Matrisen

Mitt minne är darrigt. Jag brukar göra listor i huvudet som jag rabblar upp om och om igen i mitt inre för att minnas vad det nu är jag behöver komma ihåg. Ibland glömmer jag dock bort vad jag tänkte på för två sekunder sedan även fast jag har repeterat det tusen gånger. Därför skriver jag detta innan jag glömmer.

Det har varit en ganska konstig natt. Jag drömde att Hanna var död, bland annat. I drömmen spelade det inte så stor roll, jag kände mig bara ledsen över min oförmåga att sörja hennes död. När jag sedan höll på att vakna upp hamnade jag i ett jobbigt mellanting mellan vakenhet och sömn; jag hade vaknat vid halv nio, somnat om, vaknat halv tio, somnat om och så vidare ett antal gånger. När jag vaknade vid vad trodde var halv tolv var klockan halv åtta. Det kan inte stämma tänkte jag och tittade på klockan igen. Det måste vara en dröm, tänkte jag och tittade åter på klockan. Är det en dröm? Är... Hanna död? Nu kom paniken. Sedan vaknade jag på riktigt, nu övertygad om att jag inte drömde längre men inte helt säker på Hannas tillstånd. Jag fick sitta och fundera ett tag i panik, och jag tvivlar nästan fortfarande på att hon lever. Funderar på att ringa och kolla.

Vilket jävla vrak jag är.

Alla hjärtans dag

I vanliga fall brukar jag först skriva inläggen, därefter läsa igenom dem och slutligen sätta rubriken. Rubriken blir ett försök att objektivt sammanfatta vad mitt dåtida jag försökte förmedla. Idag satte jag dock rubriken först, och skriver nu.

Jag tycker att alla hjärtans dag är en rätt fin dag. Kommersialism hit och dit, visst; jag bryr mig inte. I skolan brukar de sälja rosor vid hästarna (min skolas mittpunkt) som folk ger till varandra med en mer eller mindre allvarlig avsikt. Det är fint. Om jag inte minns fel gav min mors make henne en bukett svarta rosor innan de skulle gifta sig; det kändes väldigt exklusivt och fint men jag tycker det ingav en sorglig stämning. Rosorna sattes sedan upp på torkning i källaren i deras hus och skrumpnade långsamt ihop; de blev nästan ännu vackrare. Men svarta rosor som torkar påminner mig om döden. En enda levande röd ros är finare, om än väldigt mycket vanligare, den blir en symbol för den starka enheten kärleken. Antagligen behåller man dessutom inte rosen när den dör, man slänger väl bort den, och allt som bevaras är minnet av den levande rosen och därmed blir den med dess symbolik odödlig.

Jag skulle ge en ros till dig om jag inte var så jävla rädd för att störa. Jag orkar inte flänga efter dig om du tycker att jag är en jobbig förföljare som enträget förstör ditt liv. Jag kan däremot tänka mig att vara en clown som du skrattar åt i mina underliga försök att fånga dig, det skulle jag stå ut med.