Jag känner mig sjukligt sprallig. För även om hon inte leker med mig ännu verkar hon inte tycka att det är jobbigt att jag sneglar på henne ifrån andra sidan rummet... Och hon skulle nog inte tycka det att det vore särskilt jobbigt om jag en dag frågade om hon vill komma hem till mig och leka. Pretty pink, baby blue... Why don't you teach me something new!
Jag skriver mest inlägg om mina känslor till henne, inte särskilt mycket om henne. Jag har redan skrivit tusen gånger om att jag är så förvirrad, att jag inte vet vilka känslor som är sanna och vilka som lurar mig... Jag visste ju att jag skulle falla för henne redan i höstas, har jag fallit för henne enbart på grund av den övertygelsen? Eller hade jag kanske redan fallit för henne då, utan att jag vågade erkänna det ens för mig själv? Jag vet inte... Jag vet inte. Om jag inte kan skriva ett inlägg om henne, är det då verkligen henne jag tycker om eller är det bara sammanblandning mellan hon och hon? Men jag kan ju skriva om henne... Jag har skrivit om henne. Jag har skrivit väldigt, väldigt bra om henne, bättre än något på den här bloggen men det får ni inte se... Att jag ens nämner det här känns fel. Det är mellan henne och mig...
Hon får på tok för mycket komplimanger. Bortskämda jävel. Och jag är för snäll mot henne, jag är snäll mot alla men jag kan vara lite taskigare mot henne bara för att retas... Det vore bra.
Den stora frågan är egentligen vad det innebär att känna någon. Jag förstår mig inte på folk som träffar varandra på krogen, på någon fest eller liknande... Hur vet du vem du drar med dig hem?! Drar folk med sig någon enbart för sex och ibland visar det sig att man hade tur, att personen duger för mer än bara sex? Och så kör man på med den personen, man lär känna varandra under tiden som ens pojkvän-flickvän-relation pågår... Jag förstår inte. Jag är värdelös på att lära känna folk rent allmänt, åtminstone när man tvingas lära känna ett antal okända människor samtidigt som man ska umgås med folk man redan känner. Jag behöver lite lugn och ro, jag umgås helst i par rent allmänt...
Är att känna någon att känna till någons åsikter, inre tankar och allmänna liv? Då känner jag en hel del personer. Är det att veta vad någon gör när ingen annan kollar? Hur någon äter sin frukost, vad någon sysselsätter sig med när denne är ensam... Är det att vara uppriktig mot varandra och lita på varandra? Det är ju inte att känna varandra, det är bara ett tecken på att man känner varandra... Men kännandet kanske inte går att definiera på något annat vis än genom just dess enkla konsekvens. Och vi känner inte varandra så bra egentligen men vi litar ju på varandra, jag litar på dig och du litar på mig... Det tror jag att vi gör. Och om vi inte känner varandra, hur kan vi då ens vara vänner?
Jag förstår inte hur det fungerar när det där bandet bryts. Två människor umgås med varandra dagligen och sedan, som en blixt från klar himmel ibland, bestämmer sig den ena av dem två att det får vara nog... Packar sina saker och drar. Pratar inte på några veckor. Vad in i helvete? Hur kan något så starkt vara så skört? Hur fattar man beslutet att helt plötsligt ge upp? Ger man upp när man ens behöver anstränga sig? Är kärlek att inte behöva anstränga sig alls för att tycka om någon eller en vilja att anstränga sig för att bevara relationen... Jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting. Men jag vill verkligen lära mig...
Pretty pink... Baby blue... Why don't, you teach me... Something new?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar