Nedräkningen har börjat

Vilken baksmälla den här historien kommer att sluta med. I detta nu, och ändå sedan hon fick veta, har jag känt ett konstant lyckorus men samtidigt en sorg. Man kan hata och älska samtidigt, och man kan vara lycklig och olycklig i ett och samma ögonblick. Och om den andel lycka jag känner nu slår över till ren och skär olycka, då kommer jag nog att gå under... Jag är rädd för att jag faktiskt inte kommer att lyckas få henne. Få henne, fånga henne, jag vet inte hur jag ska precisera min jakts mål för jag har ju ännu inte riktigt bestämt mig för vad jag vill... Helst skulle jag väl vilja se henne som min flickvän men det är ett så diffust mål. Det är lättare att säga att jag har lyckats när jag har legat med henne, det är en lagom nivå. Och jag tror faktiskt att jag kan klara det, det finns en så stark känsla av att hon känner åtminstone någonting för mig.

Skriver jag det här för mig själv eller som en sång åt henne? Jag menar inte allt jag säger, och det jag säger är en censurerad version av mina tankar; då kan ni ju tänka er hur lite av det jag tänker som jag faktiskt menar. Igår kväll ville jag skriva ett inlägg där jag kallade henne för jävla hora och verkligen förolämpade henne på riktigt... Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle skriva, och jag tror knappt att jag menade det alls. Hon ber ju om att bli förolämpad, och det blir jag sur på. Och jag blir sur på att hon hela tiden ska poängtera hur lite jag gillar henne, som för att frigöra sig själv från allt ansvar. Låt det bara vara en lek, en lek där jag vill fånga henne och hon ser hur duktig jag är. Inte för att jag är man och hon är kvinna utan för att jag tycker om henne och hon vet det. Men det är inte bara en lek, det är mina känslor; hela jävla min tillvaro. Grät jag på grund av henne? Nej, allt kretsar ju inte kring henne. Jasså, är det därför du har tänkt på henne dygnet runt senaste två dagarna Simon? Har hennes namn varit utanför ditt medvetande en enda gång sedan du pratade med henne sist? Och hur många av dygnets timmar har du tänkt på henne senaste månaderna? Du är äckligt besatt.

Det är en så stor motsättning mellan vad mina jag vill och hon vill. Jag vill skriva en blogg som försöker porträttera mitt innersta och hon vill läsa en sådan blogg, men mitt inre är inte alltid alltför vackert och sexigt, och jag vill ge bilden av att jag kan förföra henne. Helst skulle jag vilja kunna bete mig som en sådan där härlig tjejtjusare som rör sig utan tvivel och plockar en flickas hand utan att han känner henne och drar med henne på äventyr... Han vinner alltid för han är den enda som vågar försöka. Och det är egentligen mitt enda hopp, ingen annan vågar ju försöka fånga henne och om jag bara vågar så lyckas jag nog.

Jag såg mig själv på tunnelbanan idag. Från ingenstans satte sig en man med silverrandig svart kostym och en hink med en ensam ros, bredvid mig. Där är ju jag. Romantikern Simon. Så rolig jag ser ut! Men det är bara bra Simon, man kan skratta åt dig men det är charmigt! Våga fortsätta att se ut som en tönt! Egentligen var det ju inte jag, jag har bara en önskan om att våga dela ut rosor och leka med andras känslor... Särskilt hennes. Men jag vågar ju inte.

När rosmannen bytte tåg bytte han även skepnad. Det visade sig att utklädnaden inte var något annat än yta, för han var ingen romantiker utan snarare en förvirrad filosof. Han satte sig bredvid två tjejer, frågade på en gång om de kunde beskriva varför det blir dag och natt genom att med hjälp av sina händer förklara hur jorden snurrar. Om de lyckades skulle dem få rosen. De misslyckades, gick istället av tunnelbanan och sa som en adjöhälsning att rosen var väldigt fin (den var ljusrosa och faktiskt väldigt fin). En man och en kvinna satt i sätesbåset bredvid honom. Han attackerade dem istället, och frågade detsamma. Allt urartade i en diskussion om att människorna måste bli upplysta; upplysta om att jorden roterar runt sin egen axel i en viss riktning, att vi rör oss med en hastighet av 22 000 km/h genom rymden och att vi alla är utomjordingar! Alla måste veta det!

Varför? Varför måste vi veta det? Frågade kvinnan när mannen hon umgicks med hade gått av samtidigt som kostymfilosofen predikade vidare. Varför måste vi veta dessa helt onödiga ting? Hur påverkar det mig?

Det var inte ignorans hon uppvisade utan bara en ärlig betraktelse; att det faktiskt inte spelar någon som helst roll hur snabbt vi åker genom universum eftersom vi ändå upplever att vi står stilla. Men filosofen vägrade acceptera vad hon sa och föreläste vidare om alla möjliga frågor, när jag gick av var han i fullfärd att prata om hur ägg ruttnar i franska barer, han hade börjat prata om detta då en full israel som (enligt kostymmannen) såg ut som en fransman (han hade en rolig frisyr och bröt rätt hemtrevligt samtidigt som han såg rätt glad ut i sitt påverkade tillstånd) satte sig mitt emellan de två lägrenas fästen. Han höll på precis som jag. Tjatade på om en massa ting som inte spelar någon roll. Vad spelar det för roll om jag utnyttjar henne för att skriva? Vad spelar för roll om jag ens tycker om henne? Vad spelar det för roll om vi blir ett par eller enbart förbli vänner? Vad spelar att det för roll jämfört med den gemensamma känslan hon och jag kommer att känna när vi ser in i varandras ögon och förstår att vi kommer att ligga nakna i hennes säng om några sekunder?

För trott eller ej; det kommer att hända =) .