One Love

Jag vet inte riktigt varför jag berörs av hiphop... Det är något med de korta slagkraftiga raderna. Man hör flowet och beatet i flera minuter och sedan, för några sekunder, fångas man av ett fåtal ord... En hel låt och allt man har förstått textmässigt är två rader. Men det räcker, men har förstått allt. Ibland kan man inte ens på en rent intellektuell nivå förstå det lilla lyrikstycket. Det kan vara ologiskt, grammatiskt felaktigt och innehålla ord man inte förstår... Men man förstår.

Vissa lyckas till och med skriva hela verser som trollbinder en. Det är inte riktigt samma sak; om de korta formuleringarna är en bild är verserna snarare en film. Den ena varianten är inte bättre än den andra, det är bara annorlunda format för att uttrycka en känsla eller tanke. Jag blir inte lika hänförd av poesi, för där finns det sällan någon musik som förstärker orden och bestämmer uttalet; rap är onomatepoesins höjdpunkt.

Jag författar lite rader själv ibland. Inget seriöst utan kanske i form av SMS till C. eller spontant någon gång när vi träffas. Ibland ensam i mitt huvud, i vissa fall till och med på datorn. Jag gillar inte att skriva för hand, det uppstår inte samma flyt som på tangentbordet... Det blir inte särskilt bra och rimmen är fåniga men det är verkligen äkta hiphop i min värld; en amatörmässig vilja att uttrycka något och göra det. Att man själv är amatör behöver inte begränsa ens verk, de kan mycket väl konkurrera med elitens. Man behöver absolut ingenting förutom ett fåtal ord som man låter flyta samman... Det kanske är därför jag är redo att ge upp så mycket för hiphoppen, för att jag vet att även om jag fråntas allt utom min tankeförmåga kommer den att finnas där.