En lista i löpande text

Hur beskriver man ensamhet utan att låta sorgsen? Själva ordet ensamhet är ju negativt värdeladdat... Min ensamhet är på många sätt självvald, således borde jag anse att den inte är så dålig. Å andra sidan känner jag ibland att det är just vad den är; hundra procent dålig.

Jag kan träffa Zup, Svar, Pace med flera och hänga med dem en dag men även om jag kan skriva TAK på väggen kommer jag aldrig att vara en del av deras verkliga crew; deras vänskapliga gemenskap.

Om jag vill kan jag ringa Arab-H. och festa med honon, D. och en massa andra människor men jag kommer alltid att behöva presentera mig inför allt folk som för Arab-H. är kända ansikten; jag kommer alltid att vara en gäst i hans umgängeskrets.

När H. väl är i Stockholm kan jag ringa henne och möta henne vid Medis för att sitta och snacka lite med henne och hennes kulturellt dekadenta vänner men jag kommer aldrig att vara en del av deras galna sexlekar och sjuka leverne.

T. kan ringa mig och be mig att följa med ut och träffa lite vänner till henne men mellan gångerna jag träffar hennes vänner kommer de att ha glömt vad jag heter, likaväl som jag kommer att ha glömt deras namn.

Jag kan om jag vill gå ut ur min ytterdörr, snubbla ner för trapporna i trapphuset, öppna min port, springa sjuttio meter utomhus, öppna en ny port, hoppa upp för några få trappsteg i ett enda skutt och därefter ringa på C:s dörrklocka. Och C. kan öppna, släppa in mig och låta mig umgås med hela hans och A:s kompiskrets... Men jag kommer alltid att vara han som inte var med när de rökte vattenpipa kvällen innan, som inte var med på lajvet och inte vet vilka Värmdöborna de pratar om är...

Om jag känner för det kan jag besöka en annan lägenhet (Ilsks gamla boende) vilken tid som helst på dygnet och få en rejäl inblick i graffvärlden. Men det är just bara en inblick, för jag lever inte i den världen.

I skolan kan jag lyssna till mina klasskompisars berättelser om vad de gjorde i helgen tillsammans med övriga människor från min gymnasieskola och om jag vill kan jag säkerligen även få följa med ut på deras äventyr en helg men jag syns inte på deras Facebook-bilder och jag är inget namn som folk i andra klasser känner igen.

Vill jag hitta på något med dem i klassen vilka jag umgås som mest med så kan jag säkerligen tvinga ut dem någon söndagseftermiddag men jag gör bara inte det...

Jag väljer att vara en vålnad som rör sig in och ut mellan alla dessa världar men aldrig stannar någonstans, jag vet inte om det är ett bättre eller sämre levnadssätt än att bestämma sig för en värld och leva sitt liv enbart i den... Jag vet att jag skulle vilja ha en grund att stå på, en värld i vilken det faktiskt känns som att jag är en nödvändighet, en värld som utan mig skulle rasa samman och inte längre vara värd att kallas värld.

Det är den förhoppningen jag sätter till kärleken och en relation, jag önskar att jag kunde röra mig mellan alla dessa världar jag har beskrivit ovan för att sedan komma hem och känna att jag verkligen är hemma. Inte hemma i mitt ensamma rum utan hemma tillsammans med en annan människa med vilken jag har byggt en liten bubbla där vi kan slappna av ifrån resten av våra liv, där allt som folk upprörs över i våra respektive världar bara blir berättelser för varandra.