Jag tycker att alla hjärtans dag är en rätt fin dag. Kommersialism hit och dit, visst; jag bryr mig inte. I skolan brukar de sälja rosor vid hästarna (min skolas mittpunkt) som folk ger till varandra med en mer eller mindre allvarlig avsikt. Det är fint. Om jag inte minns fel gav min mors make henne en bukett svarta rosor innan de skulle gifta sig; det kändes väldigt exklusivt och fint men jag tycker det ingav en sorglig stämning. Rosorna sattes sedan upp på torkning i källaren i deras hus och skrumpnade långsamt ihop; de blev nästan ännu vackrare. Men svarta rosor som torkar påminner mig om döden. En enda levande röd ros är finare, om än väldigt mycket vanligare, den blir en symbol för den starka enheten kärleken. Antagligen behåller man dessutom inte rosen när den dör, man slänger väl bort den, och allt som bevaras är minnet av den levande rosen och därmed blir den med dess symbolik odödlig.
Jag skulle ge en ros till dig om jag inte var så jävla rädd för att störa. Jag orkar inte flänga efter dig om du tycker att jag är en jobbig förföljare som enträget förstör ditt liv. Jag kan däremot tänka mig att vara en clown som du skrattar åt i mina underliga försök att fånga dig, det skulle jag stå ut med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar