Att sova

Borde E. göra!

En lista i löpande text

Hur beskriver man ensamhet utan att låta sorgsen? Själva ordet ensamhet är ju negativt värdeladdat... Min ensamhet är på många sätt självvald, således borde jag anse att den inte är så dålig. Å andra sidan känner jag ibland att det är just vad den är; hundra procent dålig.

Jag kan träffa Zup, Svar, Pace med flera och hänga med dem en dag men även om jag kan skriva TAK på väggen kommer jag aldrig att vara en del av deras verkliga crew; deras vänskapliga gemenskap.

Om jag vill kan jag ringa Arab-H. och festa med honon, D. och en massa andra människor men jag kommer alltid att behöva presentera mig inför allt folk som för Arab-H. är kända ansikten; jag kommer alltid att vara en gäst i hans umgängeskrets.

När H. väl är i Stockholm kan jag ringa henne och möta henne vid Medis för att sitta och snacka lite med henne och hennes kulturellt dekadenta vänner men jag kommer aldrig att vara en del av deras galna sexlekar och sjuka leverne.

T. kan ringa mig och be mig att följa med ut och träffa lite vänner till henne men mellan gångerna jag träffar hennes vänner kommer de att ha glömt vad jag heter, likaväl som jag kommer att ha glömt deras namn.

Jag kan om jag vill gå ut ur min ytterdörr, snubbla ner för trapporna i trapphuset, öppna min port, springa sjuttio meter utomhus, öppna en ny port, hoppa upp för några få trappsteg i ett enda skutt och därefter ringa på C:s dörrklocka. Och C. kan öppna, släppa in mig och låta mig umgås med hela hans och A:s kompiskrets... Men jag kommer alltid att vara han som inte var med när de rökte vattenpipa kvällen innan, som inte var med på lajvet och inte vet vilka Värmdöborna de pratar om är...

Om jag känner för det kan jag besöka en annan lägenhet (Ilsks gamla boende) vilken tid som helst på dygnet och få en rejäl inblick i graffvärlden. Men det är just bara en inblick, för jag lever inte i den världen.

I skolan kan jag lyssna till mina klasskompisars berättelser om vad de gjorde i helgen tillsammans med övriga människor från min gymnasieskola och om jag vill kan jag säkerligen även få följa med ut på deras äventyr en helg men jag syns inte på deras Facebook-bilder och jag är inget namn som folk i andra klasser känner igen.

Vill jag hitta på något med dem i klassen vilka jag umgås som mest med så kan jag säkerligen tvinga ut dem någon söndagseftermiddag men jag gör bara inte det...

Jag väljer att vara en vålnad som rör sig in och ut mellan alla dessa världar men aldrig stannar någonstans, jag vet inte om det är ett bättre eller sämre levnadssätt än att bestämma sig för en värld och leva sitt liv enbart i den... Jag vet att jag skulle vilja ha en grund att stå på, en värld i vilken det faktiskt känns som att jag är en nödvändighet, en värld som utan mig skulle rasa samman och inte längre vara värd att kallas värld.

Det är den förhoppningen jag sätter till kärleken och en relation, jag önskar att jag kunde röra mig mellan alla dessa världar jag har beskrivit ovan för att sedan komma hem och känna att jag verkligen är hemma. Inte hemma i mitt ensamma rum utan hemma tillsammans med en annan människa med vilken jag har byggt en liten bubbla där vi kan slappna av ifrån resten av våra liv, där allt som folk upprörs över i våra respektive världar bara blir berättelser för varandra.

Tomma önskningar

Jag har varit sjuk sedan förra fredagen. Under förra helgen sket jag fullkomligt i att halsen smärtade varje gång jag svalde, att jag inte kunde andas genom min täppta näsa och att jag mådde sisådär... Istället cyklade jag glatt runt ute i vårvädret. Straffet kom på måndagen när jag var helt däckad. Sedan dess har jag (med några få avbrott) legat hemma och tagit det lugnt, jag har inte varit så där galet sjuk utan bara inte helt frisk... Jag kanske bara är pollenallergiker, vem vet.

Poängen är att jag har blivit tvingad att verkligen lugna ner mig. Inget fullspäckat schema med skola, läxor, gymmande, hundpromenader och så vidare utan bara ett stort tomrum som enbart har kunnat fyllas av det man kan göra ensam i en lägenhet (sluta tänka på snusk, jag har sysselsatt mig med annat; musik, forum och sömn exempelvis). Det har varit bra för mig... Att inte göra någonting. Livet verkar gå vidare även fast jag inte åstadkommer ett skit för tillfället... Det är inte farligt att ta det lugnt på riktigt, det är tvärtom ganska skönt.

*

Man känner sig inte trygg när man är med farliga personer, livets dynamik fungerar inte på så vis att man när man är med de största och starkaste människorna (bildligt talat) känner sig säker. Man känner sig inte trygg när man är med personer som kan sätta en kniv i en annan människa, slå vem som helst eller göra något annat våldsamt... Om man inte litar tillräckligt mycket på dessa personer känner man sig kanske rädd för att våldet en dag, när man säger eller gör något fel, ska användas mot en själv, och även om man litar på våldsverkarna har man skäl att vara orolig. Det finns nämligen alltid personer som vill bevisa något för omvärlden, förslagsvis hur stora och starka de är, och därför ger sig på personer som egentligen är både större och starkare än de själva; unghanarna börjar förr eller senare alltid att bråka med dem vuxna männen. Det finns dessutom alltid människor som är lika farliga som de där skräckinjagande vännerna man har och mellan dessa två grupper pågår med största sannolikhet ett spel; de farliga vännerna måste ha förtjänat sitt rykte på något sätt, de måste ha utsatt någon för sitt våld, och på så vis har de skaffat sig fiender som troligtvis är ungefär lika farliga som de själva. Slutligen finns det alltid de som är värre och när ens vänner får för sig att likt unghanarna bråka med någon som ligger några nivåer ovanför deras position, då kan det sluta illa.

Att vara våldsam, beväpnad och i slutändan farlig gör inte att man känner sig trygg. Det gör inte heller att ens vänner, som kanske är snällast i världen, känner sig trygga. Trygghet är inte att veta att den som jävlas med en åker på mer spö än man själv har fått av denne, trygghet är att känna att ingen ens kommer att bråka med en... Det lättaste sättet att känna den känslan är att omge sig av personer som inte ens gör anspråk på att vara farliga, det finns nämligen ingen anledning att bråka med sådana personer; det finns inget att bevisa och inget att hämnas genom att ge sig på en oskyldig människa. Det finns på sin höjd en plånbok att ta, men inte mer än så.

Jag försöker att vara så vänlig och trevlig som möjligt i alla sammanhang för jag vill innerst inne vara en person som man känner sig trygg med. Det jobbiga är att jag inte kan vara den personen, dels för att jag umgås med på tok för tvivelaktiga människor för att folk faktiskt ska tro att jag är snäll och oskyldig, dels för att jag innerst inne fortfarande inte är tillräckligt stabil för att inte fundera på hur härligt det vore att få krossa lite ögonbryn. Men jag försöker verkligen att bli en bättre människa...

*

Jag vill inte att folk ska skrika på mig när jag står och målar och jag vill egentligen inte vara maskerad. Jag vill stå omaskerad mitt på dagen och måla en innerstadsstation med kameror, och jag vill att folket runtomkring mig ska vara glada och tycka att det är roligt att någon försöker smycka ut stationen... Väktare och ordningsmakt får gärna komma och gripa mig, det är inte det jag har något emot, jag har något emot att veta att jag genom att stå och måla sprider hat och frustration... Jag vill känna att folket uppskattar vad jag gör och veta att jag inte behöver oroa mig för att bli igenkänd efter att jag har målat; att de som såg mig måla den där stationen om de ser mig på stan inte blir förbannade utan istället tänker tillbaka på händelsen och skrattar för sig själva.

Det gäller inte bara målandet, jag önskar att man kunde köra riktigt hårda insidor och ändå slippa mötas av folks vrede. Så länge som detta inte är möjligt är jag dock redo att istället bli utsatt för hat. Det är väl roligt på någon nivå, att jävlas med folk alltså, men jag tror att det vore roligare att känna att enbart CSG och polisen blev sura av ens handlande, snarare än varje person som bevittnar klottret.

*

Jag skulle vilja glida runt i vit skjorta och känna att jag faktiskt kunde bära den med stil... Värdig hållning och vuxen framtoning utan att se ansträngd ut... Muskulös vacker kropp utan att på något vis vara hotfull och spännig. Självsäker och hoppfull i blicken men ändå inte nedlåtande och naiv... Lycklig. Stabil. Vuxen.

Frågan är om jag någonsin kommer att vara där. Om jag ens verkligen vill vara där... Jag vet inte och jag orkar inte tänka på det, jag har ingen aning om vad jag egentligen vill... Vi får se vart tiden för mig.