jag vill inte det.
Jag skriver dessutom bloggen för att tvinga mig att inte falla ihop. För att tvinga mig själv att fortsätta stå upp, fortsätta försöka med allt.
*
Roligt är något jag är dåligt på att ha. Vad gör folk för att ha roligt? Är det att gå ut och festa som är folks definition på roligt? Då lever ni ju bara några få timmar i sträck per vecka, det skulle jag inte stå ut med. Jag tränar, inte för att det alltid är roligt utan för att jag vill bli vältränad, och vissa dagar är det skönt, andra dagar mindre skönt. Roligt? Ingen aning... Jag målar, det är knappast roligt hela tiden men det förstärker känslan av mening med livet. Jag tänker, tänker för att jag måste; om det är roligt eller ej har jag ingen aning om. Det är bara något som sker inuti mig oavsett vad jag gör. Jag pluggar, för att få mötas av en ljus framtid, knappast för att pluggandet självt är roligt (även om det har sina ljusglimtar).
Det roliga är små slumpmässiga ögonblick. Att se något tokigt, att prata med någon som säger något komiskt eller den första sekunden då man gör något man har längtat efter att få utföra. Det är kanske därför folk går ut, för att sannolikheten att uppleva dessa ting ökar när man är med folk och dessutom inte är vid sina sinnens fulla bruk... Men du har större potential när du är nykter, om du inte är en feg ynklig jävel. Jag ska kanske försöka dra mig ut någon helg. Kanske med Tove, Hosen är för pundig, Hanna för kulturvänster och Calle orkar nog inte med mig just nu. Får se vad som händer. Dricka vet jag inte om jag orkar, det kan bli riktigt dyrt.
*
Tillbaka till varför jag skriver bloggen. Jag skriver för att förklara mig själv, för att jag allt som oftast i det verkliga livet uttrycker mig så osmidigt. Det här har jag skrivit om förut. Verklighetens Simon pratar i rask takt utan uppehåll, bloggens Simon har ett högre mått av eftertänksamt. Några ord, ett uppehåll mitt i en mening och så en tystnad... Och sedan ett fåtal ord. Därefter tystnad igen...
Dem senaste inläggen, även detta, har jag dock skrivit i väldigt hög takt men så tycker jag inte att dem håller samma kvalité som vissa av mina tidigare skriverier. Experimenterande är alltid bra hur som helst.
Jag är rädd för att jag har någon form av diagnos. Jag har som sagt en hel del konkreta problem i form av brottslighet, socialt umgänge och ett mörkt förflutet. Bara det tyder på att något är fel, i nästan alla beskrivningar av psykiska sjukdomar pekas ju "antisocialt beteende" ut som en konsekvens av sjukdomen i fråga (säger jag som absolut expert på psykologi...). Bloggen visar dessutom att jag har mer än nådigt starka känslor, i alla riktningar. Textmängden ensamt är ju bara den sjuklig, hur orkar och hinner jag? Varken jag eller andra tar nog den här tanken på särskilt stort allvar. Jag tycker själv att jag är fånig; tror jag mig verkligen vara så pass speciell att jag kräver en diagnos? Självupptagna äckel. Å andra sidan är jag rädd för att själva övertygelsen om att det är lugnt, att jag bara är förvirrad och ung, visar att jag faktiskt är sjuk... Att vägra inse tanken själv bekräftar farhågan.
Jag undrar om jag är farlig eller en vanlig människa. Jag har väldigt hatiska känslor ibland, och då jag är underordnad dem vet jag inte var min gräns går. Jag har dock tillräckligt med intellekt för att bromsa mig, åtminstone den våldsamma delen av mig själv.
Nu får det vara nog med skrivande för stunden. Det blir för spretigt, det ska vara fokus på en enda tanke. Och den tanken ska beskrivas så skarpt att inte bara jag själv börjar gråta av orden, utan även andra.
