Blunda

Det är verkligen helt hopplöst att förstå sina känslor. Jag har ingen aning om jag är glad, nere, lugn eller trött just nu... Var är vågen som berättar för mig hur jag ska tolka dem här känslorna? Jag har ingen aning om jag kommer att gråta snart eller bara sitta och le harmoniskt... Jag kan knappt förstå att jag är vid liv. Tänk att det snöar ute. Helst vill jag skratta, gråta och skrika på allt, åt allt, för allt och med allt... Absolut allt. Och så är jag rädd. För så mycket... För saker jag borde vara rädd för och saker jag inte har någon som helst anledning att frukta... Åh. Jag tänker sluta skriva nu... Och hoppas att tystnaden säger vad jag inte kan säga. Du som läser detta, slut ögonen och känn bara efter... Så länge det behövs. Tills du känner dig själv. Tills du förstår vem du faktiskt är. Slut ögonen...